Rolig dag på kontoret idag annars. Helena Lindblad lånade över mig till “Kulturen”. Jag fick ringa slumpmässigt utvalda personer och be dem uttala sig om Michael Jackson. Fun stuff!

Eller, de var väl inte slumpmässigt utvalda. Men det blev lite så till slut eftersom inga av de självklara valen var hemma. Alla är på semester och det blev alldeles för många “Jag ska göra vad jag kan, jag återkommer”-svar från PR-människor.Så jag fick börja ringa efter eget tycke.

Jag ville hemskt gärna prata med Björn Skifs, Orup och Magnus Uggla men fick inte fatt i någon av dem. Ringde ett nummer jag tror och hoppas går till Michael B Tretow också, det hade varit något. Men tji.

Tji.

Allt som allt – en intensiv och snurrig dag på redaktionen. På stan-Måns hittade en bortglömd godispåse från förra veckan. Fest!

Men allra bäst – och det här får ni inte sprida till någon – var att jag fick hyfsat positiv respons på några kapitel från min roman. Från ett förlag alltså, och en äkta förläggare. Det betyder att jag med största säkerhet vet vad jag gör med all min lediga tid framöver. Jag kommer att vägra svara i telefon och jobba stenhårt på att utvecka olika  excentriska drag. Eftersom jag bestämt mig för att skriva en klurig, lite ryckig men hyfsat smart romcom i bokform.

Okej, Little Miss Sensitive…

Men herregud, tagga ned! Allt jag skrev var att jag tycker synd om Bubbles som blir ensam. Detta skrev jag på På stan-bloggen och sen ramlar det in hat-kommentarer. De kallar mig ironisk och okänslig. Snälla ni, jag är inte Kristian Luuk. Jag tycker synd om Bubbles. Är det verkligen omöjligt att ta på allvar?

Det lutar åt skuld

Spana in de här killarna. Vem skulle du välja? Blonda svennebananen Michael, känsliga JoJo med de varma, bruna ögonen eller mäklardude Robert  som håller på traditionerna, till höger?

Jag gillar Momma’s Boys som går i trean. Tre killar introduceras för en drös singeltjejer som de får välja och vraka bland. De får gå på dejt, äta middag tillsammans eller bada jaccuzzi. Målet är att hitta en livspartner.

Men killarna har också med sig sina mammor. Mammorna är väldigt noga med vilka tjejer deras söner kan och bör dejta. Inga svarta tjejer, inga mexikanska och inga med stor rumpa. Roberts mamma vill att hennes son ska dejta någon som kan laga armenisk mat.

Jag gillar Michaels mamma bäst, hon trycker hårdast på skuld. Hon grinar när Michael väljer fel tjej (en Barbie) och snyftar i badrummet när Michael klär på sig efter duschen och förbereder sig för en träff. Hon snyftar “Jag visste inte att du kunde vara så kall” och “Jag, som bara vill ditt bästa”. Hon tårkar tårarna och ser på sin son med hundögon. “Varför går du inte ut med Lauren?”. Tårarna rinner.

De andra mammorna jobbar mer interaktivt: sabbar dejter och förolämpar tjejerna. Jag studerar ivrigt, som en psykolog, samspelet och vilken teknik som funkar bäst. Sånt kan vara bra att veta, tänker jag. Det lutar år skuld.

It ain't over 'til it's over

Igår: midsommarrester till middag.
I morse: midsommarrester till frukost.
Ikväll: Vågar man gissa på lax, sill och köttbullar?

Lyckad YouTube-fest runt pålen!

Regn? Ha! Jag skrattar midsommarregnet i ansiktet.

När en knippe underbara människor samlas hos mig, trillar köttbullar och lassar upp gubbröra på små skivor kavring i mitt kök kan inte lite regn rucka på glädjen.

Vi åt hela smorgasboardslunchen utomhus, på min innegård, i en liten gårdshydda som ser ut som rekvisita från Robinson.

Vi gick verkligen overboard med maten. Det ligger tre kilo (!) lax i min kyl nu, och jag har ungefär fem kilo potatis i skafferiet. Bland annat. Igår åt jag rester deluxe till middag.

Vi flyttade inte in kalaset förrän klockan var över åtta. Då satte den oundvikliga YouTube-festen igång. Varje modern hemmafest obligatoriska skrattinslag. Det blev en ytterst lyckad sådan. Jag bidrog med mina favoriter Boyzones första teve-uppträdande och Serge Gainsbourg/Whitney Houston-incidenten. Älskar dem båda i lika stora mängder.

