Berättelsen om tjockisen och apan

Sjuk grej.

Vi behöver inte gå in på min American Idol-addiction här och nu, utan bara konstatera att det är i USA de stora nötterna finns, som en jordnötsreklam proklamerade på nittiotalet.
Och alla ställer de upp i American Idol!

Så här: två idolwannabees – Kenneth Briggs och Jonathan Jayne – ställde upp i Seattle-uttagningen. Både gjorde så fruktansvärt dåligt ifrån sig att det blev en YouTube-våg av det hela. Simon Cowell kallade Briggs för en “bush baby”, alltså en liten apa. (Han ser mer ut som en gremlin, men whatever). Jayne kom undan glåporden, blev bara tillfrågad om han snott den rundlagde jurymedlemmen Randy Jacksons byxor. Jonathan är lätt utvecklingsstörd by the way.

Men sedan börjar det roliga.

De grinar ut i pressen och och säger att Simon var elak. De säger roliga saker. Och de blir hyllade! (Eller hånade, det beror på hur man ser det.)
Men faktum kvarstår: nu åker de land och rike runt och ser deras mystiska kändisskap bara växa. Här http://www.youtube.com/watch?v=UcOn6RkML3M&mode=related&search= är storyn om de två mest osannolika kändisarna i USA just nu.

Här är de med en i talkshow (Jimmy Kimmels). Här är de med igen, eftersom de gjorde så “bra” ifrån sig. Så pass bra att Kimmel ber dem köra lite reportage från “the Bob Hope Classic celebrity golf tournament” i Palm Springs. Så nu är de reportrar. Check it out.

Och vill man skicka en personlig hälsning till tjockisen som övervann allt kan man göra det på hans personliga My Space-sida.
Själv föredrar jag honom framför hans håriga vän. Bushbabyn är alldeles för tillgjord. Tjockisen mer avslappnad. Har jag fel?

PS. Tack Alex för tipset!

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 2

Kennet Sälling har tagit andra steget mot trubadurlivet. Han har precis haft sin andra gitarrlektion någonsin.

Hur var det?
– Jag bondade lite den här gången. Åkte upp i hissen med en medmusikant. Hon frågade om min gitarr var bättre stämd nu, vi skojade lite om det. Jag snackade om att jag funderar på att köpa ett gitarrfodral för nu bär jag omkring på den i kartongen som man köpte den i. Finns en gubbe på kursen som skämtar om det hela tiden. ”Har du köpt en ny gitarr?” säger han. ”Javisst” svarar jag. Och så skrattar vi lite.

Vad gjorde ni på lektionen?
– Gick igenom nya ackord; D och A7. Mitt slag var inte så bra först men läraren visade mig. Läraren hade opererat ett finger och kunde ta ett D igen nu. Det var två månader sedan sist berättade han. De har förresten träpaneler i lektionssalen. Det tänkte jag på. Träpaneler och trägitarrer. Det är ju snyggt.

Vad spelade ni?
– Vi körde Lilla snigel. Helt plötsligt sa läraren ”Nu kör vi ett E-moll!”. Enligt boken är det inte förrän nästa gång. Var det för att vi var extra bra eller, tänker man då? Spännande. Låtvalet har ökat väldigt dramatiskt nu när vi lagt till tre ackord. En sång som hette Tom Dooley var skön. Vi kompade läraren på den medan han sjöng. Tom Dooley var det som dominerade efter Lilla Snigel.

Den är ju på engelska.
– Ja, jag måste nog gå över till det. Det verkar så.

Vad händer nu då?
– Ska åka och köpa en elektriskt stämgaffel. Det är viktigt att poängtera, vad jag förstår, att det bara är stora kedjor som gäller numera och det är synd. Förr fanns det en butik i Gamla stan som hade funnits där i hundra år men nu är det bara grossister som gäller, tydligen. Jag ska åka till en affär som heter Jam, vår lärare skojade om det och förklarade att det betydde sylt och att man spelar tillsammans och en tredje grej som jag inte kommer ihåg.

Fick du lära dig någon annat som är bra att känna till som trubadur?
– Ja, lite trivia. Förr i tiden kunde man stämma en gitarr med hjälp av telefonsignalen. Lyfte man på luren så var det ett A! Men som läraren sa, det var förr när det var Televerket. Numera så mycket nya bolag så det funkar inte längre. Standardiseringen med Televerket var bra för musikanterna.

Vad har du gjort i klädväg för att nå trubadurmålet?
– Jag har ju sytt ett par fräcka byxor som jag har med på bilden. Spelmannabyxor!

