Gallo Jr, pris 1-8 miljoner kronor

Varför älskar jag Vincent Gallo så mycket? Jag vet inte. Han är ju inte ett svin men nästan. Han är galen. Han är republikan. Han bär päls. Han säger oförskämda saker. Han ställer aldrig upp på en intervju om han inte får vara på omslaget.
Men han är ju The Invincible Prince Vince, och det är svårt att värja sig mot det.

Jag tycker Buffalo 66 är mycket bra, och The Brown Bunny totalt missförstådd. Den är fin. Jag gillar den. Och dessutom har han ju en av de roligaste hemsidor jag stött på. Jag hänger där rätt ofta.

Länge har man kunnat köpa möjligheten att avla Vincents avkomma till priset av en miljon dollar. Leker med tanken att låta typ Aftonbladet starta en insamling åt mig för detta ändamål. Brukade de inte ha nån grej som hette “Återbäringen” förut, där man fick skicka in en önskan och så fick man pengar för att förverkliga?

Ungen får inte ta Vincents efternamn bara, det är ett krav, och jag måste skicka in en helfigursbild på mig själv innan. Men jag tror det är ok. Bara jag ligger lågt med att jag är svensk, han gillar inte svenskar. En gång mailade jag Vincent. Han mailade tillbaka med en halv förolämpning. Sedan mailade jag igen. Då sa han att svenskar är ett jävla pack. Jag tror att det är Fredrik Strages fel.

Nå. Om Aftonbladets läsare inte hjälper mig att samla ihop 8 miljoner kronor, så skulle ändå typ en mijon kronor räcka för en natt tillsammans med honom enligt senaste bet på hemsidan. Då får man göra vad man vill med mannen förutsatt att han godkänt foton, att man duschat och att man är fri från könssjukdomar. Han uppmanar också kvinnor att kolla in slutscenen i The Brown Bunny så att man är säker på att man pallar också. Lesbiska får rabatt. Om detta har jag skrivit lite i senaste Rodeo.

Jag – en bakvänd keps!

Finns det något mer genant än när en släkting, chef eller annan prominent figur sätter på sig en keps bak-och-fram och ska “rappa”?

Eller – snarare – finns det något hemskare, alla kategorier, än när folk ska “rappa” på skoj i halvformella sammanhang?

Nej, det finns det inte.

Jag har källor som säger att Malou von Sivers körde bak-och-fram-keps och rap på en personalfest på tv4.
Jag har en kompis som säger att hans relation till sina kusiner är i stort sett förstörd efter att de körde “rap” på deras farmors 80-årsdag.
Och slutligen; en annan kompis som berättar att ingen blev sig likt på Philips efter att avdelningschefen ställde sig på bordet, körde den gungande handgesten, och “rappade” om de duktiga medarbetarna.

Jag hade förresten en granne som plingade på mig en gång och frågade om jag kunde hjälpa henne skriva en “rap” som hon skulle sjunga för en kollega som fyllde 50. Hon sa “Du tycker ju om lite roliga grejor”. Det var då jag började klä mig i svart och slutade hälsa på folk i tvättstugan.

Nå.

Igår var det hårfint, men vi höll oss alltid inom den tunna gränsen. Så här: vännen P fyllde år. Eller, egentligen fyller han idag. Han gillar hiphop.
Som en skön födelsedagspresent till honom hade därför hans hiphophatande tjejkompis T hyrt den fetaste limon ever; vit sak med registreringsnummer BELAIR, spegel i taket, whiskyflaskor i dörren och enorma lädersäten. Och totally proffsig chaufför av KTH-snitt (lång, gänglig, artig). P blev totalt överraskad eftersom han lurats att tro att han skulle till Värmdö på skrivarläger. Yeah… Hans förvåning sjönk inte förrän ungefär en och en halv timme senare. Det hela var mycket vackert.

Alla skulle klä sig “hiphoppigt” eftersom P gillar hiphop. Det innebar ett visst problem för mig. Tjejerna körde string-som-sticker-upp-ovanför-jeansen (skitbra!) och bling, och lite classy lady i guldfodral. Jag valde den mindre obscena genren med träningsoverall, beanie och solglasögon.
Shit, alltså. I den stunden hade jag mer gemensamt med Malou von Sivers än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle ha. En av de märkligaste insikterna i år.

Vi cruisade på de mest folktomma gatorna ever. Var höll alla hus igår? Allvarligt? Jag har aldrig sett en mer övergiven stad.

Sedan blev det Riche där jag, i full gympaoverallsmundering, stötte på min gamla chef. Odd moment. Sedan till Berns bland alla slanka tjejer i fodral. Helvete alltså, jag har aldrig längtat så mycket efter ett par jeans.