Josefin kickade nog in det roligaste klippet under kvällen, jag tror vi såg det minst fem gånger och sedan avslutades alltihop med utgång till tonerna av en av Sveriges kanske märkligaste låtar. Videon är grym. Till och med David håller med om den saken. Bäst är när det dyker upp människor ur matbordet med pizzor på huvudet.

Jag kallar det torsdagsfredag

Älskar fredagskänslan som vilar över hela DN idag. Vi är lediga i morgon, nämligen. Det märks.

Kostymklädda DN Kultur-män visslar när de går förbi,  redaktionsräven Måns klappar mig på axeln lite i förbigående och nån, vet inte vem, har tagit med sig sin blonda dotter till kontoret.

Och i riktig “casual Friday”-anda blir jag omnämnd som “sexnovellförfattarinna” där ute på Internet. Weird Science visste inte vad som väntade dem när de värvade mig.

Shit alltså, idag kan vad som helst hända. Vågar man kanske hoppas på att få se någon på ledarredaktionen moona?

Yada yada yada

Är midsommar nya nyårsafton?

Gamla “Vad ska du göra på nyår”, bla bla har ersatts av “Vad ska du göra på midsommar?” och det blir hysteri av alltihopa. Precis som nyår. Bestäm nånting and stick to it!

Man äter i regel godare mat på nyår, även om jag är ganska förtjust i lax och sill. Annars är det mesta likadant. Inte minst förvirringen om tider och farhågorna om vädret. Och vad ska man ha på sig? Vad ska man ha på sig?

En annan sak är köttbullarna. Har de en given plats på midsommarlunchen eller inte? Är midsommar en köttbullehögtid eller är det bara julen som är det?

Inte vet jag.

Och inte orkar jag engagera mig. Jag är mest sugen på att i stillhet intaga en måltid med mina vänner, kisa mot solen som antagligen gömmer sig bakom molnen, och tänka att livet är bra kort ändå.

Så kommer det bli. Brorsan kör midsommarlunch svennebanan-style på konsulatet i Tokyo där man får gratis varmkorv. Dresscode: kostym.

Där slipper de visserligen alla “Vad ska man ha på sig”-bestyr, men glada vänners lag i stillsamhet är det inte.

Midsommarminnen

Det börjar lite smått med ett slags vemod. Ett svårdefinierbart vemod som känns ungefär som det stilla, grå duggregnet ser ut.

Sen börjar jag drömma. Jag drömmer om att jag tappar bort pappa i olika slags situationer; på flygplatsen, i skolan. Jag har inte panik eller så, jag inser någonstans att han är försvunnen och att vi inte kommer att hitta varann. Men jag skriker.

Lite så är det. Jag har accepterat att han är borta. Jag ältar det inte. Men saknaden försvinner inte för det.

Och nu är det snart två år sedan han försvann. Midommar 2007. Och han skulle fyllt år i precis samma veva, två dagar senare.

Så midsommar är lite knepigt för mig. Å enda sidan vill man äta sill och ha en blomsterkrans på huvudet som alla andra. Å andra sidan vill jag dra mig tillbaka, vara lite ensam ett tag, kanske lägga en fin blomma på hans grav.

Men jag vet detta: det är lite för tidigt för mig att fira ännu. Det dröjer ett par år, sen så. Men för tillfället är det ett lätt vemod, som en dimma, som sveper in. Lite lugnt, lite sakta, inte särskilt hotfullt. Men ändå. Och jag anar att jag kommer att känna mig illa till mods när fredagen är här. Ledsen, men inte förtvivlad. Ensam men inte sorgsen.

Men ändå.

Och jag vill gärna inte gråta bland glada midsommarfirare. Även om det finns olika slags gråt.

Jag drar mig tillbaka. Men det känns okej. Dimman är stilla och jag vet att den sveper förbi efter ett tag.

De kallar mig shadchen

Jag sadlar om och blir äktenskapsmäklerska. Här är mitt upplägg: man kommer till mig med krav och önskemål. (Gärna också något hembakat) Jag samlar informationen i en tummad läderpärm, antecknar lite i marginalen. Sedan letar jag lämplig kandidat som jag sedan presenterar.

Ser framför mig att jag har frodig figur, bylsiga klänningar och äter pretzels. Som Mike Myers “Coffee Talk”-dam. Shadchen kallas de inom judendomen tydligen, äktenskapsmäklerskorna. Jag vill bli en shadschen. Jag konverterar “för jobbets skull”. Jag har åtminstone tre kompisar som är “i behov” av mina tjänster.Vem är jag att förneka världen mer kärlek och ömhet?

Mina tjänster är efterfrågade.

Tja, så snart DN-vikariatet är slut så…

På stan-redaktionen åker Segway på Djurgården