T.G.I.F.

Lyssnar på okomplicerad softjazz från 80-talet och väntar på att gå hem. Solen lyser utanför fönstret och allt det där. Det är i stort sett tre fjärdedelar tomt på redaktionerna och allt sover.

Jag skickar obscena sms, skriver notiser och längtar efter att lägga en ansiktsmask och bläddra i “The Original Beauty Bible” som kom på posten igår.

Sån är jag, se.

Min dröm blev sann!

Jag älskar mitt jobb. Gud så jag älskar mitt jobb.

Idag gick en gammal dröm i uppfyllelse tack vare det. Jag blev avbildad av en äkta gatukonstnär (spretigt hår, magväska, fingrarna smutsiga av kol och slapp kavaj med djupa fickor).

Jag har i flera år ansett att ett porträtt av en sådan är en perfekt gå bort-present (och det tänker jag upplysa världen om den dagen DN På stan gör en Hej konsument med mig) men jag har hittills aldrig fått med mig någon på det.

Så jag ger mig själv ett porträtt i present istället. Som en del av en liten web-teve-grej som jag och Jenny gjorde idag för På stan. Den heter Gatufolk och handlar om, ja, gissa vad. Just det, folk som jobbar på gatan. Som gatukonstnärer….aaaaaaah, nu faller poletten ned.

Jag voluntärade, såklart. Här är resultatet. En ungefär femton år yngre version av mig. Jag gillar det skarpt. Bara 250 spänn på Västerlånggatan. Konstnären heter Åke. Hälsa från mig.

Har du hört den förut?

Ah just det, buskis är det nya svarta förresten. Eller, om man ska vara riktigt noga med definitionerna (och det ska man) så är det nybuskis som är grejen. Man blandar gammal hederlig folklighetshumor med obsceniteter, ungefär. Och hey, det går hem hos mig.

Här är till exempel ett tecken i tiden. Clever mediafolk som under pseudonym (som “Vesslan”, “Styckjunkarn”, “Friherrinnan” och “Godsägaren”) langar upp fnissiga fräckisar av icke PK-karaktär.

Hur vet jag att det är smarta mediamänniskor som ligger bakom kalaset? Jag bara vet.

Hur som helst. Som alltid: minns var ni läste det först!

PS. Bilden har med den här artikeln att göra. Jag är hooked.

Lyckad avslutning på brorsans Sverigebesök.

This just in

Kulturkvinna på DN uttalar Britney Spears som “Brittny Spirs”.

En sån där Alec Baldwin-eftermiddag

Fick plötsligt bara en kraftig längtan efter att höra Alec Baldwins röst. Nä, inte riktigt, men när han presenterar The Royal Tenenbaums, de där första, säg, sju minuterna i filmen, då Hey Jude hela tiden ligger och maler i bakgrunden.

Kanske var det för att jag var på det här nya fiket Gilda som ligger vid Nytorget. (En parantes: en gammal kompis från gymnasiet, Pelle, gick förbi. Jag hälsade med ett “Nämen, en trummis här på söder, bara sådär!” och han svarade, lagom pokerfejjat “Nämen, en journalist här på söder, bara sådär!”).

De har guld i taket och lila på väggarna och sånt på Gilda. Det gav mig Royal Tenenbaums-längtan på något sätt. Det där med att ha en vimsig lägenhet och skriva på en skrivmaskin med massor av svart kajal runt ögonen. Säga tossiga saker med allvarlig röst. Jag upplevde kafébesöket stundtals med en berättarröst i huvudet.

…sa hon och insåg i samma sekund att det hon precis yttrat var sant.

…när hon beställde en bit blåbärspaj ångrade hon sig i samma stund och tänkte på det försummade gymkortet längst ned i botten av väskan.

Äsch, det blir liksom inte samma sak utan Alec Baldwins intellektuella stämma.

Jag var tvungen att sätta på filmen när jag kom hem och vrålstirra fram till Hey Jude kickar igång. Det är ett ögonblick som fortfarande slår an en sträng hos mig. Jag kanske har sett den där filmen tio gånger nu. Hey Jude-grejen när Mordecai flyger över takåsarna är fortfarande så fulländat smartsnyggt.

Jag vill berätta hur mycket jag gillar den filmen: Den enda (tror jag?) Criterionfilm jag äger är Criterionutgåvan av The Royal Tenenbaums. Man skulle kanske kunna tro att jag äger en drös Criterions. Men det gör jag inte.

