Tillbaka till TS

En liten strimma vemod lyser genom mig. Antingen känns det så, eller så har jag bara snott det från TS Eliot. Himlen är indigo, månen är redan framme. Fast det har regnat i flera dagar nu hörde jag sprinklers sätta igång igår kväll och jag tänkte att det var onödigt, vilket slöseri. torka och allt.

Så låt oss vandra, du och jag,

nu, när aftonen mot horisontens rest av dag

ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet.

För mig känns de där raderna lite vemodiga även om andra tolkat dem optimistiska. Låt oss vandra, du och jag.
Aftonen ligger nedsövd av eter, så lyder det i strofen i original. Jag tänker mig eter som gulgrönt, en slags Kalle Anka-färg när någon hastigt svimmar av. Fast jag vet att eter egentligen är färglöst.
För mig är det som en sista vandring, låt oss vandra, under en himmel som håller på att dö.

Okej, vadan detta svammel?
Är det för att han säger “vi” hela tiden och jag reagerar med en matt tacksamhet som gränsar till…ja, vadå? Inte tvekan exakt men…Eller så är det glädje. Jag vet inte.
Skärp dig.

Är det för att jag fortfarande står med ena foten i Sverige, att jag vet att den är flyktig, min tillvaro här? När vi pratar om hunden, och jag har sett en perfekt en som bor i LA och vill ha ett nytt hem, så säger han att men allvarligt talat så är det ju inte realistiskt som situationen ser ut just nu.

Som situationen ser ut just nu.

Men hur kommer den att ändras?
Aye, there’s the rub. För att fortsätta citera poeter.

Valen man inte gör

Jag kan inte släppa La La Land. Jag sms:ar med O, en person jag hör från helt sporadiskt och oftast kortfattat. Vi delar tips om någon tv-serie, vi ses och äter frukost på söder ibland och det finns en värme där. En känsla av att om vi lade tv-seriepratet åt sidan och pratade på riktigt skulle vi komma riktigt nära varandra. Vi provade det en gång men tajmingen var helt fel och nu är det inte längre en möjlighet.

“Du måste känna mycket nostalgi?”, skriver O när jag skickat ett kort anrop om La La Land.
“Ja, man kan förstås skriva uppsatser om LA-mytologi och bla bla bla men för mig känns ju LA precis så! För att jag är en gäst och storögd besökare såklart men det är ju just det”, svarar jag.

Jag känner ett konstigt vemod just nu när jag vet att tiden här är  tidsbegränsad. Trots att det är jag som bestämt att det ska vara så eftersom jag inte vill flytta. Kanske är det just det bitterljuva som också gör saker så ljuvliga när jag är här? Man hamnar inte i en långutdragen rutt när det finns ett hemresedatum utan måste ju ta vara på tiden ordentligt.
Visst vet jag att ett hemresedatum inte är detsamma som ett slutdatum men det betyder ändå ett uppbrott. En klocka som ringer, lamporna som tänds och stället stänger. Dags att gå hem, du kan komma tillbaka i morgon igen.

Länge tänkte jag, och gör fortfarande, att det är en del av LA-kärleken. Att jag är den ständiga gästen, den tillfälliga LA-bon. Som “Den stillsamma amerikanen” är jag “Den stillsamma svensken” som knackar den hemliga hälsningen och portalen till parallellvärlden öppnar sig.

Det är den nerven, känslan av alltings tillgänglighet. Jag har förresten fått reaktioner på Åsneprinsen i stil med att läsaren blivit nedstämd för att boken påmint dem om just det. Och den handlar ju mer om valen vi inte gör än valen vi gör. Så jag antar att detta är något som ligger djupt rotat hos mig.

“Of all sad words of tongue or pen…”

…the saddest are these, ‘It might have been.”

Igår såg vi La La Land och jag grät. Han tyckte det var roligt, eller om han kände något annat, så han skrattade och fnittrade mest åt mina tårar som fortsatte rinna långt efter att filmen var slut. Då och då vällde de upp igen när vi sedan stod i kö och väntade på ett bord inne på den nyöppnade italienska restaurangen. Han fick beställa åt oss både eftersom jag grät när servitören kom för att ta beställningen.

