Rapport från antikmässan del två

Överpriser är väl ordet som summerar det hela. Det börjar med 130 spänn i inträde och sedan fortsätter det därifrån. Fem hundra spänn för en nallebjörn. Tjenamors.

Men, det som fascinerade mest är antikhandlarlooken, och hur den är så homogen. Hur kan jag missat detta fenomen? På mässan samlas alltså utställare från lite varstans i Sverige och alla rundmagade antikgubbar ser alltså likadana ut oavsett om de kommer från Stockholm eller, säg, Bromölla. Detta är ett faktum.

Det viktigaste är en kavaj som är lite för stor, lite för långa ärmar. Skjorta under det, nedstoppad i ett par finbyxor av dubiös kvalitet (KappAhl?). Finskor.

Det enda som skiljer antikhandlaren från nygubbarna (Anders Rydell mfl) på Spy Bar är snittet på kostym och byxor. Stureplanarna bär naturligtvis exklusivare märken och snyggare kombinationer men tanken är densamma. Helt och hållet. De har stulit allt från antikhandlarna. Allt. Till och med glajjorna.

Rapport från antikmässan

Snabbsummering av lördagens besök: Antikmässan är läskig. Full av dockor som ser ut som döingar.

Jag höjer min röst mot haremsbyxan!

Det här med haremsbyxor…

Jag hade också rymliga mjuka byxor i trikå, men sedan fyllde jag tre år.

Vad är grejen? Jag fattar verkligen inte.

Jag kan förstå bekvämlighetsaspekten. Men sen när har gemene tjej brytt sig om vad som är bekvämt? Alltså måste man någonstans tycka att det är snyggt med mjukisbrallor med megahäng. Men vem kan tycka att en kroppsform som påminner om elefantitis är vacker?

Varje år kommer någon ny grej som växer sig pinsamt stor av obegripbar anledning. Singoallablusen, långkjolen i trikå, foppatofflan…det ena vansinnet efter det andra. Jag är inte emot marknadens krafter per se men någonstans måste vi inse vansinnet, och se att vi blir offer för hjärntvätt. Masspsykos. Nej, du tycker inte att det är snyggt med harembyxor. Det gör ingen.
Du tycker att det är en ny och fräsch grej på marknaden. Du får intrycket av att alla tycker det och alla har ett par. Det är fel. Du är lurad. Din uppfattning är falsk. Inse detta och du skall bli fri.

Jag har tagit ett första steg och gått med i Facebook-gruppen “Stoppa haremsbyxorna”. Gruppen har i skrivandets stund närmare 2500 medlemmar. Tillsammans är vi starka.

Livet på en redaktion, del 101

Igår hade vi glasstest på jobbet. Ännu en grej som låter strålande i teorin men i praktiken innebär glass rinnande längs fingrarna och en äckelkänsla som inte försvinner på minst 24 timmar.

Jag åt tre stycken. Eller, de första två åt jag inte helt och fullt. Jag åt halva, tuggade ordentligt och gav kvalificerade omdömen. De var för äckliga. Två ettor.

Den tredje glassen var god, i jämförelse (en trea) så därför åt jag upp den. Logik är inte människans starkaste vapen alla gånger.

Jag går alltid på buffégrejen. Nu jävlar ska jag äta så mycket att stället går back. Nu ska jag blåsa dem. Nu ska jag äta så att buffépriset ter sig lågt.

Det går inte. Huset vinner alltid. Kroppen och plånboken förlorar.

Samma här. Gratis glass låter som den bästa av arbetsförmåner. Men nu i efterhand skulle jag säga att timpenning faktiskt är rimligt för att testa glass man annars inte skulle köpa, känna sig äcklig och fet efteråt och slåss mot djupa skuldkänslor som endast kan botas med en asketisk middag och en halvtimmes roddmaskin på gymmet.

Redaktionsjobbet: inte alltd den dans på rosor det utger sig för att vara, folks! Men jag gör det för er, naturligtvis.