Varför ska man äga så mycket för? Jag har gått från att ha hylla efter hylla full med böcker till att på ett Seinfeldskt sätt tycka att det bara är onödigt. Koketteri. Som om man vill att folk ska fråga “Har du läst alla de här?”. För att inte tala om materialistiskt betungande. allvarligt, hur många böcker läser man om? Numera äger jag kanske femtio böcker varav hälften står på vinden. En befriande känsla jag unnar alla och envar. Intellektuell smartness reflekteras inte i en drös böcker. Tänker jag.

Ungefär samma sak gäller med filmer, men inte helt. Jag har ett hyfsat videotek men det hade lätt kunnat vara större om jag inte applicerade “kommer jag verkligen att se om den här?”-tanken på varje DVD.

The Royal T: Ja, jag kommer säkert se den en elfte gång. Idag räckte det med fram till Mordecai och Hey Jude. Sedan log jag, drog en suck, stängde av filmen och mådde bra igen.

Bra vibrationer

Senaste Harry Potter-filmen, folks, är den kanske bästa hittills. Det beror inte på att kidsen nu äntligen lärt sig agera. Inte heller att man dragit ned på de långtråkiga Quidditchmatcherna.

Nej, det beror på att man piskat upp tempot lite. Många flygningar, färre idiotförklaringar (“Så du säger att jag kan dra tillbaka tiden med den här klockan och därmed resa tillbaka till tillfället innan det här hände och ställa allt tillrätta”?).

Det beror också på Jim Broadbent, en skönt jovialisk men stundtals tragisk lärare som plirar med ett öga.

Kasta också in att kidsen blivit könsmogna och det öppnar upp för många fler tillfällen för komik, känslor och sköna pinsamheter. Yes! Magiker är precis som vi!

Det gör att man är mer intresserad av dem som personer än att fundera på de logiska luckorna i magi.
Till exempel:  om det räcker med att bara uttala en fras och svinga med trollspöt för att det ska funka – hur kan viss magi då vara svårare än annan? Formlerna är inte längre ju svårare de är.

Bara som exempel. På saker man nu inte känner sig lika lockad att fundera över.

På tal om det: tyvärr råkade jag ramla över en nakenbild på Daniel Radcliffe igår, helt ofrivilligt, när jag skulle skriva om när vi sågs. Ofrivilligt. Så viss tankedistrahering förekom under filmen ändå, även om det inte rörde sig om magi.

Ofrivilligt som sagt.

Kaffekriget del 1

Det är upprörd stämning på hela DN-redaktionen idag. På Kulturens syns män i kostym och slips. De ser arga ut. Darriga. På På stan-redaktionen har agra röster höjts och kaffemuggar slängts i papperskorgen, i vredesmod.

Det beror på att de två bra kaffemaskinerna på plan ett stängts av för sommaren. Det hänger en lapp på dem med en blomsterbukett på. Det står “Sommarstängt” på lappen. Detta har upprört och förargat mina kollegor.

Det finns ett par andra kaffeautomater på DN. Men dessa är tydligen av dålig kvalitet. Jag dricker inte kaffe så jag vet inte, men det är tydligen ett faktum. De på plan ett är bäst.

Man talar om att mobilisera sig. Jag har hört snack om namninsamlingar och protester. Problemet är bara att ingen riktigt verkar veta vem som är ansvarig för detta. Ja, vem är ansvarig för kaffeautomaterna på ett stort kontor? Jag har ingen aning. Jag sitter tyst och ser på medan mina kollegor förfasar sig.

Satte…hit ska jag åka

If noone can, Cancun can!

Shit! Min dröm om en nachohatt är plötsligt bara ett steg bort från att bli verklighet!

(Paus för inandning. Håller andan några sekunder…..utandning)

Aaaaaaaah, så det är så här det känns när någonting som fram till precis denna sekund verkat ouppnåeligt plötsligt finns inom räckhåll?

Aaaaaaaah.

Jag ska nämligen åka till Cancun, Mexico – nachohattens hemland. Det är en jobbrelaterad resa men mitt främsta mission (dock inofficiellt) kommer dock att vara att äta så många fajitas som är fysiskt möjligt på en vecka. Resan bestämdes i all hast alldeles nyss. Jag har inte ens hunnit googla “cancun” + “best tacos”. Men jag har bett Sebastian lära mig att säga “Var snäll och visa mig vägen till tacobuffén” på spanska.

Jag är rädd för Mexico City dock. Staden skrämmer mig. Okej att jag fått min bild av staden enbart genom filmer som handlar om droger och kidnappning, men asså, 20 miljoner människor på en och samma plats kan inte vara bra. Jag kommer inte att bege mig dit. Jag ska bara vara i Cancun. Jag ska hålla mig 100 meter inom mitt five-star-resort-hotel. Men funderar ändå på att låta operera in ett sökarchip under huden så att man kan hitta mig lättare i händelse av kidnappning.