En film som lockar fram känslor är inte nödvändigtvis en bra film, man kan bli nog så manipulerad ibland. I efterhand tror jag att jag blev känslolurad av Lion, till exempel, som faktiskt i nyktert tillstånd är rätt medioker. En film som försöker att handla om en känsla av tillhörighet och vilsenhet men egentligen handlar om Google earth.

Men La La Land är en fullträff. Skulle jag skriva en recension skulle jag förstås behöva gå in på den otroligt fina linjen mellan LA-hån och kärlek, om hur strålkastarljuset lyser extra hårt och kyligt på den som vågar drömma. Och LA som symbol.
Men nu skriver jag från hjärtat och då är det känslan av det som kunde varit som orsakar tårar. När jag satt i biomörkret tänkte jag “vad är tårar?”. En så märklig reaktion när känslorna stimuleras.

Det som kunde varit är det sorgligaste jag vet. Inte bara tanken på hur ett val, en dröm, ett infall styrde livet i en riktning och därmed stängde dörren till en annan. Men också tanken på att sådana val inte kan göras ogjorda.
Jag grät över det. Det har väl med saknad att göra också men mest av allt sorg och förlust. Kanske var det därför inte konstigt att jag sedan under natten drömde om pappa igen. Samma formula: han måste väg på ett uppdrag som både han och jag vet innebär att han aldrig kommer att komma tillbaka. Men till och med i drömmen kan jag tillåta mig att tänka att om jag inte hör från honom igen kan det fortfarande finnas hopp.

Finns det val jag ångrar? Självklart. Att man sedan inte kan ändra det som skett, att man gjorde valen utifrån de alternativ man tyckte att man hade där och då är saker man får lära sig att acceptera.
Handlingar som sårat, känslor som lett fel. Bara att vara här i Kalifornien får mig att tänka “tänk om…”. Om jag hade stannat här, om jag hade flyttat hit, om jag hade…Det är inte sorg eller vemod i de tankarna, mer en halvtung och halvlätt insikt om att jag får bo i två världar så länge det går. En dag kommer det inte längre gå men den dagen är inte idag.

Men känslan av att den kommer finns och när jag omsveps av den från filmen så grät jag länge efteråt.

“Of all sad words of tongue or pen, the saddest are these, ‘It might have been.”

Som sagt.

Västeröver

Regnet porlar. Det smattrar inte mot fönster, det porlar mjukt. Silas genom löv, rinner ned i gatubrunnar. Det har regnat i ett par dagar nu. Inte dagen då jag kom hit, den var varm och solig. Jag satt på tågstationen i LA och kände hela ryggen värmas upp av solstrålar medan jag väntade på tåget som skulle ta mig upp mot kusten.

Regnet gör egentligen inte så mycket. Det har varit torka här länge nu så det är välkommet.

Minnesbilden jag bär med mig just nu är när Kalifornien-sambon meckar och skruvar fast en korg på cykeln han köpt till mig i present. En brun gammal cykel från länge sedan. 70-talet? Den saknar lås och pakethållare. Men det är en oerhört vacker present.

Dagen innan

Den känslan igen: “Jaha, men oj. Är det i morgon redan jag åker?”.
Och det är det.
Vilket betyder att idag handlar det om städning, packning och undantagstillstånd. Sova på soffan eftersom sängen är spotless och ren för den tillfälliga hyresgästen som flyttar in medan jag försvinner i två månader. Eftersom kylen är spotless den också så blir det mat ute på lokal. Och så vidare.

När jag fyllde 40 (!) fick jag en drös kort förvandlade till presentkort för diverse aktiviteter, mest middagar och avancerade fika. Två av dem cashades in under helgen. Först middag och besök på improvisationsteater med två gamla, fina klasskompisar från gymnasiet.
Det här med att ha känt varandra i över tjugo år är verkligen en hisnande grej. Att ha känt varandra i mer än halva livet.
Nu för tiden – på grund av livet – ses vi inte så ofta. Och absolut inte så ofta som vi borde med tanke på vilken energikick och glädjeboost det är att ses. Man har barn, man jobbar heltid, allt det där. Men herregud, när vi ses så kommer känslan tillbaka ganska så direkt: De känner mig. De har sett mig. Vi är en del av varandras liv.
Oavsett.