Myten och lögnen

Kennet är tillbaka från Thailand. Ännu en gång har han glidit runt på sin mammas ställe någonstans nära en strand. “Bajen Steakhouse” heter det. De serverar planka och köttbullar bland annat. De har stamgäster. Svenskar i Thailand som föredrar bekanta smaker framför lemongrass och holy basil. En gubbe åt planka tio gånger där under sin tvåveckorsvistelse. Så jävla gott!

“Det leende folket, my ass!” hojtar Kennet i telefonluren. “Det otrevliga folket snarare”.

Kennet upprörs. Han tycker inte Thailand förtjänar sitt goda rykte. “Sverige är trevligare”. Och visst flinar thailändarna, förklarar han, men det är ju för att de försöker kränga på en snäckhalsband och fladdriga hippie-byxor.

(Observera den sköna copyn: “Notan får inte vara större än upplevelsen”)

Lycka är en fryntlig man som steker köttbullar!

Jag gissar att han heter Bosse. Han måste heta det.

Jag hittar honom på familjebilder. se där jag går in ibland och bläddrar. Man blir på så gott humör då. Där står Bosse och steker köttbullar och bara ser störthärlig ut.

Eller, som A påpekar: “Det som Scan och killarna lägger ner miljoner misslyckade kronor och timmar på att förmedla har han bara i sig, helt gratis.”

Allt jag vet om honom är att han bor i Västra Götaland och att bilden är från förra årets midsommar. Det svider i mig att jag inte känner Bosse och aldrig kommer att få äta hans köttbullar. Jag hade velat vara där på midsommar.

Först hade jag retat mig på lillkillen i bakgrunden. Han är antagligen uppspelt och högljudd. Och måste han STÅ på diskbänken? Men Bosse hade bara skrattat gott åt barnbarnet och gett honom en blöt pruttpuss på kinden, kanske en klapp i rumpan. Sen hade han lagt upp ett asgarv och rör om i stekpannan. “Snart blir det mat i magen!” hade han skockat glatt.

Garv på det.

Vi hade snackat bergvärme och nystekt aborre, Bosse och jag. Kanske om semester och hur man blir av med myggen. Jag hade sagt nåt i stil med “Ja, herregud, Bosse, det är inte lätt!”.

Han hade kanske mig säkert nåt. “Snäckan” eller “Snärtan” eller “Journalisten”. Kanske nån variant på det, typ “Murveln”. Det skulle jag gilla. Varför kallas jag inte för saker? Jag vill kallas för saker.

“Kom nu, Murveln! Nu är det mat!” hör jag Bosse ropa. “Kommer!” ropar jag tillbaka och känner köttbullsdoften ta över.

Innan världen mörknar

Bäst att blogga då, innan Earth Hour tvingar mig att släcka allt, inklusive datorn.

Hemma efter en eftermiddag hos mormor som bestämt sig för att hon vill dö. Hon har bett en socialtant komma till henne i veckan för att prata om saken. Mormor är stenhård. “Jag har vant mig vid ensamheten”, säger hon. “Så tanken på att ha folk omkring mig verkar jobbig, jag vill inte flytta till ett hem”.

Hon säger att hon vill flytta till ett rum med “bara en säng, ingenting annat”. Bara en säng. Bara ett rum. Jag säger att det låter för sorgligt. Mormor säger att hon inte orkar ta hand om någonting längre, allra minst sig själv. “Jag vill bara ligga ned”. Hon ser ledsen och gammal ut. Tar av sig glasögonen och gnuggar ögonen.

Jag vill gärna tro att hon överdramatiserar en smula. Det verkar finnas drag av sådant i min familj. Men det sorgliga är att jag inte tror att hon gör det. Inte den här gången. Det är så hon känner. Och hon är envis.

Idag bjöd hon över mig för att hon ville ge mig arvsaker i tid. Tanken är givetvis intelligent och god. Men jag blir såklart illa till mods. Varför skulle jag inte bli det?

Hon har lagt fram en brokig skara föremål på ett bord. Vissa som jag är bekant med sedan jag var liten och vissa jag aldrig någonsin sett förut. Det är en knasig samling grejor som ligger där: hennes och morfars vigselringar, ett tennfat, en femkronorssedel och en guldberlock i form av Nefertiti. En tavla med en madonna, morfars gamla Omegaklocka som han fick av “jobbet” och så tre påsar med gamla mynt.

