Trodde ni att jag skulle kunna hålla mig från att skriva en liten grej om 24 i alla fall?

Då trodde ni fel.

En liten pikant detalj om tortyren bara. Hur ska jag uttrycka detta utan att spoila? Men okej, när terroristerna torterar är det så lekmannamässigt. De är så klumpiga med hantverket, de ger käftsmäll på käftsmäll och förväntar sig att det ska ge resultat. Ingen finess. Kulurlöst.

Bauer faller sällan ned på en sådan låg nivå. Visst, är det mano a mano så tvingas man, men i en mer delikat tortyrsituation är det inte banala käftsmällar som ligger närmast till hands utan mer gracila metoder (Jag minns den blöta handduken som skall tryckas ned i magsäcken till exempel.) som inger samma slags psykade respekt hos den tillfångatagne som ett offer för en sociopat. Klart man snackar då. Käftsmäll? Puh-lease. Föraktade man inte terroristerna innan så gör man det efter den uppvisningen.

Trodde ni jag släppt Facebookstatusarna?

Då trodde ni fel.

Här är en status som imponerat på mig på sistone: “XX Är det bara jag eller har Lundell börjat dricka igen?”

Det som inte imponerar på mig är folk som uppdaterar tio gånger om dagen bara för att tala om för världen hur mycket det gillar sin älskling. Puh-lease. Visst, what the world needs now is love, men inte i mitt ansikte, om jag får be.

Trodde ni jag släppt 24?

Då trodde ni fel. Jag ser senaste avsnittet och jag gråter. Jag sitter framför skärmen och gråter. Tårarna rinner. Det är så bra.

Och givetvis har jag kommentarer och analyser up my sleeve (har ni kollat Bauercount? Rolig sida) men grejen är att de inom kort kommer att dyka upp på ett annat ställe, ett forum där de mer kommer till sin rätt, så att säga.

Snart så. Snart.

Jag lever! Jag lever!

Ledighet fuckar upp min tidsuppfattning och min sömn. Jag sover till halv ett, jag går upp tidigt och sen tar jag “en liten lur” och vaknar halv fyra. Vadfalls? Min frilanskropp har invaderats av kontorsbakterier.

Och apropå det. Kan folk (och med folk menar jag släktingar) sluta säga olika varianter på “Välkommen ut i verkliga livet” till mig. Jag har hört det nu. Jo, jag har hört det nu.

Vad menas? Mitt liv var overkligt innan jag tackade ja till att gå upp halv åtta varje morgon? Tack för insikten. Jag har tydligen levt i skuggornas dal fram tills nu. Tack DN. Mina ögon har öppnats.

Det nyktra fyllot

Handlar en liten flaska vitt vin på Systemet, on demand från Mattias. Den ska användas i matlagningssyfte. Det är andra eller tredje gången i mitt liv som jag handlar på Systemet.

Jag ombeds visa leg. Jag har inget leg med mig. Jag påpekar att jag är 32 och att jag känner mig smickrad av förfrågan. Bakom kassan sitter en ung tjej under upplärning, bakom henne står en myndig man i fyrtioårsåldern. Han har sagt till henne att fråga alla om leg, säkert.

Han nickar till henne och säger “Det är okej, jag känner igen henne”. Så säger han, lite högre, till mig “Det är okej, den här gången, men bara för att jag känner igen dig”.

Har aldrig satt min fot på detta Systembolag. Känner igen mig? Har jag ett fyllo till doppelgänger? Vaddå känner igen mig?

“Han kanske kände igen dig från tidningen” försöker Mattias. Kanske det, men är det en garanti för att jag är 32 år?

Det här med modern "konst"

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Modern konst är skräp. Att de där glasbitarna i kycklingarna var ett “konstprojekt” hade man ju kunnat räkna ut. Passformen – alltid ett scoop före.

Jag visste inte att misslyckade tårtor kunde få mig att älska livet.

Jag har hittat en av de roligaste sidor jag sett på nätet. Någonsin. Här är den. Den samlar foton på misslyckade tårtor.

Sektionen med misslyckade Chewbaccatårtor är min favorit hittills. “Man blir inte jättesugen, det blir man inte” för att citera kollegan Niklas.

Det ofrivilliga födelsedagsbarnet

Lunch. Ser min vän och kollega Thomas sitta själv i ett hörn av restaurangen. Kommer på att han har födelsedag. Blir sprallig och entusiastisk, frågar när han ska ha kalas etc. Säger “du skulle sagt till, inte hade du behövt sitta här ensam och äta lunch!”. Frågar när det blir kalas. Frågar om det blir kalas. Frågar när man får komma och uppvakta. Frågar om jag får bjuda på födelsedagsfika åtminstone, under dagen.

Tills “någon” påpekar att Thomas faktiskt flera gånger under vårt “samtal” påpekat att han vill ligga lågt med firandet och att det faktiskt bara är jag kring bordet som är entusiastisk.

Sen när blev alla så vuxna och tråkiga?

Folkets hat – Facebookgruppens belöning!

I skrivandets stund har Facebookgruppen Stoppa Haremsbyxan 13 000 medlemmar.  En lavinartad ökning, gruppen startade för lite mer än en vecka sedan bara. Harembyxan väcker hat. När kommer första modeteoretiska analystexten om varför? Eller också är de bara fula. Också en tanke.

Några små tankar om antikhandlare och deras plagg – av Eugene Fougler

Som reaktion på dina, Carolines, tidigare tankar om den sk “antikhandlarlooken”

Finns det inte två skolor egentligen? Den ena smäcker, glänsande och inomhus-östermalmig, den andra lite mer som en jägare, som får kostymen (alltid med uddakavaj och chinos) att se ut som fritidskläder för utomhusbruk

Sen finns det en liten grupp som handlar mest med moderna danska möbler. Där är det vanligare med jeans, t-shirt och bruna, lite patinerade brogues. Ofta ser de ut lite som tandläkare med de typiskt gråa tinningarna redan vid trettio, men de saknar tandläkarnas solbränna.

MVH Eugene Fougler