"Bad for business"

Är inte helt säker på vad “head butting” betyder men det lär ju vara nåt bra.

Döden i vitögat!

Två huvudpersoner kommer dö i sista Harryboken. Jag sätter mina stash på Snape och Harry. Jag räknar inte med en diskussion om detta. Jag vet att ni Harryfans över tolv håller er i skymundan. Jag har valt att träda fram och välkomnar andra att göra detsamma (Erik, hör du mig?).
JK som tidigare visat styrka och allt annat än sentimentalitet beträffande avrättningar av viktiga personer, skulle mycket väl kunna ta livet att lille Harry. För att slippa fejkade uppföljare och shit. Men är det så bra? Ska inte det goda segra över det onda? Är inte det grejen?
Claim to fame: jag har intervjuat lille Daniel Radcliffe som spelar Harry i filmerna. Han var your average 16-year-old, och visade mig crazy grejer har kunde göra med sin arm och med sin tunga (nej, inget sexuellt). Han kunde vrida axeln typ 180 grader, och snurra tungan på massor av konstiga sätt. Sånt uppskattar jag.
Poängen var i och för sig denna: att han sa till mig, att när de höll på att spela in senaste filmen (som kommer 31 juli) så pekade JK på “flera av grejorna i scenografin” och sa “Spar den där och den där, för ni kommer behöva använda dem i sista filmen”.
What does it all mean….?
JK är jävligt bra på marketing.

COSBYSPECIAL: Recension av Mitt i livet

Jag har nu läst ut Mitt i livet av Bill Cosby. Det är en betraktelse över livet efter femtio. Då allt, enligt författaren, bara går nedåt. Boken var en present från vännen och kollegan Kalle Asplund som inte klarade av svärtan i boken, och den ständiga påminnelsen att döden hela tiden står och flåsar en i nacken.
Jag slår igen boken, efter att ha plöjt 180 sidor kåserande om döden, och inser att Cosby är helt missförstådd. Han har skrivit en bok om sin dödsfruktan och den lanseras som en lustig kåseribok. Han försöker bearbeta sina uppenbara problem med att come to terms med sitt åldrande och vad får han för det? Jo, de här orden på baksidan: “Tillhör du dem som trott att åldrande minsann inte är något att skratta åt kan Mitt i livet få den klentrognaste att tänka om”
En gång komiker alltid komiker. Jag förstår nu Bill Cosbys påstådda drogproblem och manodepressioner. Han är dömd till komik.

Kanske gråter han sig till sömns när han ser Mitt i livet-recensioner som den här på Amazon.com:

I was kicked out of the library…, October 30, 2005
Reviewer: Moussa El Najmi “silentblue” (Dubai, U.A.E)

“This book is so funny, i could not contain myself, i started laughing in the library, i was eventually kicked out!! i have never looked more silly in my life but i walked out giggling and laughing. my roommate says he heard me laughing in my sleep. A graceful book, full of truths handed out as comic situations and dialogue, a must if you need to laugh. and who doesn’t these days?”

Kan Rocky kan väl jag, sa Drago

Sätter min högra hand på att det här inte blir nåt.

FÖLJETONG: En trubadurs födelse

Kennet Sälling har aldrig spelat gitarr förut men har som mål att under 2007 utvecklas till en trubadur. Jazzhands kommer som enda blogg i världen att exklusivt bevaka hans resa från amatör till fullfjädrad musikant. Det här är första mötet med den blivande stjärnan. Möt Kennet Sälling, blivande gitarrist och vissångare.

Varför vill du bli trubadur?
– Vem vill inte bli trubadur? Jag har en dröm om att bli den tjocka, jovialiska…nej, snarare den jobbiga typen som alltid släpar med gitarr på alla tillställningar och sätter sig och kör alla gamla bitar.

Vad vill du kunna köra?
– Lite frireligiöst, lite progg, lite Cornelis. Inget engelskt. Men jag skulle gärna vilja kompa snapsvisor.

Vad har du gjort för att nå detta mål?
– Köpt en gitarr på Rusta. Kostade 499 kr på extrapris. Först såg jag att de hade billiga giratter på Lidl men eftersom de strider mot arbetslagsstiftningar och hitan och ditan så kunde jag bara inte handla där. Så jag köpte på Rusta istället och när jag kom hem anmälde jag mig till en ABF-kurs.

