Den insmickrande känslan av att vara ett A-barn

Jag är först på kontoret igen. Igen! Jag älskar den lagom pösiga känslan som infinner sig, ungefär som man vunnit en tävling. Jag vann, jag kom in först på kontoret. A-barnet strikes again.

Nej, jag vet inte heller vad som menas

Andras drömmar är vanligtvis föga intressanta. Så jag lovar att hålla det kort:

Jag drömde att jag hade en kärleksförhållande med en bergsåsna (som i och för sig mer såg ut som en ponny) som heter Tony. Han var känslig, romantisk och uppskattade litteratur.

Vi fick hålla vårt förhållande hemligt, bara en kompis (Tonys egentliga ägare) kände till det hela. När kompisens mamma ville döda Tony och servera honom som mat fösrökte vi rädda Tony. Det slutade med att vi lyckades och Tony försvann upp i bergen. “Han är baptist, förstår du”, förklarade kompisen. “Han kommer att ta sig upp till templet där på bergets topp. Han kommer klara sig”.

Det är tveksamt om jag tar upp den här drömmen med min terapist på måndag. Troligtvis inte.

Breaking news!

En tant på redaktionen säger “Spielbög” istället för “Spielberg“.
Det är så bra att resten av veckan kommer te sig som tråkig, vad som än händer.

Kris i befolkningsfrågan

Jag lägger min röst på Val Kilmer

För övrigt anser jag att Val Kilmer bör vinna melodifestivalen i år.

Såg schlagerfestivalen på storbildsteve igår (frågor på det?).
Jag resonerade som så här att om man ska se schlagern på storbild (och det ska man) så bör man omfamna hela spektaklet, alltså i all sin svenniga glans, och köra ett svennebananrace fullt ut.

Så det fick bli O’Leary’s. Gratis popcorn, unga snubbar med beanie på sig inomhus, fulla tjejer med cleavage, burgertallrik och “tjejerna från jobbet”-gäng.

Det var fullpott med andra ord.

Dåligt ljud, dock, men fantastiskt stor bild! Så kanske missuppfattade jag låtarna en aning – de hördes faktiskt inte – och gick denna vecka mer på scenshow än melodi. Kanske var det därför jag inte för mitt liv kunde fatta att Mattias favorittippat den där storbystade lajverskan Dawn Finer. Att hissa upp sig själv på en – fysisk alltså – piedestal gör ingen schlager.

…Men det gör ett gäng Top Gun-imitatörer och en Val Kilmer på lead!

Jag blev först stum när Star Pilots gick på. Mållös. Absolut mållös. Många tankar rusade genom huvudet. Är detta möjligt? Vilket år befinner vi oss i? Har jag missat nåt? Och har jag inte hört den här låten förut? Men sedan satte hjärnan ned foten och sa “Omfamna, för fan! Du bad om svennighet och när du får det så blir du snobbig och hånar? Det är fel!”

Hjärnan har rätt.

Vad begär jag? Underhållning, en scenshow utan like och en skön dänga. Star Pilots levererade. De får min kärlek, därför.

Mattias hotar mig med saker. Jag tror till och med att han skäms för mig. Och jag är ledsen, vännen, jag är verkligen hemskt ledsen. Men de där piloterna talar till mig. På ett sätt som inga pampiga fantasy-bröst i världen kommer att göra. Jag vet att det smärtar dig att höra, men jag la ungefär trettio spänn på att rösta fram dem till andra chansen igår. Jag röstade på dem tre gånger. När man ringde svarade de och sa “Hej, vi är Star Pilot! Tack för att just DU röstar på oss!”.

Nej, det är NI som ska ha tack, viskade jag ödmjukt. För att ni ger mig allt jag vill ha en lördagskväll på O’Leary’s.

Världens konstigaste bild

Nej, inte idag heller

Jag var på plats, stod utanför affären efter tolv. På lappen står det tydligt (okej, inte tydligt men det står i alla fall) att butiken har öppet mellan elva och tre på lördagar.
Jag får nog av detta hycklande. Ett hån rakt i ansiktet på mig! Jag ringer därför mobilnumret som står skrivet bredvid öppettiderna. En kvinna svarar. Jag lägger fram mitt ganska enkla ärende. Hon säger att hon haft “så många feng shui-uppdrag” att det inte blivit av att vara i butiken. (!)
Det är ju heller inte “en butik i traditionell mening” om jag förstår vad hon menar. (Det gör jag inte.)
Jag frågar om hon över huvud taget ska vara i butiken idag. Ja, okej, säger hon. Hon ska komma klockan två.
“Ni stänger tre?” frågar jag för att försäkra mig om att kvinnan menar allvar – hon ska komma till butiken en timme, fast lappen säger att de har öppet fyra.
“Ja” säger hon.

Jag lurar som en katt. Kvart över två är jag där. Dörren är stängd.
Dörren är stängd.

Asså, dörren är stängd. Men en besvärad kvinna står inne i butiken. Hon öppnar. “Var det du som ringde?” frågar hon och jag svarar ja.
“Du, jag behöver springa ett ärende till kemtvätten. Kan du komma tillbaka om fem minuter, tror du?”
“Va?”
“Ja, jag måste springa ett ärende”
“Då är klockan alltså strax över halv…?”
“Ja? Vaddå? Var det något särskilt du ville titta på eller?”

MEN HERREGUD!

Är det idag det ska ske?

Det finns en affär på Skånegatan, förbi Nytorget men inte ända vid Vitabergsparken. Jag vet inte vad den heter, men jag har gått förbi den säkert trettio gånger nu. Alltid stängd.
Men den verkar ändå leva ett slags liv för någon skyltar om och en porslinshund har bytt plats i affären flera gånger mellan tillfällena jag har stått och spanat in genom fönstret.
Jag har varit så nära. En gång var jag där då någon hade satt upp en skylt om att man stängde tre den dagen. Klockan var fyra.
Förra helgen kom jag tio minuter efter att en lapp meddelade att de hade gått.
Affären är ett mysterium.
Men det som retar mig är att i stort sett allt därinne ser ut som något som jag vill ha. Som skulle kunna passa i mitt hem. Som doftljuset “Bibliothèque”. Vem vill inte ha det?
Idag är det lördag och jag gick upp tidigt. Dels för att jag är svenneskadad och dels för att jag tänkte, med någon slags nyfunnen målmedvetenhet, att idag ska bli dagen då jag faktiskt lyckas gå till den mystiska butiken utan namn då den är öppen.
Ironiskt nog är detta också helgen då jag har mindre pengar på mitt konto än under studietiden. Skattmasens fel. Det skulle var väldigt oklokt av mig att köpa “ett exklusivt doftljus” när masen kräver trettio, fyrtio tuss. Men jag ska inte låta det stå ivägen för mitt mål!

Avtackning

Det är avtackning för en tjej på ekonomin idag. Det påminner mig om en vän till mig som slutade på sitt jobb tre gånger, blev avtackad varje gång, men sedan tröttnade på livet som “arbetsfri” eller “arbetssökande” eller vad han nu kallade det, och frågade om han kunde få tillbaka sin gamla plats.
Det kunde han.
Tre gånger bad han att få tillbaka jobbet.
Tre gånger fick han det.
Tre gånger slutade han.
Och avtackad blev han varje gång.

Åh, jag beundrar honom så!

Sällan har jag suttit så upprätt…