Behind the scenes

Jag var med i radio idag. Jag skulle prata om Angelina Jolies läppar, något jag skrivit om i senaste Bon. (Jag är skönhetsredaktör, trots allt.)

Eftersom jag helt saknar lokalsinne hoppade jag på fyran men i fel riktning, alltså mot söder istället för Radiohuset. Det betyder att jag kom försent till SR så jag fick vara med i programmet Brunchrapporten via mobilen istället, medan jag satt på bussen. En weird känsla.

Ännu konstigare var att jag plötsligt mådde väldigt illa. Kanske över paniken att jag inte skulle hinna till SR i tid? Kanske för att jag sprang maraton till busstationen? Jag vet inte, men plötsligt kände jag att jag behövde kräkas.
På riktigt!
Och detta i direktsänd radio.
“Satan”, tänker jag och kliver av bussen så fort den stannar. “Bara jag inte får någon fråga nu”.

Precis när magmusklerna börjar göra sitt riktar programledaren en fråga till “Caroline Hainer som vi har med oss tillfälligt på telefon!“. Jag får svälja och svälja mellan varje ord jag lyckas få fram.

“Hon har ju gått från att vara en vild och sexig till en nästan (tystnad och sväljning) sexgalen kvinna”

Vad betyder den meningen? Ingenting. Gud, vilka tomma floskler. Allt jag fokuserar på är att inte spy.

“…till att bli den här sensuella mamman”….

Jag hör att jag låter utvecklingsstörd. När frågan går över till någon annan kräks jag direkt bakom busskuren vilket inte rekommenderas.

Sedan hoppar jag på nästa buss, fortfarande med luren tryckt mot örat, springer in i Radiohuset, rusar flämtande in i studion och får på mig lurar och sätter mig i stolen. Det är inte en människa i studion. Jag är själv. Fönstrena är bommade med persienner, jag ser alltså inte ens ljudteknikern. Där sitter jag och flämtar ett tag innan jag blir inkopplad igen och kör min grej. Sen är det klart. Jag åker tillbaka till DN.

Tack för medverkan och hej.

Lilla Bruce-inlägget

Visst. Tre kvällar i rad. Alla tre konserter recenseras. Hej och hå. Men jag bör ändå skriva några rader om händelsen på Stadion igår kväll, känner jag. Jag hade ståplats och såg absolut ingenting. Men det var innan jag kom på att det var roligare att stå lite längre bak och observera publiken. Då blev allt så mycket finare. Och jag tror att jag liksom fattade någonting, om det här med kollektiva konsertupplevelser och hur rader går rätt in i hjärtat ibland, kanske när de är som enklast och banalast.

Jag tänker på det när jag ser en man filma scenen med mobilen i en uppsträckt hand  och gråter. Det ärunder Outlaw Pete.

Jag ser alla dessa par som vaggande håller om varandra, för att värma sig och för att Springsteen gör dem kära igen.

Jag ser ett gäng överförfriskade unga män dansa vilt och glatt bredvid ett härligt tjejgäng som sneglande vickar på höfterna. Tills en av grabbarna går över till tjejgänget och bjuder upp en av dem till en slags bugg. Plötsligt blandas killarna med tjejerna, som om det vore ett mellanstadiedisko, och blygheten och förväntningarna målar rodnande rosor på deras kinder medan de dansar tillsammans allihop.

Det är fint.

När Bruce sen spelar Fade Away så gråter även jag.

Now baby, I dont wanna be just another useless memory holding you tight
Or just some other ghost out on the street to whom you stop and politely speak when you pass on by vanishing into the night
Left to vanish into the night
No baby

I dont wanna fade away
Oh, I dont wanna fade away
Tell me what can I do what can I say
‘Cause darlin’ I dont wanna fade away

PS. Springsteen refererar till sin fru som “hans kvinna”. Jag tycker det är fint. Det finns en kvinna i hans liv, det är hon. Hans kvinna.

Laddar för kvällen

Idag är det jag som sätter på mig bandana och skinnpaj.

Ni vet varför.

