Tvivel, tvivel

Känner mig märkligt trött men det gör väl alla om våren. Vårtröttheten, den bekanta. Hoppar in på redigt redaktionsarbete några dagar. Denna vecka och nästa. Kan vara bra för mig att få lite fasta tider, hoppas det spiller över på mitt frilansliv som för tillfället kantas av konstiga tvivel. Det är ju inte första gången det händer och säkert finns det något bra i att tvivla på sin förmåga ibland för att sedan skärpa sig och upptäcka att den fortfarande håller. Är inte där än.

Några tidiga åsneläsare hör av sig och vill prata om Jim. Det glädjer mig ju såklart även om jag också känner att jag inte vill säga för mycket om honom. Alltså, jag kan inte säga om slutet är hoppfullt eller sorgligt. Jag kan inte ta på mig att säga att Jim tycker faktiskt si eller så. Tänker att det förtar en massa saker. Eller så börjar pretentionerna gro i mig. Hoppas inte.

Söndag. Åh söndag.

Ringer en vän som fyller år. Hon pratar i en annan telefon och ber att få ringa upp.
“Ja, egentligen skulle jag bara skicka en hälsning så här genom luren”, säger jag.
“Ja men jag ringer gärna upp dig senare”, säger hon och jag slås omedelbart av känslan av att hon vill ringa för att hon har någonting som hon vill säga till mig, på grund av att jag gjort något fel. Hon vill ringa och skälla eller visa sitt missnöje. Tänker jag. Känner jag. Trots att jag inte kommer på någonting jag skulle kunna ha gjort mot henne som skulle motivera detta.

Hon ringer upp, jag hoppar till. Vi pratar och det finns ingenting hon vill skälla ut mig för.

Snäll mot sig själv och så vidare…

Jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan av att något håller på att hända, som en båt som börjar att tappa kursen. Håller en presentation av boken, läser ett kort stycke högt och känner mig ofokuserad. Hoppas att ingen märker.
Lägger mig tidigt, vaknar vid sex. Känner efter vart oron sitter. Jag måste försöka tona ned den. Inte spä på den genom att tänka att något “känns fel”. Men jag kan inte skaka den av mig.
Kanske känner jag en viss boknervositet. Inte inför vad “folk ska tycka”. Mer om någon tycker någonting alls, över huvud taget i så fall. Nej, snarare att jag fortfarande känner mig “ledig”, som om jag slöar för att jag inte skriver på något stort projekt.
Intervjuas av en lokaltidning, det är roligt. Rodeo publicerar ett utdrag av boken.
Och hela tiden nu den där känslan av undantag och väntan. När kommer katastrofen, jag känner ju att den är på ingång?

Eller gör jag verkligen det?

Kapitel efter kapitel

Ni får ursäkta men det är ju mycket bok nu. Den har stått på egna ben i bara en vecka. Det känns som längre.
Jag fick en konstig känsla av fotbollskillen igår och jag började tänka i flera olika varv. Är den här känslan att lita på eller är den ett tankemissfoster? Alltså, finns det fog?
Det fanns egentligen inte mycket konkret att ta på. Han svarade lite kort på saker och ting, hoppade inte på det jag sa och ställde motfrågor lika lätt som han brukar. Han var tyst mycket och länge.
Som sagt, det är ju inte något konkret bevis på en annalkande katastrof direkt. Och jag kan ju inte köra “Vad är det för fel?” och “Vad har hänt?” när det rör sig om “en känsla” och dessutom “via sms”. Det är ju hysteriskt.
Istället försöker jag att djupandas och tänka Vad Är Rimligt Här?.

Och jag vet fortfarande inte.

Å ena sidan ska man ta tvivel och känslor på allvar. Å andra sidan är det svårt det här med proportionerna. Hur stort får tvivlet bli? Plötsligt tänker jag att jag varit för optimistisk, talat för vitt och brett om det osannolikt härliga i vår kontakt och våra planer. “Jag visste att det skulle ebba ut, att något skulle hända”.

Och samtidigt har ju ingenting hänt. Egentligen.

Men ibland händer sånt här…

Dagen efter och dagarna efter det

Skumt att livet bara flyter på fast boken är ute i handeln och allt. Man blir inte nedringd med intervjuförfrågningar och man behöver inte ställa in någon sökgrej på nätet för att hinna med att läsa alla recensioner direkt. Nej, livet lunkar på i någon slags behaglig takt.
“En månad är skitlångt bort!”, skriver jag till fotbollskillen.
“Det är ju supersnart!”, svarar han.

Olika perspektiv.

The day before you came

…så minns jag att när jag och A först lärde känna varandra sa han att Lay all your love on me, introt till den, var det perfekta introt till ett bröllop. Spelat på en orgel medan man skred ned för gången. Jag höll med fram tills att en av hans polare gjorde precis så. På sitt bröllop. Då kom jag på att detta intro till Cocteau Twins Fotzepolitic är det man vill blasta i kyrkan när man gifter sig. Slå upp kyrkodörren superdramatiskt vid rätt tillfälle.