Den andra födelsedagspresenten var en middag på Oaxen. En ambitiös trerätters vid ett långbord som var lagom patinerat och rustikt för att blidka vilken inredningsdesigner som helst. Tittade man upp i taket upptäckte man till sin förvåning att den hängde flera ekor där i tyst majestät.
Maten var förstås strålande men sällskapet ännu bättre. Jag läser en ambitiös, svinlång intervju med idolen Bruce Springsteen i Vanity Fair och han pratar om att hitta nerven i musiken varje gång han spelar, det där flytet som gör att en låt känns helt ny fast han spelat den i trettio år. “Plötsligt fångar du det ögonblicket och när du väl gjort det så vill du inte att det ska försvinna”, säger han vilket förklarar hans maratonspelningar som inte sällan glider upp mot fyra timmar.
Jag tror alla fattar vad han menar. Vissa kallar det flow, flyt eller bara känsla. Jag tänker på att med goda vänner, det goda samtalet, är exakt samma sak. Faktiskt exakt.
Han samtalar väl med publiken då medan jag och vännen eller vännerna samtalar med varandra. Och hittar man samtalet så vill man inte heller att det ska försvinna, man vill att samtalet ska hålla på hur länge som helst. Eller i alla fall det inte finns något att säga.
Och så upplever jag att helgen varit, båda presenterna lyckades därför bli toppresenter där upplevelserna (teater, mat) bara var bonusar där den egentliga gåvan var påminnelsen om att man är en vän.

Exklusivt för Jazzhands! David Djuphammar och Niklas Eriksson diskuterar ÅRETS ORD 2016!

Vilka ord myntade vi 2016, vilka hänger med in i 2017? Journalisterna David Djuphammar och Niklas Eriksson summerar i ett Jazzhands-exklusivt rundabordssamtal.

NE: Vi struntar i “Dylanman”, va?
DD: Ord som är specifikt skapade av krönikörer eller är en Wikipediasida struntar vi systematiskt i.

NE: Har ni tänkt på alla nya ord som bara är två sammansatta substantiv? Dylan-man, filter-bubbla, blåljus-personal…
DD: Plingplong-taxi. Jag drog förresten ett riktigt tungmetallskämt till kulturministern i ett mail. När hon skickade ut en grej om “ekologisk kulturpolitik” så svarade jag att jag hoppades att det inte var ovanligt mycket tungmetaller i kulturen idag.
NE: Mmm.
DD: Det har ju varit mycket politik annars. Svenskars överdrivna intresse för USAs president började ju egentligen för åtta år sedan…
NE: Trumpifiering. Vänligen tryck på paus. För till protokollet att fieringsord är tråkiga.
DD: Alt-höger.
NE: Men normalt sett har man i Sverige kanske inte investerat känslor i presidentvalet tidigare eller lärt sig sig nya ord. Elektorsröster till exempel.
DD: Man har väl tidigare nöjt sig med att veta att rösterna inte räknas procentuellt.

CH: Hur är det med off-grid? Den typen av ord lär ju ha poppat upp nu när katastrofen nalkas?
NE: Preppare, som vi säger på svenska. Förr sa man survivalist. De har alltid funnits.
CH: Vad är skillnaden mellan preppare och off-grid? Sätter båda hjul på sina hus?
NE: Allt som heter något med “off-” blir häftigare.
DD: Off-Broadway.
NE: Sätter de hjul på sina hus?
CH: Ja. Och  gräver ned hinkar med överlevnadsgrejer i olika väderstreck.
DD: Preppers är mer politiskt inriktade men gör inte uppenbart helgalna förberedelser. Mer samla ihop batterier och reservaggregat.
NE: Den svenska skyddsrumskulturen känns som en vacker och nostalgisk rörelse med oerhört tydliga roller. Den gav folk mening, det tror jag på allvar. Det fanns en allvarlig storskalighet kring det där. Den amerikanska survivalisten är mer avsågat hagelgevär.

