Vi är alla bra på någonting…

Älskar att bli kallad för “junketproffs”. That’s me alright.

Storstädningsdags på Facebook aka Den stora upprensningen

Det var lättare än jag trodde att rensa upp i leden på Facebook. Och har man väl börjat så går det av bara farten och irritationsmomenten som är Jobbiga Facebookkontakter försvinner från mitt dagliga medvetande för en lång tid framöver. Dessa ryker:

1. Den kärlekskranke
Den som skriver skit om hur mycket de längtar, trånar, älskar, saknar sin älskling/gosing/raring. Fint för exakt två personer i världen; den som skrivit och objektet i fråga. En irritation för alla andra. Jag har numera ont i ögonen efter att ha himlat för mycket med dem framför era statusuppdateringar. Sluta!

2. Den hyperaktive
Tretton statusuppdateringar om dagen. Tjoff! Åsikter hit, citat dit och så några obegripliga, interna gliringar thrown in the mix. Tjoff! Svårt att hänga med, jag får nervösa stressutslag. Orkar aldrig kommentera eftersom han byter status om fem minuter i alla fall. Jaha, han länkar till en YouTube-film? Jaha, han har skrivit en lång drapa om någonting som man vill att man ska läsa? Orka, säger jag. Orka.

3. Den fantasilöse
Jaha, du “jobbar”?
Du “tycker det är trist att det är måndag”?
Du “håller på att bli snuvig igen”, “undrar var solen är”?
Kanske skulle du fråga dig själv “Är detta verkligen viktiga åsikter för dig, att dela med dig av till andra?”.  Om svaret är ja så okej. Men räkna inte med mitt engagemang bara. You’re on your own.

Utlandssvenskens förbannelse

Brorsan är här på besök från Japan. Eftersom han är utlandssvensk så är han intresserad av Diesel-jeans. Så vi besökte Dieselbutiken. En upplevelse. Två snubbar som ser ut att åka longboard hälsar på en direkt när man kommer in, med ett “Men tja!”.

Peter roffar jeans i någon reahög medan den av dem som har beach-blonderat håret hojtar “Vad för slags brallor är du ute efter, mannen?”. Peter säger att han ska prova ett par och få ett “Gör det, fan!” till svar.

En tjej provar ett par jeans. Snubbe Banan frågar hur det går. Hon säger att det går bra. “Fan vad glad jag blir” hojtar han och fortsätter att kasta jeans till sin kollega.

Jag gick ut för att andas. Gick in igen. Möttes ännu en gång av ett “Men tja!” när jag kom in genom dörren.

En japan i stan

När brorsan kommer hit på besök från Japan så blir det ju så här: en kramdjurspotatis med bekymrad min tittar på sina kokta vänner som serveras till köttbullar på Pelikan.

Bokbordsbattle i Marieberg

Det har dykt upp ett litet uppstickarbokbord utanför matsalen med mer skönlitteratur (till skillnad från Kulturens märkliga avhandlingar och rapporter) för en femma styck. Det är liksom högt mot lågt som gäller numera, och jag gillar det.

Uppstickarbordets fördelar: Deckare, mycket deckare. En och annan bok om golf. Jag har också sett en tysk fotobok om Alaska.

Nackdel: kostar pengar.

Summering: Det blir ändå fördel uppstickarbordet eftersom INGENTING säger “semesterläsning” så mycket som hela Grottbjörnens folk-serien. Din för en tjuga. Jag spottade dem redan på fem meters avstånd. “Hästarnas dal” skrek jag. “Hästarnas dal, hörrni!”.

Och – vänta på det – som bonus hittade jag också Törnfåglarna. Hörde jag fem spänn? Vem visste att den fanns så mycket snusk i DNs korridorer. Inte du. Inte jag.

Möte med Mästarmöten

Du såg Mästarmöten. Du fortsatte kolla. Varför?
– Det här med att sitta och fyllna till ett litet gäng tillsammans och sitta och prata, det är något visst med det. Och här var det ett gäng med riktiga internationella mästare, på congas eller klarinett till exempel, och man fattade att Jesus, de här människorna är precis som du och jag, bara att de är väldigt duktiga på det här med congas och klarinett.
De gillar också att få sig lite innanför västen.
Det kom verkligen att bli en ögonöppnare för mig.

Kan du förklara programidén?
– Programmet leds av någon jag först trodde var Danmarks Göran Skytte. Sedan jag googlat honom har jag lärt mig att han är Danmarks Esa-Pekka Salonen. Danmarks stjärndirigent helt enkelt.
Han samlar ett gäng danska musiker till en avslappnad middag och pratar om hur det är att vara mästare. Det är programidén.
Kanske känns han inte så van i programledarrollen, men det är varken fel på självförtroendet eller ödmjukheten. Han har inga problem att hålla sig i bakgrunden och låta stjärnorna glänsa – han är ju själv en stjärna.
Programmet avslutas med att musikerna framför ett nummer fusionjazz medan programledaren står mitt i orkestern och hör på. När han lyssnar – kunnigt och uppmärksamt – har han hela tiden huvudet eftertänksamt vilande mellan tumme och pekfinger.

