Saker på Myrorna i Ropsten

(“Företagsspelet Kapital”. Trettio spänn!)

Caroline är Carrie

En Carrie-dag. Fast nu när Sex & the City är över borde jag kunna byta ut det där och kalla det en Caroline-dag. Om man nu bara kunde hitta någon som kan betala en från att smita från ansvar.

1. Vaknar skönt.
2. Åker in till stan alldeles för tidigt för en beautyfrukost för en ny antirynk-kräm. Jag är måttligt intresserad. Rynk Schmynk.
3. Bestämmer mig i sista stund för att göra den totala motsatsen till antirynk: äta en muffins på Wayne‘s.
4. Smiter in på Rigoletto och ser de “första officiella sju minuterna” ur Australia. Får en tår i ögat. Filmen kommer att bli brutal.
5. Smiter ut när Max Payne börjar rulla. Snor med mig Linnéa.
6. Går in i mongo-affärerna Svenskt Tenn och Carl Malmsten. Känner blodet stiga av hat. Får andnöd. Vill kicksparka någon (asså, 83 000 för en ful jävla klocka av KORK!?!).
Lyckas ändå, av okänd anledning, handla ett påslakan. Förvirring.
6. Går på en visning av nya smyckesdesigners. Får en grym goodybag.
7. Strosar vidare. Handlar en burk KUSMI-te för två hundra spänn. Tar det på företaget.
8. Tvättid.
9. Tänker “Kanske man skulle måla hallen i nån slags grön färg…?”
10. Kilar in på Wirströms och handlar tre liter färg.
11. Gör stuvad potatis. Känner mig Nigella-huslig.
12. Sållar mailen från konstiga inbjudningar. En halv dags aktiviteter för lanseringen av en ny mascara? Dudes…skärp er.
13. Äter min dagliga portion glass.
14. Går till Posten och hämtar en bunt “vinster” från Tradera.
15. Öppnar paket. Lilla julafton!
16. Kommer på att jag har två filmrecensioner att skriva.
17. Skriver.
18. Anser mig förtjänt av lite vila. Tar en lur…

Sökandet fortsätter…

Jag är mycket, nästan osunt, intresserad av att hitta det tråkigaste, mest generella och allmängiltiga företagsnamnet, med tillhörande logo. Jag vet inte, det är en fix idé bara. Det roar mig på nåt sätt.

Här är en kandidat.

Dessa glada människor…

Kolla på henne.

Enligt någon tyckare på imdb är det här den mest irriterande rollfigur som någonsin setts på duken.

Det är delvis sant. Under första timmen av Mike Leighs film Happy-Go-Lucky är Sally Hawkins “Poppy” så irriterande skämtsam, käck och glad att man inte vet var man ska ta vägen. Man väntar på att det ska hända henne något hemskt, eftersom filmens alla regler pekar på att en glad människa måste råka ut för trubbel och lära sig att livet inte är så himla lätt alla gånger. Det tjänar inget till att vara glad.

Men Poppy fortsätter att springa runt i hippiefärgade kläder, armband som skramlar och ett frustande fniss som låter precis som David Brents. Det gör förresten hennes usla skämt också. Låter som David Brents.

Men sedan händer det något. Ett litet skifte. Man börjar känna för jobbiga Poppy. Hur hon faktiskt valt att vara lycklig. Hon har valt att svälja precis allt vad svartsjuka, konkurrens, nedlåtanden och jämföranden heter. Det är människorna i omgivningen, som får vredesutbrott, som inte orkar, som vill planera hela tillvaron och som känner sig mindervärdiga – alltså, som folk är i regel – som ter sig som de som gör det svårt för sig. De som inte hajat.

Jag har inte hajat, tänker jag. Varför inte bara bestämma sig för att tycka om alla människor – inklusive en själv – och göra “det bästa man kan” utan att döma någon, allra minst sig själv? Nyckeln till lycka, enligt Mike Leigh. Och jag är nog beredd att hålla med!

De sneda leendernas afton

Det var kul på Spy Bar igår. Releasefest för de skäggiga mediegenierna Klas och Anders bok “Byt namn“. De skulle kora Sveriges bästa medianamn men det “offentliggörs” inte förrän i Virtanens program på tisdag. Men till min stora förvåning hade mitt namn inte ens varit på tal.
Va?
“Det är ju inget bra medianamn ju!”, skrattade Anders (som alltså heter Rydell i efternamn. Mycket media på det efternamnet, loser).

Skitsnack. Jag har ett utmärkt medienamn.

För det första stavar folk och tidningar fel på det hela tiden trots att det “stavas som det låter”.
Bilden ovan, till exempel, kommer härifrån och de har stavat fel.

För det andra är det internationellt gångbart, har lagom tysk klang och bra antal stavelser i förhållande till förnamnet. Skulle dessutom lätt kunna vara taget (vilket det är), vilket skapar en tanke hos folk.

Anders snackar goja. Men det var en rolig kväll.

Mannen bredvid mig på bilden är Rolf van den Brink, förresten. DET är förmodligen Sveriges bästa medianamn och om inte det koras till vinnarnamn på tisdag är det jag som skriver en insändare.

