Londonrapporten – tiggare och idioter

Rapport från London:
1. Bönestilen syns här och var bland stadens smutsiga tiggare men är inte alls lika utbredd som i Stockholm, och Paris. Där skulle jag vilja påstå att Stockholm ligger före kontinenten.
2. Samma gamla galna tyskar på pressjunketen med Keira Knightly och Orlando Bloom. En som dominerade hela intervjun frågade bland annat “But you have anorexia, yez?” och “Have you got a five-year-plan for your life?”. Nej, har du, svarade Keira och han sa “Nej, naturligtvis inte”.
Som vanligt en och annan mystisk liten asiat i gruppen. Denna gång en bedårande liten kinesiska med en stor, uppstoppad nallebjörn som brosch. Hon frågade “I saw you in magazine. You wear nice, Chinese dress. Do you agree?”. Så sött!
Japanskan var skön och rakt på sak (eller så rak man kan vara på japanskengelska): “You hate when journalists write things about you that are not true?”
3. Orlando skön stil men svår att få grepp om. Trött på skriverier antagligen, och snackar därför bara floskler och tunna meningslösheter.
4. Keira ligger nu på listan på Folk Jag Intervjuat och Vill Bli Vän Med, tillsammans med Keri Russell, Maggie Q, Mary-Lynn Rajskub, Ben Affleck och i viss mån Carolina Gynning.

Vikten av humor vid restaurangbesök

En rolig grej med Bistro Berns är att de har räkcocktail på menyn. Fatta! Räkcocktail! Det vilar något oerhört skönt över beställingen “En räckcocktail, tack!”. Givetvis beställde jag en under mitt besök. Hade de haft pepparstek och glassbomb på menyn hade jag beställt det också. I min värld hade det signalerat en speciell sorts humor som jag verkligen uppskattar, och som dyker upp alldeles för sällan.
Varför har man räkcocktail på menyn? Jag tror att man tänkt så här: Vi ska öppna en bistro. Vi vill att den ska vara fransk. Inte trendigt, fransk så där som typ Bistro Nouveau. Utan klassiskt fransk. Man ska kunna beställa klassiskt, franska maträtter. Okej att räkcocktail inte har samma klang på svenska, men vill vi vara genuina får vi stå ut med det.
All cred till Bistro Berns för modet. Nu hoppas jag bara att någon krog återinför glassbomben på menyn.

En fråga om vett och netikett

Hur långt tillbaka får man kommentera ett inlägg? Ja, frågan har tagits upp av en Jazzhandsläsare. Finns det egentligen något svar? Så när säger Sofia Larsson som snart kommer ut med en bok om modern vett och etikett:
“Rent generellt får man väl kommentera hur långt som helst i efterhand – men kan då inte riktigt förvänta sig någon respons.”

"Inte mer än en flaska vodka"

Breaking news! Johan tipsar. Minns var du läste om det först.

En nostalgisk upptäckt

Har upptäckt Birger Schlaugs blogg. Under rubriken Äntligen vätgas hittar jag det här sköna citatet:

“Skall sälja min motorcykel, en läcker Honda från 1983. Det känns inte vare sig kul eller rätt längre, att kajka omkring i onödan, planeten tål inte vad som helst. Och för min del blir det en långflygning i år (skriver en bok tillsammans med en kinesisk kvinna), så det är bara att dra in på annat. “

Saknar verkligen Schlaug och hans tugg i debatterna. Varken Reinfeldt eller Peter Eriksson skulle väl använda ordet “kajka”? Eller “skriva en bok tillsammans med en kinesisk kvinna”, för den delen. I’m telling you.

Hur man skriver tre artiklar på en eftermiddag

Sweet! Har tre deadlines i morgon och tre på tisdag. Guess what? Skrev ihop de första tre under eftermiddagen. Det trodde jag aldrig. Inte personligt rekord (det är fem artiklar på en dag) men bra gjort för att ha varit så jobbslö den senaste veckan. En är till DN. Den handlar om Wild Hogs. Jag har kommit på att jag gillar att skriva om Wild Hogs. Kanske ska jag specialisera mig på riktigt usla filmer, som min grej. Nu ska jag belöna mig själv med Fingermarie, det bästa kexet of them all. Tre artiklar klara! Jag kan lägga mig i tid! Happy as a clam.