Highlight?
– En av musikerna berättar om när han kom hem från en spelning i Australien (Operan i Sydney). Det är ju en så lång flygning. Men så fort att han kom hem och innanför dörren ville frun att han skulle gå till snabbköpet och köpa något som behövdes till middagen. Det är ett typexempel på de ofantliga kontraster som uppstår i ett liv som mitt, funderade musikern.

En annan highlight: Programledaren frågar musikerna om de gillar ”internationell mat”. Alla verkar helt införstådda med vad detta innebär. De har ju rest så mycket. ”Internationell mat har ælltid varit min favoritmat ”, bräker någon. En stund senare kommer svaret in på bordet: en bricka sushi med lax, räka och rullar.

Tisdag, glorious tisdag

Skön morgon på redaktionen. Axel fyller år, Sebastian glömde att han rakade sig i morse och David har en påse godis bredvid sig.

I’m loving it.

Ensamhet och när det blir film av alltihop

Det hörs alltid musik någonstans ifrån på söder. Tidigare ikväll var det gnällig reggae från Louie Louies håll. Oftast är det techno från grannen. Jag har en rar granne, han liksom dansar litegrann hela tiden. Han hälsar alltid och har keps. Han ler med hela ansiktet.

Jag gick ut en stund, stan känns mätt och däst på något vis. När jag svängde runt hörnet Bondegatan och Östgötagatan hörde jag Human Touch från ett öppet fönster.

Jag blir alltid rörd när jag hör Bruce Springsteen från ett öppet fönster. Det känns som om man tar ett plötsligt kliv in i en filmscen. Vad som helst hända, låten blir en kommentar till handlingen. Han sjunger om att han längtar efter lite mänsklig värme. Ska det vara så svårt?

Tja, det passar väl in i handlingen, tänker jag och inser nu att jag hört Bruce sjunga från just det där fönstret förut. Det spelas banne mig alltid Springsteen från det fönstret – gud så fint!

Ikväll var det alltså Human touch som glaserade hela sommarkvällen.

So you been broken and you been hurt
Show me somebody who ain’t

Jag lider fortfarande av den där akuta ensamheten. Det är min egen term, jag vet inte ens om något sånt existerar. Men det är precis vad det är. Ibland stannar hela omvärlden upp, som i filmer när scenen fryser till, och så går det liksom som en blixt i kroppen och jag inser att jag är ensam. Kanske ensammast i världen. Det blir en panikkänsla av det hela, förstås, och sån där flämtande gråt. Jag tänker på pappa (naturligtvis). Även det filmiskt.

Men där i hörnet Bondegatan och Östgötagatan känns det inte riktigt så. jag börjar visserligen gråta i vanlig ordning, men det händer ju jämt. Men jag tänker att farbrorn, för det är nog en farbror (inga gardiner i fönstret får mig att dra den slutsatsen) nog är ganska ensam han också. Han kanske spelar Bruce så ofta för att det ger honom tröst? Att lyssna när han sjunger om stilla New Jersey-dagar, ensamma highway patrol-män och hur två personer kan känna sig långt borta från varann fast de är tillsammans och allt det där. Det kanske är hans human touch. Eller så är det filmscenen han klipper in sig själv i varje dag. I vilket fall som helst känner jag för en sekund lite ömhet för farbrorn. Jag kommer gå förbi där igen. Hoppas han spelar min favorit-Bruce-låt Tougher than the rest.

Din mamma!

Whoa! Det ska komma en svensk version av Momma’s Boys som ska heta Mammas pojkar! Hösten är helt och hållet räddad. Fyran söker singelkillar som vill hitta en livskamrat med hjälp av teve och sin mamma. O’boy, vad skulle man inte göra för att vara med och casta…

Inspelningarna sker “i en lyxig villa på varma breddgrader” tydligen. Dessutom.

Förnedringsteven har ju varit på dekis ett tag nu, i synnerhet svensk. Det här kommer att bli en milstople i genren.

I wouldn't normally do this kind of thing…

De jobbar mycket med kuber nu, Pet Shop Boys. De har kuber på huvudet, de har kuber som scenografi och de låter körtjejerna ha kubklänningar. Chris Lowe bar också, vid ett tillfälle, en kubkavaj.

Jag tror att jag gillar kuber. Konserten var mycket bra, jag fick höra låten jag hade hoppats på och Neil hade knasiga hattar. Men bäst av allt var att de dansande kuberna gjorde jazzhands.

Jazzhands!