Rörande, filmiska LA-ögonblicket

Det är kylig kväll i LA, och affärerna är stängda förutom drugstoren Rite-Aid. Där inne är det sådär filmiskt ljust och lugnt. Man spelar mystisk easy listening, och kunderna är ett axplock ur Beverly Hills-floran. Jag plockar på mig billiga lipgloss, lite godis och en tidning i lugnast, möjliga takt.
Framför mig i kassakön står en liten man i kostym, kanske sextio år, som köper ett rosa födelsedagskort och ett presentkort på femtio dollar. Det är både sorgligt och rörande, tänker jag. Som att ge någon ett presentkort till ICA eller Apoteket. Visst kommer man använda det men ändå?
Han iakttar kassören med nästan skeptisk noggrannhet när han aktiverar kortet genom att dra det genom någon liten maskin. “Dra det igen nu, så jag ser att pengarna finns där!” säger kostymfarbrorn. “Vaddå? Det kommer inte synas. Du har kvittot där på att pengarna finns”, svarar kassören som är en stor mörk man med guldtänder. Också han ser ut att vara castad i den här kvällens LA-film.
Kostymfarbrorn freakar ur. “Jag ska ge bort det i present, jag kan inte ge henne ett kvitto! Jag måste veta att kortet funkar!”
“Kolla på kvittot”, säger kassören. “Allting står där”.
Kostymmannen jämför en lång rad med siffror på kvittot, och kollar om de matchar med hans lilla presentkort. Jag står bakom honom och liksom låtsas att jag är osynlig och helt okej med situationen. Uppenbarligen är det väldigt, väldigt viktigt för mannen att det här blir rätt. Det är okej.
Mannen säger att han är nöjd, och ber om ursäkt. Kassören muttrar och tar hand om mina varor.
Då kommer filmen igång på riktigt. Lilla farbrorn i kostym ber mig och hjälp. Han visar kortet som han köpt: ett rosa kort med TO A DAUGHTER på, och säger “Kan du hjälpa mig att skriva det här? Jag vet inte vad jag ska skriva. Hon är mitt dotter, men jag vet inte vad jag ska skriva så att det blir rätt”.
Han visar vad som står förtryckt i kortet. Någonting om en lovely daughter. Jag föreslår tafatt att han ska skriva att han är stolt över henne (äkta Hallmark!).
Men hur ska jag skriva det? säger han. Säg hur jag ska skriva det, snälla.
Jag säger “Jag är stolt över dig”.
Han funderar en sekund och säger “Först skriver jag hennes namn”. Han skriver “Dear Nicole”.
Han checkar med mig om det är okej att skriva “I will always be your daddy” först.
Jag okejar.
Han skriver att han är stolt över henne. Han vill att jag kollar, så att det ser rätt ut. Han frågar vad han ska skriva mer. “Hon är mitt dotter, det får inte bli fel” säger han.
Jag föreslår “Jag tänker på dig idag, på din födelsedag” men det faller inte i god jord. Då föreslår jag, på mesta, möjliga, USA-vis att han ska skriva att han älskar henne. Detta chockar honom lite och han suger på karamellen ett tag. “Tror du det blir bra?”
Jag säger att jag tror hans dotter blir glad över att höra det från sin pappa på sin födelsedag. Han ser lite förvirrad ut men fattar sedan pennan och ber mig övervaka medan han skriver “..and I will always love you. From your daddy”.
Sedan visar han mig kortet för godkänning och jag har tårar i ögonen vid det här laget för hela grejen är liksom som en scen i en film som visar upp alla fäder och deras probelm med att säga det rätta till sina döttrar, fast de gärna vill. De som inte fattar att det bästa är att bara säga det, utan omskrivningar. De som darrar vid bara tanken.
Hon fyller 22 berättar han. Hon är allt jag har. Jag ska bjuda henne på middag nu.
När jag tänker på att hon får det där kortet och ett presentkort på Rite-Aid börjar jag gråta. Men inte förrän den lilla farbrorn, som tackar mig genom att skaka min hand, fråga efter mitt namn och presentera sig som Bijou, lämnar mig vid utgången till Rite-Aid och går mot parkeringen.