Pseudoproblem för ett pseudojobb

Mattias kallade det för “ett pseudojobb” i morse. Ja, det är väl det. Men med ett pseudojobb kommer också pseudoproblemen. Som att filmbolagen ibland lägger sina pressvisningar 9.00 på morgonen, något både han och jag tycker är fel och ämnar gå till kritikerförbundet med.

Vi är faktiskt kritiker för att vi inte klarar av att jobba normalt. Vi är allergiska mot kontor, vi är socialt handikappade kring en kaffeautomat och vi skulle inte kunna hantera “regelbundna tider” om så vår moders liv hängde på det.

Somliga påstår att de är skribenter eller kritiker eller vad de nu kallar sig för att de gillar att skriva. Också en lögn.
Det handlar mest om att försöka få tag i folk per telefon. Skriva förekommer men inte i den stora utsträckning man tror.

Nej, vår huvudsyssla är att försöka leva ett drägligt liv, under någon slags skyddsmantel vi kallar “frilansjobb”. Vi försöker hinna i tid till pressvisningar som börjar ett på dagen, och sedan försöker vi minnas hur det var att ha sommarjobb den där sommaren för tio år sedan så att vi kan skriva nåt om “socialrealism” och “ömsint porträtt av den lilla människan”.

Vi klarar inte av filmvisningar klockan nio på morgonen. Vi är inte skapta för sånt. Vi är inte ni.

Spännande nyheter!

1. Jag är inte avigt inställd till barn längre. Jag har träffat en skön liten kille. Ruben heter han. Snart ett år. Idas unge. Jag tror att det är första gången, banne mig, som mitt hjärta smälter för en liten baby. Med detta yttrande skapar jag fienden, det förstår jag. Alla runt omkring mig som har barn och i detta nu tänker “så du har hatat min avkomma?”
Det är inte sant. Jag gillar era avkommor. Men jag har inte velat ha en själv, förrän Ruben kom in i mitt liv. Jag kan inte förklara, det är väl kärlek antar jag. Oberäknelig och irrationell.

(det här är, för övrigt, den första bild jag någonsin tagit av mig själv och en baby)

2. Jag skönhetsbloggar och det är mycket roligt. Det är dock inte så många som vet om det ännu så gå gärna in och kolla hur jag sköter mig. Låt mig få veta.

King’s choice

Blond, snäll tjej med mjuka, rosenläppar eller skarp brunett med sikte på makten? Kungen Erik Bana har det inte lätt. Alla dessa val. Och så har han ju en fru redan till råga på allt. Men hon kan ju inte producera fram en son så han har all rätt i världen att “se sig om efter tröst på annat håll” som hovet lägger fram det.

Jag vet inte mycket om livet vid dagens hov, men kanske är det ungefär som på Henry XIIIs tid? Matchmaking på högsta nivå. Titel mot flicka mot pengar mot makt. Rakt av bara, utan tjafs. Fördelarna är många – man slipper känslotjafs, business is business och man kan på ett enkelt (nåja…) sätt jobba upp sig utan att skämmas för hur. Alla vet ändå hur det ligger till. Man har till och med blivit tillfrågad att ställa upp “för kung och fosterland”. Det man gör är en samhällsinsats rent utav.

Jag är inte helt främmande för tanken. Det vilar något ärligt över det hela.

King's choice

Blond, snäll tjej med mjuka, rosenläppar eller skarp brunett med sikte på makten? Kungen Erik Bana har det inte lätt. Alla dessa val. Och så har han ju en fru redan till råga på allt. Men hon kan ju inte producera fram en son så han har all rätt i världen att “se sig om efter tröst på annat håll” som hovet lägger fram det.

Jag vet inte mycket om livet vid dagens hov, men kanske är det ungefär som på Henry XIIIs tid? Matchmaking på högsta nivå. Titel mot flicka mot pengar mot makt. Rakt av bara, utan tjafs. Fördelarna är många – man slipper känslotjafs, business is business och man kan på ett enkelt (nåja…) sätt jobba upp sig utan att skämmas för hur. Alla vet ändå hur det ligger till. Man har till och med blivit tillfrågad att ställa upp “för kung och fosterland”. Det man gör är en samhällsinsats rent utav.

Jag är inte helt främmande för tanken. Det vilar något ärligt över det hela.

Yttersta dagen

När kommer den yttersta dagen egentligen? Har vi inte väntat länge nog?

Eller är det dags för mig att snappa, handla ett hagelgevär och “ta saken i egna händer”? Jag talar om alla samhällets fienden, såklart. Som Oprah och Johan Staël von Holstein. Alla som måste försvinna innan jag kan sova lugnt.

Varför är det tabu att hata? Det kanske inte är tabu, det kanske bara är min katolska uppväxt som gjort att jag tror att det är en dålig grej. Det kanske är helt okej att hata? Jag hatar massor av saker. Och folk. Länge har jag dock levt i tron att det hela kommer att lösa sig på den yttersta dagen. Då kommer de få sitt straff.

Haha, säger jag då. Haha.

Men när kommer den där yttersta dagen egentligen? Har vi inte väntat länge nog nu? Det är min enkla fråga.
Min uppriktiga, och något oroande fråga. När kommer domen?