Och det håller jag fast vid.

Just one look and I can hear a bell ring…

Min kompis Sheila är i stan, influgen från LA. Vi går på ABBA-museum och VASA. Jag kommer på mig själv med att bli superstolt över Sverige. ABBA-museum är en svinbra museum ju. Tänker att medlemmarna måste ha en härlig självdistans och bra humor. De rycker på axlarna och bah “Äh, det är lugnt”. De vann ju ändå hundra platinaskivor så vad behöver de bevisa?

VASA är plötsligt också superhäftigt genom ögonen på min vän och därmed också mig. Jag pekar på detaljer och säger saker som “Jag är imponerad över hur välbevarad den här är” och “Såg du den avancerade galjonsfiguren här?”.

Vi kör hela varvet – Sjätte tunnan och mjöd, Rosendal och stans dyraste fika. På Sjätte tunnan kommer ett gäng pirater in och en dude spelar dragspel. Känns inte så medeltida men jag tar det jag kan få. En tjock karl har flätat sitt skägg.

Det är roligt, ven om det känns som om jag behöver en dag att ta igen mig på – från releasefest i torsdags och sedan nonstop-guidning sedan dess. Jag ser mycket som att jag rekar inför nästa månad då jag får nytt besök från Kalifornien.

När man är matt av glädje

Igår nådde Hainer-året 2016 ytterligare en nivå när det var releasefest på Paradiso. Tre signeringstimmar senare var jag helt slut. Alltså verkligen helt matt. Men oerhört glad och full av ödmjukhet och tacksamhet. En massa härliga, underbara människor som kom förbi. Böcker köptes, signerades. Blommor, vackra kort och – det här är fint – ett litet kit med kex, marmelad och småkakor.
I goodiebagen fick man härligt sköna skolmaterial. Retro och helt enligt bokens tema: trälinjal, en fin pennvässare och en blyertspenna. Och en Försvarets hudsalva, klassikern från Apoteket. Man fick retrogodis också, som Jenka-tuggummi, Refresher och Banana skids. Självklart spelades specialkomponerad playlist.
Nu lever han där ute någonstans, Jim. Min menlösa hjälte. Av de som redan läst ett förhandsex av boken har storyn uppfattats väldigt olika, det är spännande. Vissa tycker den är oerhört sorglig (min mamma var uppriktigt ledsen). Andra upplever det som hoppfullt och en liten grupp har konstaterat “jag men det är ju så det är, och blir”.
Allt beror såklart på egna erfarenheter och känslor. Men det är spännande. Andra hatar Jims kompis Mats. Det gör inte jag, jag har känt ett par som honom. Andra talar om determinism, det diskuterade bokförlagsfolket. Att det är en bok som behandlar determinism.
Hur man än uppfattar den så lever den nu inte längre hos eller med mig utan har brutit sig loss, lämnat mig och måste ta sig fram på egen hand. Vilket är fint också för att det är ett centralt tema i boken. Att bli den man blir. Och igår kändes det fint att vara jag.

Varma dagar

Kallt ute, kallt inne (sover med extra filt) men varmt på alla andra sätt. Äter middag med A. Vi går hem till honom, dricker te och ser på kattklipp på YouTube. Vi kollar märkliga djur som Aye Aye och myrslok. Vi skämtar om att jag borde läsa högt ur boken på något torg, som Kerstin Thorvall gör i intervjun med Stina Dabrowski, och bjuda in lite punkungdom från södra förorterna. A har börjat bära glasögon nu, han föreslår att han ska ansluta sig till skaran och jag kan få skrika “Du där! Du i glasögon! Vad fan gör du här? Du hör inte hemma här, din borgare!” och så ska han lomma iväg och därmed inger jag respekt i min publik.

Jag fikar, drar runt på stan. Kollar på inredningsprylar jag inte behöver. En träapa som håller i en liten bricka man kan lägga visitkort på. En vacker liten mässingsbricka från Hay. Kanske kunde man ha den att lägga nycklar på?

Jag skriver lite. Får på något konstigt och magiskt sett artiklar gjorda samtidigt som det känns att jag bara ligger på soffan och kollar på Togetherness. Planterar om en växt men inser att den faktiskt är död och bortom all hjälp.

Hur kan jag få artiklarna skrivna? Jag vet inte hur det går till. Allt känns som Ledig Tid nu när boken är klar. Men också ett mellanrum mellan nästa projekt, det känns som om jag måste passa på. Att ta på mig hörlurarna, lyssna på Bryan Ferry och promenera in till stan och se på träapor som håller i brickor.

Och jag har läst två tidiga recensioner av boken. Fyra av fem i Tara. En positiv text i ELLE. Det är, trots allt, varma tider nu.