Du har haft ditt livs första lektion, eller hur? Var det som du hade förväntat dig?
– Det var ungefär som jag hade förväntat mig, ja. Förutom att jag hade väntat mig ett större rum. Men det var hjärtlig stämning. Kufisk lärare, typ gubbe, som säkert spelar i band själv. Nån tjej sa att hon lyssande mest på indiepop och då sa han “Vad är egetligen indiepop, jag har funderat på det där”.

Vad fick ni lära er i musikväg?
– Lite lätt hur man stämmer och hur man tar A-ackord. Alla satt och spelade A-ackordet och läraren sjöng Broder Jakob och Row, Row, Row Your Boat. Vi fick också lära oss accordet E7. Hemuppgiuften är att kunna skifta mellan de två ackorden. Det roliga är att om jag kan lära mig det så kan jag spela Lilla Snigel och Lunka på och Vi äro musikanter, Så går vi runt och Små grodorna. Så när nån har en firmafest på gång och börjar höra sig för om man “känner någon som kan spela visor” så kan jag svara ja. Sen kommer jag med ett stort leeende och spelar Vi äro musikanter, och går runt på festen med gitarren och sjunger för folk. Ska bli kul.

Dags att träda fram!

Den 21 juli smäller det! Alla Potterheadz därute vet precis vad jag snackar om. Först blir det hysteri (“hur och var ska jag få tag på boken?”), sedan eufori (“Jag har BOKEN!”) följt av spänning och sedan tomhet.
Jag kan inte tro att det är det sista vi får höra av lille Harry. Jag vägrar tro det, det går inte. Han har blivit som en, tja, kär vän under åren och jag kommer att sakna honom. Ändå längtar jag efter slutet.
Är jag normal?
Hur som helst är sommaren totalräddad och jag vet att man generellt bör hålla tyst med sin eventuella fäbless för Harry Potter, i synnerhet om man är äldre än tolv år. Men jag vill poängtera att det är böckerna och inte filmerna som lockar mig. Och nej, jag ser inte Star Trek och nej, jag har aldrig lyckats ta mig igenom en Ringen-bok någonsin. Det är inte det. Det är bara Harry. Och jag tycker att det är dags att vi Potterfans över tolv får en plats i samhället vi också. Jag är villig att träda fram. Är du?

COSBYSPECIAL: Intervju med Kalle Asplund

Varför äger du två böcker av Bill Cosby?
– Jag tillbringar ganska mycket tid på biblioteket i Solna Centrum, särskilt vid tidskrifterna och lådorna med utgallrade böcker. Där – bland barnböcker på kurdiska och gamla tyska lexikon – hittade jag i höstas Pappaliv och Mitt i livet. Tio kronor styck, förmodligen de mest prisvärda böcker jag någonsin köpt.

Har du läst dem?
– Eftersom jag snart fyller 30 och inte tänkt bli pappa på länge började jag med Mitt i livet, men jag var tvungen att sluta. När Cosby skriver om hur dålig fysisk form han är i reagerade jag med att själv börja få ont i ryggen och leta efter generande hårväxt i öronen, så lättpåverkad är jag. Pappaliv har jag liggande på toaletten och jag läser korta bitar när jag känner för det. Den är mer positiv i känslan, Mitt i livet är ju ganska mörk mitt i allt kåserande. Cosby vet att döden väntar runt hörnet.

Vad betyder Cosby för dig?
– Svår fråga. Söndagkvällarna framför tv:n med familjen Cosby (ätandes Mums-mums, alltid Mums-mums!) har präglat mig djupt. Alltid när jag ser ordet ”tofu” tänker jag till exempel på avsnittet där paret Cosby ska fira sin bröllopsdag och kocken på restaurangen de går till bara vill göra tofu. Det är roligt. Men min stora beundran för Cosby bygger förstås på att jag helt bortser från åren som programledare för Kids say the darndest things.

Vem skulle du vilja ge en cosbytröja till?
– Jag skulle vilja ge en till min systerdotter, Tilda. Hon har precis börjat på dagis och jag ser framför mig hur hon i vår sitter och leker i en vattensjuk sandlåda iklädd en kopia av Christer Petterssons favorit-Cosbytröja. Fast i kashmir. Det vore en subtil form av humor som jag hoppas att hon kommer uppskatta senare i livet.

Kalle Asplund är, förutom Cosbykännare, också krogredaktör för Allt om Stockholm. Bild: Aftonbladet/AOS.

Grattis Jazzhanden!

I dagens City tipsar nöjesmannen Henric Tiselius om min blogg! Han skriver att den är “riktigt bra!”. Och jag är benägen att hålla med.