"Cirque de So-lame!"

Har jag sagt att Blades of Glory är årets roligaste film? Nej, det har jag inte sagt. Och kanske är det inte heller sant. Men den är i alla fall kul och jag känner gott hopp inför framtiden när jag ser den. Jag är inte Will Ferrell-fan per se men man behöver ju inte vara Owen Wilson-fan per se för att inse Zoolanders storhet.
Precis som Zoolander (en av mina favoritkomedier all time) slår in öppna dörrar genom att parodiera manliga modeller är det givetvis öppet mål när man gör en film om manliga konståkare. Gayskämten haglar men det är finessen som räknas och där klarar sig Blades of Glory med bravur. Bonus: Superstjärnan Will Arnett och hans fru Amy Poehler i biroll som det konkurrerande konståkningsparet. Rolig trivia är att Will är en fena på skridskoåkning (“Jag kommer ju från Kanada” är motiveringen) och gör i stort sett alla stunts själv.
Det är svårt med komedier. Verkligen. Jag är beredd att se lite genom fingrarna på den lame-a storyn till fördel för många bra oneliners, sköna turer på isen och – faktiskt – de underbara konståkningskläderna som någon kostymör någonstans måste släppt precis alla spärrar för att skaka fram ur dennes flippade undermedvetna.

Donuts to the People!

Kolla vad fin den är! Det här är den officiella Simpsonsbilen som åker land och rike runt och delar ut gratis munkar. But of course! Ja, det är givetvis inför Simpsonsfilmen, men också för att fira världens bästa tv-program så där i största allmänhet. Den har just betat av Chalmers, Växjö och ett par andra universitetsstäder. Snart är det Stockholms tur. Återkommer med datum. Stay tuned.

Ja, vi elsker nørderne

Inför sommarens kommande storfilm Transformers.

Lite tortyr har väl ingen dött av?

Jag vill berätta om Mårten Blomkvist. Han skriver filmrecensioner i DN. Vi har setts en gång. Vi såg en sen pressvisning av The Departed. Det var bara vi två i Sandrews lilla biosalong så vi hälsade. Det blir ju så.
Jag presenterade mig, det gjorde han också. Jag försökte vara artig och sa att jag också skrev för DN ibland. Jaså, sa han. Ja, jag skrev en grej om Simpsons för inte så länge sedan, sa jag. Ja, den minns jag, sa han. “Men träffade du verkligen Matt Groening?”
Ja, sa jag lite paff (Varför skulle jag inte gjort det? Det framgår ju i artikeln). “Jo, för man fick ju snarare intrycket av att hans citat var mer som från en pressrelease. Man försod ju att det inte var många minuter du fick tillbringa med honom.”

Ja, av uppenbara skäl har jag alltså numera svårt för Mårten Blomkvist.

Därför kunde jag hångarva gott utan dåligt samvete när han i april skriver en krönika i DN om 24 med anledning av intervjun med Joel Surnow i The New Yorker i februari.
Krönikan gick ut på att – gäsp – 24 är ett jättepolitiskt program. Ja, det kan man ju tycka och säga…fem år efter alla andra. Det är väl klart att det är det! Tortyr, terrorister, paranoia, arabhat…ja, allt finns där. Har någon ifrågasatt det? Någonsin? Förutom Keifer Sutherland och co då förstås men vad annars kan de säga? Det är klart att de måste kalla det för fiction. Annars är de ju ute på jävligt hal is.

Men here’s the twist: jag kan inte låta bli att tjusas. Min vän, vi kan kalla honom Per, har slutat kolla på 24 av rent politiska skäl. En gång i tiden var det en serie han följde slaviskt. Nu har han lagt ned. Han orkade inte med tortyren, människo-uppoffringarna och alla arabterrorister. Som vanliga, hederliga, vita amerikanska familjer försvarar (avsnitt 1, säsong 6) men som sedan visar sig vara backstabbers.

Men förlåt mig, jag vet att jag inte borde finnas till, men jag tycker om det. Jag älskar hela den uppblåsta patriotiska Independence Day-känslan, hela grejen med att alla agenter är både utbytbara och försumbara. Inte minst Jack vars liv CTU, utan nämnbara skrupler, byter mot lite eventuell information.

Ta det här citatet: ”Okej om det vore en utländsk medborgare, men att tortera en amerikan är oacceptabelt!”.
Det säger President Logan i säsing 5 Han är den sämsta presidenten någonsin. En vidrig råtta. Trovärdig dessutom. Därför underbar att se på.

Tortyren är den heta potatisen. Tidspressen är viktig, det är alltid alibit. Och där funkar ju formatet på serien så bra, allt sker mot den tickande klockan. Om en bomb smäller av inom, säg, en timme, så rättfärdigar det användandet av torty enligt Jack och hans gäng. Men det är han inte ensam om att tycka. Dick Cheney har flera gånger kämpat för att få lite slappare tortyrregleringar, i synnerhet vid misstänkta terroristattacker. Hans främsta argument har varit tidsaspekten – det finns inget effektivare sätt att få fram information som man måste få fram snabbt för att förhindra en attack.

See? Så att säga vad man vill om att 24 är en äckligt högerpolitisk serie (vilket den är) och does art imitate life or does life imitate art, men faktum är att there you have it: 24s knasiga tortyrtänk är inte fiction. Vilket gör serien ännu sjukare – och därmed mer spännande – att kolla på.