“Den här fick jag av din pappa”, sa hon. “Så jag tycker du borde ha den”. Hon tar upp en liten sjöhäst. Perfekt torkad, varenda liten millimeter intakt. En sjöhäst? Istället för ögon har något klistrat dit världens minsta ädelstenar, så att man ska slippa se de döda hålorna. Jag började genast tänka på om pappa köpte den (och var? när?) med tanke på mormor. Den är jättefin. Jag har ingen aning om vad jag ska göra av den.

Mormor pekar på saker, som en tung byrå och en stor, pampig tavla med guldram. Hon vill veta vad jag vill ha när hon dör och jag blir inte ledsen men matt. När jag säger byrån men inte tavlan känns det som om jag sprungit två kilometer. Jag måste sätta mig. “Det är bra att veta”, säger mormor och får ett mindre kärlkrampsanfall. Hon sätter sig och tar sin medicin.

Jag gör i ordning te till oss. Hon undrar om jag vill ha matsilvret. “Du kanske kan sälja det?”. Gud, allt känns så otroligt konstigt. Jag gråter inte, jag vill bara lägga mig och sova. Vi äter köpekakor fulla av transfett och mormor kör sin vanliga harang om hur hon inte kan baka längre, om hur fingrarna inte lyder och allt bara går sönder.

Vi kollar på porslin som står högst uppe på en hylla i ett skåp. En ishink, en burk för tandpetare i form av en beefeater (mormor köpte den i London på åttiotalet, säger hon), en pampig, kinesisk vas och en judisk, åttaarmad ljusstake. Saker man samlar på sig under ett 93-årigt liv. “Ljusstaken köpte Karin i Israel”. Jag ber att få ta hem en märklig fyrkantig tesked som jag hittar i en låda och mormor blir glad. “Skönt att kunna ge dig något du vill ha”, säger hon.

Jag åker hem ganska nollställd. Jag är inte på gråthumör alls, snarare bara trött. Kommer hem och mår plötsligt illa. Kanske alla transfetter. Eller smaken av annalkande ensamhet. Jag måste lägga mig ned och bara stirra upp i taket en liten stund. Mormor har vant sig vid ensamheten men det har inte jag. Hoppas det inte kommer ta 93 år för mig också bara.

Inlägget som kommer orsaka både igenkänning och total "fattar ingenting":

Är Yves Rocher det konstigaste sminkmärket som finns? Ja, det är det.

Smink baserat på postorder är skumt i sig. Smink baserat på “kupongerbjudanden” och modeller som poserar antingen med barn eller halvnakna i duschen är ännu skummare.

Ändå lever märket kvar och är nu inne på sitt 26:e år. Svenska falangen har 350 anställda. Franska huvudkontoret 4000.

Vi snackar alltså stort företag. De gav oss kokosoljan. De gav oss  “introduktionserbjudandet för 19.95, tillkommer endast porto på 39.90  kr”. De har 350 anställda, bara i Helsingborg.

Här, ett Yves Rocher-relaterat minne från min konstnärsvän Frida. Jag tror hon faktiskt precis  sätter fingret på vilken roll den konstiga firman spelat i våra liv.

“När jag och min elaka kompis Erica var 16 så dejtade hon en kille som two-timade henne med en tjej som var 26. Vi var då helt feministiskt underutvecklade och riktade allt hat mot tjejen som vi dessutom tyckte var bisarrt gammal. I ren ondska okynnesbeställde vi därför tonvis av rynkkrämer på Yves Rochers postorder i den uråldriga tjejens namn, som förmodligen alltså kom hem till henne. Där fick hon kan man säga… Shit vilken dålig människa jag har varit. Gör tonåringar såhär eller var vi Satan reinkarnerad?”

Nej, ni var inte satans barn. Ni tolkade bara Yves Rochers affärsidé. Ni vände den emot honom. Man kan säga att ni missbrukade den men det hela blev till ett statement och än idag förknippar både ni och vi sminkmärket med billig postorder av förolämpande sort (det fattade ni ju redan som 16-åringar alltså).

Jag tänker på detta då jag passerar deras konstiga butik med dess konstanta “Halva priset på massor av produkter”-skyltar. Deras aktuella erbjudande är faktiskt “Elegant designklocka utan extra kostnad som tack för din beställning”.