På förekommen anledning

Trevligaste intervjuobjekt ever: Jason Lee, Keri Russell och Maggie Q (MI3-tjejen. Stor i Kina tydligen). Alla var snälla, glada och tjejerna fnittrade som om vi gick i femman. Det var underbart.
Otrevligast alla kategorier: Fredrik Reinfeldt. Utan tvekan. Typ enda gången som jag avslutat en intervju innan utsatt tid. Men inte med ett “dra åt…” som jag borde.
Obegripligast: Johan Staël von Holstein. Citat i urdrag: “Om du kan tjäna en tia extra så finns det ett barn i Afrika som skulle vara jävligt glad för den tian, så det är din förbannade plikt att ta den tian!”
Flest skratt-per-minut: Emma Wiklund. Garvade efter varenda fråga. Och efter varje svar.
Flummigast: Denzel Washington. Fråga: “Tror du att vi kommer kunna resa bakåt i tiden?” Svar: “Vad är det som säger att vi inte redan har gjort det?”.
Överaskning: Ben Stillers totalgråa hår, Adrien Brodys näsa (dude, stor snok!) och Ben Afflecks extremt trevliga sätt.
Easy-going: Jason Lee (gillar Sverige), Nalle Knutsson (gillar media), Ben Affleck (enbart tacksam, tuggar tuggummi).
Knepig: Jennifer Aniston
Pratar mycket men säger ingenting: Andreas Wilson, Carola, Marcus Schenkenberg

Alla dessa idioter

Intervjuerna är över. Såg både galne tysken Frank och den feta fransosen Henry i cosbytröja i väntrummet, och frös till is. (Re-cap: Frank är duden som frågade precis alla i 24 “WHERE IS ZE GAS?” och Henry droppade “Do you think comedy will always be popular?” under intervjun med Ben Stiller.)
Lyckligtvis var de inte i min intervjugrupp. Pew!
Då återstår bara en hysterisk italienare/italienska tänkte jag. Det är alltid tyskar, fransmän eller italianos som pajjar hela set-upen. Jag är ledsen men det är sanningen. Jag har varit med för många gånger för att kunna kosta på mig att ta bladet från munnen och lägga fram sanningen som den är: i intervjusammanhang ska man alltid undvika tyskar, fransmän och italianos. Det är ett faktum.
Mycket riktigt hamnade jag med en italiensk tant i min grupp. Hon hade en beanie på sig under hela eftermiddagen. Höll på att strypa henne. Allvarligt, jag knöt fingrarna i fickan. Höll på att skrika obsceniteter. Åtminstone säga till henne. Men vad skulle jag säga? Sluta fråga saker?
Som alltid tar de över hela intervjun och leder in den på pinsamma, osammanhängande och allmänt skumt, dåliga spår. Hon frågade Jane Fondas son var han stod i frågan om articifiell insemination (?!). (Detta har givetvis föga att göra med Danny Boyles scifi-film vi är här för att diskutera). Hon frågade honom sedan om han var katolik. Också helt out of nowhere. Han sa nej. Hon bah nej, jag tänkte väl det.
Hon frågade Chris Evans om han var “grön eller röd eller humanitär”. Först var det ingen som fattade vad hon sa. När vi fattade så begrep vi ännu mindre vad hon ville. Han också. Han missförstod nog frågan (who didn’t?) men svarade artigt att alla måste hjälpa till så gott de kan annars försvinner vår planet. Typ. Då frågade hon om han tyckte månen var viktigare än Internet och varför amerikaner gillar så dumma filmer. “Bara fransmän ser bra filmer”.
Jag hamnade på fel fot med Cillian Murphy vilket gjort mig olycklig. Jag tänkte inleda med att vara trevlig så jag bah “Du har tappat lite av din irländska accent!” och han bah “Jag tror knappast att du är en expert på det ämnet”.
Skitdag. Plus att jag är trött.