Men här är poängen: från att göra en “rolig grej” (som i och för sig blev väldigt lyckad!) med att typ “klä” ut sig till hiphoppare (ingen bakvänd keps men ändå) är ju steget faktiskt riktigt, riktigt kort till att ställa sig på ett bord och rappa “på skoj”. Svindlande tanke.
Vad är skillnaden egentligen? Jag sprang runt och skrek YO ganska regelbundet igår (dock inte på Berns, God forbid) och jag dansade lite genom att typ gunga med knäna. Säg mig vad skillnaden är mellan mig och Malou von Sivers?
Eller, nej, kanske vill jag inte veta.

Visdomsord från min far:

“Han som uppfann jobbet borde ha på käften”

Amazing facts

Har fått i uppdrag att förklara, eller redovisa freakiga saker. Det är svårt. Det mesta som ter sig freakigt är inte alls särskilt märkligt när man väl undersöker det närmare. Här är några saker som mina nya bekantskaper tycker är lite freakigt med mig till exempel:

1. Jag dricker inte kaffe. Det är äckligt.
2. Jag dricker inte alkohol. Det är äckligt.
3. Jag dricker alltid mjölk till maten. Det är gott.
4. Jag kan citera hela Hamlets vara eller icke vara-monolog utantill.
5. Jag har ingen tv.
6. Jag kan börja gråta av att vistas i en riktigt, riktigt bra pappersaffär. Som Paper Source i LA. Jag måste ha med mig näsdukar när jag går in där.
7. Jag blir skärrad när någon rakar sig på tv eller film.
8. Jag har en fil. kand i socialantropologi.
9. För fem år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer skriva en rad. Då blev jag frilansjournalist.
10. Jag tycker Steve Carell är snygg i Little Miss Sunshine.

Stoppa pressarna! Tiggardebatten inte över!

Breaking news! De är varken kriminella, religiösa eller streetsmarta. De är turister with a knack för lite extrapengar till resekassan.

Några citat ur Aftonbladets artikel:
Hundra meter ner på gatan står deras släkting, 20-årige Ondro, på samma sätt. Vaggande på knä. Deras sätt att tigga är ett nytt inslag i gatubilden.

“Han reser sig upp från den obekväma ställningen. Plötsligt ser han inte ut som tiggare längre. Han plockar upp ett paket cigaretter med slovakisk varningstext ur bakfickan och tänder en av dem.”

"Just put your lips together – and blow"

Idag ska jag på bröllop. Ska tydligen vara väldigt mycket “by the book”. Frackar, svärd (jo, really), etikettsregler och så. För mig blir det inte så mycket en helig förbindelse mellan två människor inför Gud, utan snarare ett tillfälle för mig att leva ut min dröm om att vara Lauren Bacall. Jag älskar Lauren Bacall, men ges inte ofta tillfälle att klä mig i figursydda långklänningar av gammalt snitt, präktiga stenar runt halsen och håret i stylish vågor. Mitt hår är rakt. Jag gillar t-shirts, så det är inte helt problemfritt att sadla om och go all Bacall på en dag. Men bröllop är en perfekt förevändning. Det vankas till och med rött läppstift. Igår såg jag Att ha och inte ha. I morse läste jag lite i Bogart-biografin som står i bokhyllan. Kanske borde jag också druckit lite whisky för att få till rösten? Men okej, nu är det ju ingen maskerad jag ska på utan en påkostad tillställning med romantiska och traditionella förtecken. Gränsen får gå vid eyeliner.

"Jag vill ha munkar med hål i"

Simpsonsfans och munkälskare! Come together på Norra Bantorget den 12 maj, får då gör Simpsonshusvagnen ett nedslag och delar ut munkar med rosa glasyr på. Passa på och tävla i Simpsons-quiz (undertecknad hade ett fel och leder ligan, enligt min insider-källa) och vinn biljetter till filmen. Datumet är inte 100% säkert men typ 99%.
Det roliga är förresten att det är samma datum som Idol-uttagningen. Jag hoppas på falsksångare med socker runt munnen på tv i höst. Jag är säker på att Matt Groening skulle uppskatta det också.

En trevlig man

Mårten Blomkvist har ringt mig med anledning av mitt kanske lite väl aggressiva påhopp på min blogg. Vi redde ut missförståndet. Jag ber att få omvärdera mina tidigare åsikter och istället säga att Mårten är en trevlig karl. Jag hoppas att vi råkas på fler filmvisningar framöver.
Dessutom hade jag skrivit att 24-artikeln var i New york Times och inte i The New Yorker som Mårten påpekade. We all make mistakes.

Påminnelse

Idag kl.22.00 på Ztv sänds Popfakta: Cosbytröjan förresten.

Seinfeld-grej

Igår kväll när jag försökte sova tyckte jag plötsligt att jag kom på världens roligaste grej. Det kan ha varit färgat av att jag såg ett avsnitt av 24 precis innan. Men plötsligt tyckte jag att det skulle vara skitkul om Eric Balfour fick en egen detektiv-show som kunde heta “TAP” på grund av hans stora “kran”, och hela grejen skulle vara att han kunde lukta sig till crime.
Otroligt tråkigt. Inte kul alls. Och ändå låg jag och fnissade åt detta tills sömnen ingrep. Mitt undermedvetna har ingen som helst humor.