Jo, jag jobbar ju inom media

City är inte så snabba, vet inte varför, med att lägga ut veckans biorecensioner. Så mina två cent om TMNT och La vie en rose får tyvärr vänta ett tag. Men här är förra veckans recension av The Fountain, som jag alltså valt att tycka om, till skillnad från uppskattningsvis 52% av Sveriges övriga filmkritiker. Jag har valt sida, har du?

Just another day at the Fox office…

Snart är det dags. Den 27 juli är det världspremiär för Simpsonsfilmen och det kan gå precis hur som helst. Vad handlar den om? Vem är med? Hur är den? En av de få människor på jorden som någorlunda har ett hum om vad som väntar är filmbolaget Fox frontperson Linnéa Wiklund. Här berättar hon exklusivt för Jazzhands om allt hon lyckats luska ut om sommarens bäst bevarande hemlighet. Liksom att man på Fox har dresscode om dagarna (se bild).

Hur stor kommer filmen att bli, Linnéa?
– Stor. Episk. Tänk “Sagan om Ringen”. Tänk “Titanic”. Tänk världens största donut. Och gångra det med tre.

Vad vet du om gäströsterna, förutom att de kommer vara out of this world?
– Det är konfidentiellt.

Funkar tecknad tv-serie till film-formatet eller ska vi vara oroliga?
– Simpsons funkar i alla format.

Vad säger USA-kollegorna om det hela? Någon insideinfo du kan dela med dig av?
– Det råder en nästan mytiskt tystnad från USA. De enda fem personerna utanför Gracie film (produktionsbolaget med Matt Groening i spetsen som ligger bakom TV-seriens alla säsonger och som gör filmen) som har fått läsa manuset fick sitta i ett enskilt rum, läsa varsin papperskopia och sedan köra dem genom en pappersförstörare när de lämnade rummet.
Jag var inte en av de fem.

Finns en svensk Homer?
– Min personliga åsikt är att det är alldels för svåra skor att fylla för någon annan än mannen själv. Men motbevisa mig gärna.

Jag – en magiker!

Jag kan inte hjälpa det, jag har blivit besatt av trolleri. Jag vill börja på trolleriskola. Tror magi är en branch på tillväxt. Allvarligt, snart blir det magirenässans över hela världen. Det förutspår jag. Dessvärre verkar utbudet vara snålt. Den här “trolleriskolan” utstrålar till exempel inte riktigt den Mandrake-elegans jag låtit mig förföras av. “Att ha en ”farförälder”, som snyter femkronor ur näsan på barnbarnet, är inte alla barn förunnat!” är deras selling-point, och det biter inte riktigt på mig.
Den här mannen tror jag lite mer på i så fall. Jag gillar de här copy-fraserna, även om en viss sexism kan anas i skribentens sinne:

Du kan bli “mannen med tusen mysterier” – alla dörrar öppnas för dig- människor du inte känner vill bli dina bästa vänner och tilltala dig med respekt.

Det är ingen som vill övertala dig att anmäla dig till Egelos Trolleriskola. Tvärtemot vill vi avråda dig från att anmäla dig till Egelos Trolleriskola, om du inte är allvarligt intresserad av magi.

Dina läromästare är kända trollkarlar som bl.a. TORENO, ERLING SOLLAND, FINN JON, JAN CROSBY, PERINO, KURT BAI, CURTELLE m.fl.

Trolleri kan användas i många situationer. Som konferenciär kan du underhålla med humoristiska trick. Är du kursinstruktör eller föreläsare kan du få fram viktiga poänger med hjälp av en trolleridemonstration. Är du säljare, kan du fånga kundernas uppmärksamhet och förbättra din presentation!

Count me in, boys!

Inte direkt moraltant men…

Livet som filmkritiker är inte bara en dans på rosor om det var någon som trodde det. Idag, till exempel, fick jag stirra på nakna, nervösa, kopulerande ungdomar i nästan två timmar. Det gjorde mig…illa till mods. Är det okej att tycka att sånt är lite jobbigt? Eller, snarare, ofantligt jobbigt. De var femton, sexton. Det hela var dessvärre rätt realistiskt. Involverade tyvärr också en dumlekola och en kroppsöppning. Då blev mitt ansikte som Beavis, eller snarare Buttheads. Och förblev så i ungefär tre timmar efteråt. Men alltså…ungdomar nu för tiden!