Alla dessa idioter

Intervjuerna är över. En kvinna frågade Jane Fondas son var han stod i frågan om articifiell insemination (?!). (Detta har givetvis föga att göra med Danny Boyles scifi-film vi är här för att diskutera). Hon frågade honom sedan om han var katolik. Också helt out of nowhere. Han sa nej. Hon bah nej, jag tänkte väl det.
Hon frågade Chris Evans om han var “grön eller röd eller humanitär”. Först var det ingen som fattade vad hon sa. När vi fattade så begrep vi ännu mindre vad hon ville. Han också. Han missförstod nog frågan (who didn’t?) men svarade artigt att alla måste hjälpa till så gott de kan annars försvinner vår planet. Typ. Då frågade hon om han tyckte månen var viktigare än Internet och varför amerikaner gillar så dumma filmer. “Bara fransmän ser bra filmer”.
Jag hamnade på fel fot med Cillian Murphy vilket gjort mig olycklig. Jag tänkte inleda med att vara trevlig så jag bah “Du har tappat lite av din irländska accent!” och han bah “Jag tror knappast att du är en expert på det ämnet”.
Skitdag. Plus att jag är trött.

Är den här platsen ledig?

Hellish resa! Trettio timmar på plan och flygplatser! Min smarta “komma fram en dag innan/hinna vila upp mig innan pressdagen”-plan havererade redan på Arlanda. Tre missade flyg på en resa måste väl vara något slags rekord? Och inget var mitt eget fel. Bara mystiska förseningar och så kedjereaktion på det.
Nåväl. Har redan hunnit äta en alldeles för stor frukost och dricka en alldeles för mäktig smootie. Mission accomplished. Nu ska jag intervjua mannen på bilden. Han heter Cillian Murphy och är so hot right now. Bokstavligen förresten, hans senaste film handlar ju om en resa till solen trots allt.
Oh dear, oh dear. Hur ska det här gå? Huvudet känns som om det håller på att sprängas. Kombinationen långresa/lite sömn och jetlag är förödande. Är stödstrumpor en så dålig idé? Gillar inte ordets klang men kanske är det inte så tokigt. Har även börjat tänka i banor som “foträta skor” och “cashmirkofta” som alla andra vana resenärer gör förr eller senare.
Träffade en kines som pratade perfekt RP-engelska i hissen. Insåg när han gick ut att det var Benedict Wong. En lam kändisspottning kanske, men när man väl börjar pricka av dem dyker de upp en efter en.
Nu vill jag ha frozen yogurt. Och cirka arton timmars sömn.

Nej, inte the evil room

Nu åker jag på jobbresa till LA. Igen. Det firar vi med en bild på lite sköna jazzhands. Bävar inför flygresan men ser fram emot frozen yogurt som väntar när jag kommer fram. Ser också fram emot att flasha med mitt nya VISA, och därmed slippa harrassment från kontrollantgubbarna, som förra gången då de hotade med att kasta in mig i “the evil room”. När jag frågade om namnet sa de “Ja, vi kallar det så. Du vill nog inte veta varför.”
Mitt crime? Jag reste till USA för många gånger 2006. Gillades inte av passgubbarna. De satte “Red alert”-varning på mig. Men den kan de ju ta bort nu. VISA, dudes, VISA.

Lyckad nedfrusning av herr Bubble Boy

Jahapp, så tog mitt Bubble Boy-intresse definitivt slut. Sprack som en såpbubbla när jag fick den här länken av Johan. Någon har skrivit en typ Harlequin-bok med Bubble Boy-tema! WTF?!?
Handligen är givetvis en skymf mot Bubble Boy och hela hans familj, men även mot oss sympatisörer. Och mig som potentiell Bubble Boy-biografist.

“Sweet, funny, sad and heartwarming, this is the most unusual story of first love you’re ever likely to encounter. Anne is tall, thin, flat-chested and sarcastic, and Adam, a lonely, brilliant boy suffering from a blood disease and confined to life in a plastic bubble. The pace is quick, light and cheerful before Adam’s situation turns dire. Later passages are more somber. Nevertheless, teens will enjoy the unusual situation and its honest approach to adolescent feelings about love, self-image and sexuality.