Och så lite skoj på det

Känsliga personer varnas!

Detta inlägg är inget för de som ogillar känsloyttringar av generande sort. Eller cyniker för den delen. Varning för sentimentalitet!

Det är kallt ute, och mörkt. Fingrarna blir stela och öronen röda. Jag ligger hemma under täcket, lägenheten känns kall och jag känner mig dimmig. Kanske är jag fortfarande sjuk?

Jag bestämmer mig ändå för att gå och träna lite. Trots att alternativet, att ligga kvar under täcket, egentligen känns mer lockande. Men jag måste komma ut, annars kommer jag bara att tänka för mycket, på mormor som är sjuk och ger bort alla sina ägodelar, eller på pappa som inte finns och hur jag slutat åka till kyrkogården eftersom det känns så tomt och sorgligt.

Varför känns det som att vara med i en amerikansk film när jag går till gymmet? Som att jag kommer att stöta på någon oväntad person bara jag går in i salen. Som om kameran zoomar in på mig när jag, med iskall med distanserad blick, koncentrerar mig i roddmaskinen. För dramaturgins skull borde jag kanske springa på löpband. Det gör de alltid på film.

Man ser ofta samma ansikten där. De målmedvetna, svettiga och enträgna gymmarna med iPods. Är jag en av dem nu? Tänker de samma sak om mig när de ser mig där? “Hon går ofta hit”.

Det är en sån där gråtig dag idag. De dagarna kommer ibland men inte lika ofta som de brukade och det är ju bra. Det finns en gråtskala hos mig, från förtvivlan till någon slags renande gråt som har något förlösande över sig. Idag är det mest automatiskt uppgivet. Mitten av skalan kanske. Dock under kontroll. Jag har hållit tillbaka en del.

Jag gråter ju jämt, så är det. Flera gånger i veckan. Jag har börjat ursäkta mig med att säga “Jag vore ju inte jag annars” när jag råkar brista ut i någon annans närvaro och sitter där och torkar ögonen. Men det är skillnad på gråt och gråt, som sagt.

Ibland är jag så trött på att tårarna rinner hela tiden. Det känns lika tröttsamt som att borsta tänderna eller tvätta ansiktet vissa dagar, men likt förbannat händer det.

Efter gymmet gick jag till ICA och handlade sorgliga matvaror som messmör och två bananer. Varorna såg sorgliga och ensamma ut på bandet. Kombinerat med min slafsiga gymoutfit och det svettiga håret i hästsvans såg jag mig än en gång zoomas in av en filmkamera. Cue ensam musik.

Ut till Östgötagatan och snöflingorna. Jag passerar nedsläckta, stängda affärer. Jag  är plötsligt helt och hållet ensam på hela gatan. Det snöar lätt, jag hamnar under en gatulampa, när jag ska svänga in på min gata. Då hör jag Springsteens The River komma ut från ett fönster. “…now those memories come back to haunt me...” sjunger han. Högt och klart någionstans ifrån.

Jag måste stanna upp.

Ett sånt totalt filmmoment. Var är kameran? Var den än är zoomar den in på mig där jag står med Ica-kassen i handen, under en gatulykta, medan det försiktigt snöar, och hör en Springsteen-låt jag hört tusen gånger och egentligen inte ens gillar så mycket, plötsligt låta som en varm kram, ett soundtrack och ett meddelande om ensamhet fast man är två.

“Now all them things that seemed so important
Well mister, they vanished right into the air”

Och jag börjar gråta såklart. Högt och okontrollerat. Med Ica-kassen i handen och hästsvansen som nickar upp och ned av skakningarna. Snön faller och jag känner för att göra detsamma. Skulle inte det vara vackert? Att ramla ihop på gatan, till ljudet av Springsteen, och titta upp mot den mörka himlen och gatulyktan och se snön falla?

Jag går hem. Jag lägger mig raklång på sängen. Känner att jag gråtit klart för idag. Nu är det dags att tvätta ansiktet och borsta tänderna.

“Is a dream a lie if it doesn’t come true
or is it something worse?”

/Caroline