DD: Pokemon Go, förresten? Jag anklagar det spelet för att ytterligare satt sprätt på att trycka in engelska ord i svenskan. Jag orkar inte ens tänka på det.
NE: Vi kan prata om “Jag är” istället. Ni vet, “Jag är…” som boktitel eller “Jag är…” någon torterad person. Som “Jag är Zlatan”, boken alltså. Det där går tillbaka ända till Chevy Chase.
CH: Att vara någonting snarare än att göra någonting kanske är systematiskt?

DD: POC!
NE: Akronym?
DD: Person of Color.
NE: Inte hört.
DD: Det var tidigare under 2016 den föredragna benämningen. Man försökte med FAF, Folk av färg.

NE: Storytellingsamhället har vi haft så länge nu att alla glömt.
DD: Patron, att försörja någon annan, borde ju komma 2017.
CH: Mecenat.
DD: …fast utan krav på motprestation.

NE: Social justice warrior och världsförbättrare då? Har förresten aldrig varit med om ett år där folk så uppriktigt tyckt att det var årets fel när kändisar dog.
DD: Skam och kränkthet. Där konstaterar vi att skam går uppåt medan kränkthet går nedåt.
NE: Det fanns några år för ett tag sedan då folk blev kränkta men ingen sa nåt.
DD: Jag tycker mig se ett visst mått att självreflektion inom kränktheten.
NE: Skam utgör en allmän känsla av hur mycket folk skäms över hur lite de faktiskt gör. “Jag skäms över att vara man” etc.

NE: En sak jag tycker är konstig är att Leif GW-språket inte färgat av sig mer.
CH: Du menar lätt akademia förstärkt med KTH-humor och lite sarkasm?
NE: Och suckar och olika ljud.
CH: En högutbildad Jerry Williams med andra ord.
NE: “Hästens egen mun”, säger man så?
CH: På engelska gör man det.
NE: Jerry Williams talar en så oerhört vacker kåkfararsvenska.
CH: Det var ju exakt det jag sa. Fast med andra ord. Förresten ska Owe Thörnkvist  vara med i Melodifestivalen i år. Dog inte han 2016?

Absurditeter

Igår såg jag den märkligaste dokumentär jag någonsin sett tror jag. Den heter Tickled och jag har aldrig sett något liknande i form av absurditet och överraskande avslöjanden. I korta drag handlar den om en popjournalist i Nya Zeeland som hittar en lustig video på YouTube där några gossar deltar i “tävlingskittling”, alltså de kittlar varandra tills de inte orkar mer. Han kontaktar gänget, eller snarare produktionsbolaget, och frågar om en intervju. Han får ett oväntat absurt svar tillbaka men det är ingenting mot vad som sedan kommer fram.

I ännu större svepande drag utan att avslöja för mycket alls så handlar det ju om lurendrejeri men – ännu värre – om märkliga övergrepp som sker utan att vi fattar det. Och det är väl den aspekten som gjort att jag inte kan släppa den, har tänkt på det nonstop sedan jag såg den.

Kittling. Så oskyldigt, en lek. Någon kan kanske, eventuellt gör, när man vill närma sig någon och känna på dennes kropp utan att våga eller vilja koppla in något sexuellt. Som två lovers som kittlas kärleksfullt, till exempel. Som en pappa som kittlar sin son.

Någonting i det där, om att begå övergrepp och bli utnyttjad utan att vara medveten om hur och när man sa ja till det är någonting som förföljt mig.

En dålig dag för det, eller kanske bra, eftersom jag ska kommentera Guldbaggegrejer i Kulturnyheterna. Inte för att jag därmed blir utnyttjad. Eller? Haha. Skoja.

Saknat djur och timmar som går

Jobbiga känslor när brorsans hamster försvinner och inte syns till på båten där de bor. Man befarar ju det värsta, att den glad i hågen och med adrenalinet pumpandes i ögonen bara rusat fram och sprungit över båtkanten ned i det kalla vattnet.
Han återfinns 24 timmar senare på ett helt omöjligt ställe, långt ned under båtens alla lager, i hullet. Alltså närmast vattnet.