Vad jag gjort idag? Njä, inget speciellt…

Så ni trodde jag var förutsägbar och elitistisk? Ni hade fel. Idag åkte jag in till NK, helt spontant, och såg Paul Potts framföra tre sånger på en liten, liten scen strax innanför ingången. En av låtarna var Memories från Cats, fast på italienska. Den tredje låten var Nessun Dorma. Folk grät.

Sen köpte jag en halsduk av ypperlig kvalitet, åt italienskt och åkte hem och sjöng Extremes fula 90-talsballad More than words till gitarrkomp. Sån är jag.

Party on, Wayne!

Jag välkomnar hatet

Äntligen är det okej att hata Oprah! Jag har länge propagerat i detta tysta för detta men har motarbetats av högre makter. Men nu verkar vindarna vända, och jag välkomnar denna utveckling. Detta är i sanning en glädjens dag!

Jag. hatar. Oprah.

Jag hatar hennes krokodiltårar, hennes råd som ska låta genomtänkta och smarta (“Det är viktigt med tid för sig själv”), hennes livsstilsmumbojumbo (“Jag har insett att ordning gör det lättare att leva”) och hennes fejkade engagemang i allt från barnhemsbarn i Johannesburg till dokumentärfilmare.

Jag ser igenom dig, Oprah Winfrey. Jag ser en dollarsedel av plast i ditt hjärta.  Du är falsk och jag hatar dig.

Nu har drottningen av dagteve petats ned från förstaplatsen på Forbes lista över de mäktigaste kändisarna (en plats hon innehavt i ett sekel, ungefär) till förmån för Angelina Jolie. (På vilket sätt Angelina är mäktig är förstås en annan relevant diskussion.) Betyder detta att Oprah börjar förlora greppet om den amerikanska hemmafrun? Vågar man hoppas på att man nu börjar inse att hela Oprah-maskinen, bokklubb och tidning och allt, egentligen bara är en luftbubbla? Vågar man hoppas på att mänskligheten äntligen ser att Hin Håle är en programledarkvinna med mycket mascara? Jag håller inte andan direkt, eftersom hon vilselett så många, men jag hyser ändå mer hopp än någonsin.

En solskenshistoria

Såg norska barnmorskorna igen igår. Nu är jag hyfsat traumatiserad. Berättar om förlossningar över lunchen (tacobuffé, för övrigt) för ointresserade kollegorna Jenny och David. A, som också såg Barnmorskorna, kan intyga att ja, det var ett fascinerande program igår. Ja, man fick se allt. Allt man inte vill se. Eller vill man? Jag kan inte bestämma mig.

Det mest intressanta var kanske att så förhållandevis mycket tid av programmets 25 minuter gick åt att dokumentera hur barnmorskorna åt indisk mat. Förut gillade de pizza, men nu har de övergått till indisk mat, berättade man. Sen fick man se hur de ringde den indiska restaurangen. De försökte förhandla sig till ett bra pris eftersom de hade handlat där kvällen innan också. De fick 24,1% rabatt. De räknade ut exakt hur mycket rabatt de fick när de hämtat maten och fick kvittot i handen. Sen fick man se hur de åt indisk mat.

Och sen en förlossning på det. Shit vad det rann.

Tillbaka till den liggande arbetsplatsen

Idag jobbar jag hemifrån. Älskar konceptet. Ständigt färskbryggt kvalitetste (importerat från USA, annars får det vara) bredvid sängen som idag är min arbetsplats. Älskar att jobba från arbetsplatsen sängen.

Vad ska jag göra idag? Få se nu? Jo, lyssna på musik av det där nya stjärnskottet som jag ska intervjua, ringa lite sköna krogar och komma på lite roliga saker att säga om 90-talet.

Ah. Det är som frilansdagarna all over again!

…vilket får mig att tänka på hösten. Yikes. Jag har ju hela tiden, fram till nu, sett mitt vik på DN som en temporär och berikande paus från mitt egentliga kall som frilansare.