Nyckelorden här är givetvis “love, self-image and sexuality“. Eftersom man i USA gärna proklamerar safe sex och/eller avhållsamhet kan jag tänka mig att kärlek mellan tjej utanför platsbubbla/kille inuti plastbubbla är ganska befriat från fysiska kärleksuttryck. Den perfekta tonårsromansen. Föräldrarna kan andas ut. Jag finner inga ord.

Känner för att se om Mask.

Din boss eller bara min?

Betyder det att man galen eller bara att man innest inne är en vit, heterosexuell man om man lyssnar på Bruce Springsteen varje dag?

Melodifestival? Bah! Humbug!

Har slutat kolla Melodifestivalen för det kommer ändå aldrig komma fram någon bättre låt än Judy min vän som Tommy Körberg tävlade med 1969. Det insåg jag för länge sedan. Och det går inte en karaokekväll utan att jag drar av den minst två gånger innan klockan slagit elva. 1969 måste varit en kanonår. Det var på den tiden det var lite klass på det där schlagerjippot och man uppträdde i kostym. Man betackade sig låtar med sexuella ordlekar i titeln. Istället sjöng man om att vara en vagabond.

Två grejor om Tommy Körberg:

1. Läste en recension av hans julskiva en gång. Tror det var Andres Lokko som skrev. Där stod det “Känns lite roligt att höra just Tommy Körberg sjunga om hur han vill ha en vit jul hemma”. Ja, jag tyckte i alla fall att det var roligt.

2. Kompisen och fd kollegan Cornelia Waldersten berättade att de har en tradition på Beckmans att treorna ordnar någon slags kreativ, practical joke-aktig julkalender för ettorna. Eller hur det nu var. I vilket fall som helst hade någon skön elev ordnat en “lucka” som bestod i att eleverna skulle öppna dörren till en liten stuga eller byggnad som plötsligt en dag stod på skolgården. När de gjorde det kom Tommy Körberg i egen hög person ut ur luckan och sjöng Hosianna. En otroligt bra lucka, skulle jag säga.

Tommy Körberg är bäst, ingen protest.

T.G.I.F

Skön vecka detta, måste jag säga. Succélivet fortsätter.

MÅNDAG Får en korg jag vunnit på Tradera. Blir mycket glad och nöjd. Hittar ingenstans att ställa den. Inser att jag måste börja sälja saker på Tradera för att få plats med mina nya “vinster”. Dock mycket nöjd med veckans första leverans. Ser Prinsessa på vift. Funderar på scarf.
TISDAG Köar i fyrtio minuter i tio minusgrader utanför amerikanska ambassaden. Köar två timmar inomhus innan det slutligen är dags för min “intervju” för att få VISUM. Intervjun tar trettio sekunder. What’s all that about? Får mitt visum. Utgör inte längre ett hot mot Amerikas förenta stater. Äter en semla.
ONSDAG Träffar själsfränden HP Baxxter och känner mig för en gångs skull glad över mitt tyska arv (halvtysk morfar). Recenserar en film om hemlösa utan tänder. Ger den en trea. Kollar Heroes. Somnar lycklig.
TORSDAG Skriver om oscarsgalan i City. Uttalar mig om vinnare och potentiella förlorare. Anser att Forest Whitaker spelar biroll och inte huvudroll i Last King of Scotland. Får visst medhåll.
FREDAG Provfilmar folk för Ztv-programmet. Snackar för mycket. Provfilmar mig själv. Blir inte som jag tänkt mig. Får en tankeställare. Kollar saker på Tradera för att lugna mig. Hittar ett halsband från Skultuna. Lägger bud. Äter semla.
PROGNOS HELGEN Går tillbaka till ruta ett med Ztv-programmet. Freakar ur och börjar tycka att manuset är kasst. Blir nervös för stundande LA-resa. Uttalar mig grötmyndigt om “filmåret 2007”. Förkyler mig/får vintersjukan. Äter semla.