Hemmet är återintaget, de nymålade väggarna har fått tavlor men inte lika många som tidigare. Konstigt, efter att ha plockat ned dem så är det som om de måste utvärderas innan de är tillåtna upp på väggen igen. Vissa har redan diskvalificerats, hamnat i högen för andrahandssortering. Påminner mig om den billiga maten på Vivo i Hagsätra där saker var nedsatta för att de inte mötte “krav på form och färg”. Nya krav för mina väggtavlor nu.

Är detta det ideala hemmet, tänker jag. Vad saknas för att det ska bli det då?

Musikalkvällar

En konstig slump har kastat musikalbiljetter åt mitt håll. Blir medbjuden först på Bullets over Broadway på Göta Lejon och sedan Book of Mormon på Chinateatern.
Först kort bakgrund: älskade musikaler som tonåring, kunde inte tänka mig någon mer upplyst plats i samhället än som musikalartist, såg Les Mis fyra gånger på raken och så vidare.
Snabbspolning: Såg Cats i vuxen ålder och vred mig i stolen.

Först Bullets over Broadway då. De har en fenomenal stjärna i Shima Niavarani men det är knepigt att låta Johan Rheborg sjunga tufft om att vara gangster. Det är sammanfattningen.

Sedan till Book of Mormon, mycket knepigare. Jag inser att jag och den 88-åriga damen framför mig är de enda i publiken som inte asgarvar. Damen går sedan i pausen. Jag stannar.

Visst finns det stunder som är roliga, visst kan jag totalbeundra dansnumren och sångerna. De är ofattbart snyggt gjorda. Men det är någonting problematiskt här. Och det är såklart påtagligt att jag är i total minoritet i att känna detta. Det är någonting med att “men det är ju ironi!” och någonting med att men är det så jävla kul att skoja om att våldta bebisar, kvinnlig omskärelse och att förvandla ansiktet till en klitoris? “Det är ju ironi”.
Jag vet, jag vet.
“Det ska vara provocerande”.
Jag vet, men hur mycket kan man komma undan med så länge man säger “jag bara skojar” som en brasklapp?

Detta trots att jag såklart gillar den stora bilden, den som handlar om att vilken skrift som helst är lika bra som något annat påhittat rättesnöre, allt är bara fantasier och goja ändå. Och att det är vansinne att försöka rädda människor som har fullt upp med fruktansvärt tragiska levnadsförhållanden med frälsning. Jo, så långt är jag med. Och vissa nummer är som sagt oerhört smarta och fantastiskt framförda.
Men jag tycker faktiskt inte att det är så skojigt att mormonerna – trots allt – är de stora hjältarna i detta och att trots att man hela, hela tiden skojar om att Afrika “inte är som i Lejonkungen” ändå framställer det som ett näste för enbart aids och omskärelse.

Jag är antagligen fel publik. Fel sorts humor helt enkelt.

Dröm vs vaken (och ibland båda på samma gång)

Riktigt maxad natt beträffande ouppklarade avsked. Pappa, killen med kalufsen och mannen som var för ung i en och samma dröm. Vaknade helt utmattad. Hade en liknande dröm för två år sedan: pojkmannen försökte nå mig, vi kunde inte nå varandra (rent fysiskt alltså, telefoner gick sönder osv) och när vi väl gjorde det så var det med glädje och längtan.

Vad är grejen med dessa drömmar? Jag äter frukostmacka och dricker te med en tanke om att man kanske ständigt omformulerar sig. Man kanske skriver om förhållanden med människor hela tiden och det undermedvetna försöker mest bara hänga med.

Nu skriver jag under på den korrade och reviderade versionen av mitt liv som det är nu: jag är i en distansrelation med en helt vanlig kille, en man. Som bor på andra sidan världen. Och vi pratar på allvar om huruvida han ska kolla på en större lägenhet, en med en uteplats så att vi kan ha en hund där. Den ska heta Eddie, eller kanske Bob.

Så den reviderade och slutkorrade versionen av det aktuella kapitlet går väl egentligen ut på att vad som än hände så blev det så här.

Alltså, vad som än var och vem som än fastnat i mitt hjärta så ledde det hit. Nu korrar vi och det undermedvetna hänger med: smärtor, farväl och sorger. De är över nu, vi skakar hand med dem och ger dem frid. Och de dyker upp i drömmen i ny skepnad: den som vill mig väl.