Hjälte x 2

Jag gillar politiker som refererar till Homer Simpson.

Ett Hassan-ögonblick i telefon

Jag beställer spel från Ginza. Jag kommer inte ihåg mitt användarnamn. Har för mig att det var krångel när jag skulle registrera mig och att jag blev arg.
Jag får inte igenom min beställning och måste ringa deras kundtjänst för att få mitt användarnamn. Mitt användarnamn är “JAGHATARGINZA” meddelar den trevliga killen i kundtjänsten och erbjuder sig att maila det till mig.

COSBYSPECIAL: Intervju med Per Gavatin

Vad betyder Cosby för dig?
– Vi tar inte Cosby på allvar. Vi talar om honom med nostalgisk ironi, som om han var en Mr T eller en Bobby Ewing. Helvete heller. Vi förstår inte hur bra han var. Jag såg ett avsnitt av The Cosby Show för några veckor sedan. Det var första gången jag såg det sedan det gick i SVT. Det var både sämre och bättre än jag mindes det. Det som var sämre barnen och frun och storyn. Det som var bättre var Bill Cosby.

Varför vill du ha en cosbytröja?
– Jag är trots allt inte så jävla säker på att jag vill det.

När skulle du ha din cosbytröja, om du fick tag på den?
– Jag har börjat gå runt i mjukisbyxor i skolan, för att signalera att jag inte bryr mig och därmed få respekt från mina klasskamrater. Om det inte funkar blir jag tvungen att ta det ytterligare ett steg. Då kommer cosbytröjan väl till pass.

Har du ett speciellt minne som involverar Bill Cosby eller The Cosby Show?
– Efter Cosby Show hade Bill Cosby en ny serie som hette The Cosby Mysteries där Cosby spelade sig själv som en columboiskt mysig detektiv som löste brott. Det är ett hemskt minne.

Har du läst Pappaliv?
– Nej inte än.

Per Gavatin är, förutom Cosbysupporter, student vid DIs filmmanuslinje.

COSBYSPECIAL: Det förlösande skrattets man

“Through humor, you can soften some of the worst blows that life delivers. And once you find laughter, no matter how painful your situation might be, you can survive it.”

Bill Cosby har sagt det. Jag väljer därför att inte tro på sexanklagelserna mot honom. Det blir bäst så. Jag vill inte att ännu en trygg figur från min barndoms olyckliga dagar ska befläckas. Se på honom! Inte kan den här mannen vara ond! Eller ha sexualdrifter som får honom att “slip a mickey” i någon oskyldig kvinnas glas?
Jag läser just nu Bill Cosbys bok Mitt i livet. Jag har fått den i present. Den kan omöjligtvis vara skriven av en date-rapist.

Tror på den här looken i vår

2007 kan vara capens år. Detta plaggs känsla för stil och dramatik är oslagbar. Den är alla magiker och 1800-talsaristokraters bästa vän och kan (jag har sagt det förr!), som inget annat plagg, göra en superhjälte av en simpel man i trikåer. Egentligen är den en bakåtvänd haklapp i mansstorlek (ful, med andra ord). Men säg det plagg som så vackert sveper i vinden? Den syns dessutom på Carries överkropp i ett avsnitt av Sex and the City, vilket ju är det ultimata erkännandet av ett fult plaggs egentliga snygghet. Och givetvis kör Carrie med ett par avklippta, vita handskar till. Något annat är inte att tänka på i accessoarväg. Utom möjligtvis träkäpp, as evidenced av dessa två manliga modeller.

Din farmor?