Men nu, efter ett par månader i sadeln så tänker jag att min tid som kringkuskande junketjournalist är över. Dags att kasta in handduken? Resandet börjar kännas jobbigt, det tar tre dagar att ta igen sig efter en transatlantisk flygtur, alla tidningar jag skriver i verkar lägga ned, dra in eller bara långsamt dö. What’s in it for me?

Jag kanske har haft mitt roliga. Och nu är det dags att söka fast tjänst. Två ord jag tidigare både hånskrattat åt och gjort fuck you-tecken till.

Jag börjar tänka på pensionen. Pensionen! Jag tänker föräldrapenning. Jag tänker på den äckliga, alldeles för gamla, australiensiska som dyker upp på junkets titt som tätt och flirtar med de manliga stjärnorna och ställer “frågor” i stil med “Det märktes att du njöt av nakenscenen, mate…?”. Tänk om jag blir som hon. Eller som vår svenska, manliga motsvarighet som borde lagt ned för länge sedan eftersom han varken kan skriva eller ställa frågor utan liksom bara kuskar runt. Vill jag bli sån? Nej!

Sängen må vara en bra arbetsplats men tyvärr provocerar den också till eftertanke.

"Jag låter första särken falla…"

Okej, en annan grej jag inte gillar är att frysa. På jobbet. Tre veckor efter lunginflammationen. Bådar inte gott. Jag drar hem och bäddar ned mig.

På väg hem tänker jag på en konversation jag tror mig ha haft med Jenny och David. Den kretsade kring ett medeltidsevent i något avlägset slott där svennebananer har kickoff eller en svensexa eller nåt, dricker mjöd och kör lite medeltida striptease.

Medeltida striptease?

Nån gycklare låter nåt hasigt läderplagg falla till tonerna av en förförisk blockflöjt. Man skriker Visa särken! eller Av med brynjan! och kastar silverpenningar på strippan.

Det måste varit en feberdröm, naturligtvis. Detta kan inte ha hänt. Detta event finns inte på riktigt.
Men jo.

Det var visst sant.
Strax under sex tusen kostar det.

Oh Lord.

Jazzhands exclusive: Intervju med Hynek Pallas

SvDs film- och teveman Hynek Pallas har ett intimt förhållande till teveserier. Så intimt att han med bestämdhet yttrat de bevingade orden “man lämnar inte en teveserie” .
Gör man inte, undrar Jazzhands.

Har du gjort slut med en teveserie någon gång?
– Nja. Det rinner oftast ut i sanden mer än det tar slut. Weeds och amerikanska Office är två serier som jag lämnade för ett par månader sedan trots att alla påstod att de fortfarande var utmärkta. Kanske var jag för upptagen för att ge dem den uppmärksamhet de krävde – eller så fanns inte den där kemin länge, den där som gjorde att jag i början så gärna satt med den varma laptopen i famnen och skrattade med Steve.

Hur gör man slut med en teveserie. När man liksom försökt, men relationen har slutat ge något?
– Jag ger få chanser. True Blood strök med helt efter två avsnitt. Det handlar kanske lite om att kväva saker i sin linda, innan man fastnar och måste gå i parterapi för att fixa säsong 2 fastän man har viktigare, intressantare och sexigare tv-serier att titta på.

Vilken teveserie är du mest kär i just nu?
– Jag avslutade Wire säsong 5 häromveckan. Det har varit ett långt och givande förhållande, men på slutet kändes det skönt att det snart är slut. För då är det ju en kärlek som kommer att avta långsamt och mysigt. En varm känsla i magen. Jag har faktiskt bara en serie pågående tv-relation just nu, och det är Breaking Bad. Jag tror inte jag är lika kär i Breaking Bad som jag ser fram emot att träffa Big Love igen. Och kanske framförallt Mad Men.  Jag tror att mitt hjärta krossades som hårdast när de la ner Huff.

Hur många chanser bör man ge en serie, generellt?
– Jag är säker på att jag kommer att återvända till Office någon gång. Weeds not so much. Svårt att säga, det beror på hur mycket annat man har. Jag dejtar sisådär en sju filmer i veckan också.