Att det inte finns något fredligt sätt att pressa en misstänkt står väldigt klart i säsong fyra. Jack Bauer har fångat in en person som kan veta någonting om en planerad attack. Hans kumpaner i terroristligan med kopplingar till Mellanöstern får reda på att han blivit tillfångatagen av den hårdaste av de hårda. Hur ska de göra för att förhindra honom att läcka? De behöver inte tänka länge – de vet vilka mesar de ska ringa för att skjuta upp Jacks förhör så länge som möjligt. De ringer Amnesty.

Amnesty representeras av en flintskallig advokat som säger saker som ”Du har ingen rätt” vilket irriterar alla som sitter framför TVn och vet att om Jack bara fick sticka nålar i terroristen så skulle han kunna förhindra en kärnkraftsexplosion. Och rädda tre miljoner liv. Tortyr handlar alltid om att rädda liv i 24. Därför får man ibland också tortera andra CTU-agenter eller familjemedlemmar. När försvarsministerns son misstänks för att undanhålla information ger man honom en omgång. Detta sker med pappans totala godkännande. Det är för landets säkerhet. Och tiden är knapp.

I sexan är det Jacks egen familj (!) som sitter i tortyrstolen. Budskap: inför lagen/misstanken är vi alla lika.

Töntadvokaten från Amnesty tror visserligen på Jack när han säger att mannen sitter på viktig information. Men Jack har ingen rätt att fråga ut fången. Amnesty sätter käppar i hjulet. Det finns nämligen misstankar om att han ska ta i med hårdhandskarna. Som tv-tittare irriteras man på Amnestys metoder. Det är också meningen.

President David Palmer var visserligen helt emot att ens förhandla med terrorister. Men han gav å andra sidan Jack rätt så fria händer. När en kines måste kidnappas på den kinesiska ambassaden så sker det på order av presidenten. ”Men om jag någonsin får en fråga om min inblandning så förnekar jag allt”.
Om kineserna får fatt den skyldige blir det avrättning, såklart. Men Jack Bauer accepterar att även han kan komma att utsättas för tortyr eftersom även han sitter på viktig information. Rätt ska vara rätt. Och självklart blir kan torterad. Kineserna misshandlar honom i nio månader, men Jack säger inte ett ord. När Morris sedan crackar för att man borrar hål i hans axel antyder Jack att det var lite svagt gjort av honom.

Efter sex säsonger av 24 känns Cheneys vädjan för fler undantagstillfällen från antitortyrlagen som en förlängning av serien, och inte helt malplacerade. Det är, om möjligt, ännu läskigare än tortyrscenerna i 24. Och ytterligare ett skäl att kolla på 24.

Hört på bussen

En dvärg kommer på bussen. Ett litet barn säger “Åh en dvärg. Det är mitt favoritväsen.”

Breaking news!

En ytterst pålitlig källa, vi kallar heller Linnéa, meddelar att Dr. Albans nya artistnamn blir Luther Martin. Briljant. Men varför inte King Luther Martin? Mer “spot-on” anser jag.

Moderna mysterier

Hur funkar en sån här? De står i tvättstugor här och var. Har sett ett och annat pancho nyttja dem, eller också är det bara i min fantasi (ungefär som när jag fick för mig att lokala skomakaren har spik i mungipan och träskor). Mangeln är ett modernt mysterium, det är i alla fall säkert. En självklarthet två generationer bort, men en gåta för dagens moderna tvättstugeanvändare. För att distrahera mig från alla trolleritankar har jag bestämt för att lära mig bemästra den. Jag kallar projektet “Det var då”. Mitt mål är att rädda mangeln från utdöende. Och att rädda mig själv från magin. Now, who’s with me?

Ja, vi elsker Voldemort!

Men det här är kanske det starkaste inlägget i Harry Potter-debatten ändå. Och jag håller fullständigt med, givetvis.

Stora listinlägget

Tjocksmala
1. Christina Ricci
2. Renée Zellweger
3. Thora Birch
4. Stephen Baldwin
5. Matt LeBlanc

Förvuxna bebisar
1. Stephen Baldwin
2. Matt Damon

Underskattad
1. Alec Baldwin

Mongon
1. Helena Bergström
2. Edward Norton

Underbara människor
1. Liza Minnelli. (Allvarligt, hon sjunger på teckenspråk)
2. Dolly Parton (obvious, jag vet)
3. Elizabeth Taylor
4. Keri Russell
5. Svante Grundberg

Småstjärnor
1. Sam Rockwell
2. Mark Ruffalo
3. Casey Affleck

Could it be magic?

Helgen:
1. Yes! Har skrivit klart min kanske trevligaste intervju, med Dan Radcliffe aka Harry Potter. Den kommer i DN snart. Vi kom bra överens. Jag tror jag vet hur man ska prata med sjuttonåringar. Veckan efter fick jag å andra sidan reda på att han skulle vara med i den där pjäsen där han klär av sig naken i tio minuter. “He takes out his wand. Don’t bring the children” skriver Empire.
Ja, hade jag vetat det innan hade tonen kanske blivit annorlunda. Nu är det den trevligaste texten ever. Jag är mycket nöjd.

2. Trollerigrejen släpper inte taget om mig. Jag föreslår för Madelaine på Bon att jag ska skriva en artikel om att trolleritrenden nått sin peak men är ännu inte över. Madelaine är inte helt övertygad om att det ens varit en trolleritrend.

3. Ser verkligen fram emot sista Harry-boken. Okej, det här är inte rätt forum men jag har en hel del farhågor (och jag känner inte för att diskutera dem med tolvåringar). Var kan man snacka Harry Potter med vanligt folk, och inte barn eller människor i cape?

4. Jag vill veta mer om Houdini. Det kommer en film om honom. Ju. Vad är det jag säger, trollkarlstrenden är långt ifrån över!

5. Slängkappa never goes out of style.