Vem hade trott att den här glada damen skulle visa sig vara en beundransvärd, principfast stoiker man gärna skulle vilja lära känna lite ytterligare?
Hon är inte bara typ världens kändaste (mäktigaste?) monark, utan även mamma och farmor. Jo, det framgår med all önskvärd tydlighet av Stephen Frears The Queen.
Filmen handlar om den märkliga veckan i juni 1997 då Lady Di omkommer i en bilolycka och skapar tumultartad sorg i Storbritannien under ledning av politikerlöftet Tony Blair. Drottningens, ska vi säga svala, tillbakadragande ovilja att offentligt uttala sig om saker förvandlar hela det engelska folket till en pöbel som kräver hennes huvud på ett fat.
Som svensk, blasérepublikan och allmänt monarkineutral har jag aldrig haft särskilt starka åsikter om det engelska kungahuset. Jag har heller aldrig fattat grejen med Diana. Förrän nu.
Nu fattar jag! Faktiskt. I alla fall lite grann. Det är det här med traditionerna. Stoltheten i att upprätthålla något bara för sakens skull, vare sig man tror på det eller inte. Fortsätta ge tyngd åt gamla ritualer och regler utan funktion, för det är ens plikt. Det är ett tufft jobb, but someone’s got to do it. Och (o)turen föll på Queen Elizabeth. Fan, jag fattar.
Och Diana. Någon slags frisk fläkt som med sina kändisconnections sveper in lite glitter och glamour genom de hårt stängda portarna till Buckingham Palace. Som är modern, visar känslor och klappar AIDS-sjuka barn på huvudet. Men som inte bryr sig om regler och traditioner. Folket omfamnar det besinningslöst.
Jag har inte sett det förut. Men det är ju faktiskt synd om monarkistackarna.

Lika som bär?

Tack Erik för tipset.

Mycket snack, liten trollkarl

Det snackas mycket om det här. Magiker. I The Prestige är det Hugh Jackman och Christian Bale som oerhört framgångsrikt bär upp trollkarlsrocken. Lite hög hatt är också med på en hörna vilket ses som ett stort plus. Däremot saknar jag både jazzhands, “häpp”-utrop och cape, som ju är det betydligt flottare magikeralternativet till rock. Eller varför inte slängkappa? Det är trots allt det absolut enda plagg som skiljer en superhjälte från en vanlig man i trikåer.
(Av samma anledning hävdar jag fortfarande att det bara borde vara en tidsfråga innan någon gör film av serietidningsmagikern (och tillilka gentlemannen) Mandrake. Billy Zane i huvudrollen, om George Clooney anses för gammal. Och Lawrence Fishbourne som Lothar.)
Nå.
I The Illusionist är det den betydligt tråkigare Edward Norton som ska visa att trollkonster is the new shit. Påminner om tidernas bästa citat från tidernas roligaste tv-serie Arrested Development:
Trollkarlen G.O.B: I do illustions, Michael! Tricks is something a whore does for money…(tittar på ett par oskyldiga, förbipasserade barn som råkat höra)..or candy.
Nå.
Och som en sista krona på verket ligger nu en film om Houdini, där Catherine Zeta-Jones spelar sierskan som får ihop det med utbrytarkungen. Tror stenhårt på den filmen (som för övrigt heter Death Defying Acts) eftersom Guy Pierce spelar Houdini. Kan inte bli annat än jazzhands där med en skönsjungande transa från Priscilla fastlåst i kedjor! Yay!

My guilty pleasure

Jag erkänner. Det här är mitt guilty pleasure – att se oskuldsfulla människor med hopp i hjärtat göra bort sig. Jag är ledsen. Vet att det är fel. Man ska inte skratta åt andra. Det är inte rätt. Rätt som det är kanske jag själv befinner mig på en scen någonstans, helt disillusionerad, i tron att alla tycker att jag rockar. Den dagen den sorgen. Tills dess förser jag mig med den här typen av förnedringsteve med samma förbjudna aptit som andra förser sig med chipspåsar på fredagskvällen. Sue me.

Ta bladet från munnen

Jag har hållt tyst länge nog nu. Artigt har jag låtet hela grejen passera. Vill inte verka snobbig liksom. En man i rymden. Okej. Årets stockholmare är en man som varit i rymden. Okej. Folkets val och så vidare. Stående ovationer för en man vars enda bedrift (förutom att klara av en doktorstitel) är att han varit i rymden. Han hyllas som en hjälte som utfört en riktig insats för inte bara Sverige utan världen. Okej.
Men när det blir snack om att ge sig in i politiken är det dags att ta bladet ur munnen, sätta på sig de vita jazzhandskarna och säga “Tada!”.
Så går det nämligen när man hyllar en människa för mycket för en väldigt ringa insats. De ger sig in i politiken. Alla ryggdunkningar, stående ovationer och hyllningar i dags- och kvällspress. De får hybris och tror att de är bäst på allt. De ser sig själva som ledare.
De bestämmer sig för att ge sig in i politiken.

Och så blir det så här, föga förvånande:

“På frågan om vilken ministerpost han skulle välja om Fredrik Reinfeldt kom med en förfrågan svarar han.
– Först måste jag i så fall ta reda på vad en minister gör.”

(AFTONBLADET 26 JANUARI 2007)