Kvällar, nätter och sedan morgon

Tre parallella sisyfosarbeten på en och samma gång nu: VISA-ansökan, letande av festlokal och skissa på bok. Ja, just, så ska man ju deklarera också. En gång i tiden fanns det yngre förmågor i min närhet – min kusin och brorsans kompisar till exempel – som kunde tänka sig hjälpa till att sortera kvitton men de är ju stora nu så skokartongen med papper måste jag ta hand om själv.
Och så fyller jag ju jämna år i december och jag har ju aldrig varit främmande för att fira bemärkelsedag så nu jävlar slår jag på stort. Varför inte? Nej, precis.

Om kärlek på liv och död

Min rödhåriga radiovän citerar Björn Afzelius. Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, Men det kan va svårt att tro när man inte ser den. En gång för 17 år sedan satt vi på ett café på Ringvägen och drack billigt te. Jag var inne i ett ofantligt tvivel, jag kunde verkligen inte släppa tanken på att känslor inte är absoluta. Jag våndades varje dag, varje minut. Men känslor är ju inte konstanta, det får man acceptera. Men de kan ändå vara stabila. De kan skifta nyans, de behöver inte ändras helt eller upphöra. Men just då led jag av denna tanke, var helt fast i den. Det var en existentiell kris för mig.
Det handlade om kärlek förstås. Irländaren jag träffat sa att han var kär i mig och jag trodde att jag var kär i honom. Men mitt problem var “hur kan jag veta om hans känslor gäller även i morgon? Och dagen efter det?”.
Ja, det var som sagt en lång tid sedan. Min unga ålder får väl ursäkta dessa barnsligheter. Men även om min ungdoms tvivel mognat genom åren har en viss skärva av det funnits kvar. Hur vet man?

Jag mailar med min vän och han citerar den där raden från Tusen bitar, egentligen apropå några tankar om hur tillit förhoppningsvis ökar med åren. Med att man ser att man kan klara mer än man tror, att man kan lita på att vad som än händer kan man klara det för man har sig själv. Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, Men det kan va svårt att tro när man inte ser den. Det är lustigt att det är just han, vännen, som citerar detta. Med tanke på vårt konversation på caféet för sjutton år sedan menar jag. 

Det här med att lita på att det som känns och sägs är äkta i kärlek, i en relation. Så här är det med den saken: Det man måste lita på är att det inte gäller liv eller död. Det är vad de senaste sjutton åren lärt mig. Eller de senaste tre åren, det beror på.
En relation eller en kärlek kan inte vara på liv och död, det går inte. Då dör man ju hela tiden. Det måste vara vackert och livets största bonus. Men man får inte gå under om det visar sig att det bara står en tandborste och inte två i glaset i badrumsskåpet. Man måste veta att man klarar det.
Jag minns faktiskt att en terapeut försökte säga det här till mig för flera år sedan men jag var inte mottaglig. Jag fattade inte. Jag tänkte att det måste kännas, det har alltid känts. Hur skulle jag kunna älska mindre, det går ju inte? Men det var fel tolkning av det han försökte säga. Ring inte om du inte kan leva med ett potentiellt nej.
Kanske är det därför kärlek distans som gäller för mig? Det blir ju mindre liv och död, egentligen, per default. Det blir ju ett eget liv och sedan ett bonusliv. Och så har jag ju egentligen levt de senaste åtta åren. Här i Stockholm men också, ett par månader om året i leklandet CA. Mitt liv här och mitt superliv där.
Det är lustigt, att jag som fladdrat som ett löv för de mest våldsamma känslovindar skulle kunna landa i tanken på att distans är det bästa och sundaste för mig. För tillfället i alla fall. Det är nästan så att jag skrattar åt det. Men här och nu låter det helt logiskt.

Fredag

A kommer över, vi äter glass och pain au chocolat. Vi ser på Skilsmässohotellet och har lite svårt för hela programmet. Smärtan, tonen och det KBT-iga i att problemen ska lösas på utsatt tid. En klocka i hörnet som räknar ned timmarna tills bouppdelningen och känslorna måste vara sorterade och klara. Är det inte ett problem överlag egentligen? Att det finns tidsfrister vid saker som sorg, brustet hjärta och psykologiska hinder. Minns ett av de absolut sämsta råd jag fått rörande sorg. En välmenande – tror jag i alla fall – människa sa “Ge sorgen ett bäst före datum och efter det får du inte vara sorgsen mer!”.
En annan – också välmenande människa – sa “Lägg inte tid på psykoterapi, kör KBT istället, det ger snabbare resultat”.
Tidsfrist, resultat. Rekord. Känslan av att kunna bocka av någonting, åstadkomma något när man på snabbast möjliga tid repat sig. Det är fult att må dåligt. Det är något som måste fixas och lösas.
Det är det ju. För ingen “mår bra av att må dåligt” så att säga. Men det får aldrig finnas prestige i återhämtningen eller tillfrisknandet. Som den usla terapeut jag en gång hade som såg det som en personlig triumf att han fick mig att “sluta med medicin”. Det var ett av mitt livs sämsta beslut men för amatör-terapeuten så blev det en seger, ett tecken på att han lyckats få mig “frisk”.
Och sedan hamnade jag på psykakuten i två veckor.

Fas 2

Ansöker om journalistvisum till USA. De har skärpt reglerna sedan sist, tar en absolut evighet att skramla ihop allt som behövs. Är väl halvvägs nära att skicka in ansökan nu. Nej, jag planerar inte att flytta men jag är trött på att bli haffad i säkerhetskontrollen för att jag åker till USA så ofta. Jag har en till bok att skriva också. Ja, jag har en idé och förlaget är intresserade. Ska fila under våren, fixa ett solitt synopsis och sedan skriva järnet i CA och lite artiklar parallellt. Är tanken. Eftersom 2016 är mitt år (har två astrologers intyganden om detta, haha) och då tänker jag ta ut svängarna. Göra precis allt som känns svinbra. Det har redan börjat.

Den känslan

Det går ju i etapper, det är det som gör bokskrivande och bokutgivande så härligt långsamt. Process. Nu är vi i processen där min underbara redaktör skickar ett sms och säger att de allra, allra första exen kommit från tryckeriet.
Den är rar och knubbig, boken. Titeln i rosa är lite upphöjd, som en relief. Nästa steg är fest och sen blir det till att försiktigt spana i hyllorna i bokhandeln.

Vårstädningen del 2

En gång var jag förälskad i en kille med glasögon. Det började fint och allt var väldigt lovande. Jag hade gympabrallor och skinnjacka när vi träffades, det såg jag som en bra sak. Han hade något liknande. Skinnjacka i alla fall.
Han gillar korsord precis som jag. Fast jag är selektiv och kräsen, jag löser bara lördagskrysset i DN. Och jag har inte prenumererat på DN i säkert ett decennium. Jag brukade köpa den i affären på lördagarna, eller skaffa den på annat sätt. Tror man fick en DN om man fikade på Waynes ett tag. Ja, sådana slags knep. Han, killen med glasögon, visste i alla fall att jag verkligen gillar DNs lördagskryss. Och vi kan ha löst något tillsammans också. Sen gick det plötsligt inte lika bra mellan oss längre. Den där perioden då man känner att nu är det någon som är på väg bort, nu är det någon som glider iväg och det är inte jag. Han slutar höra av sig lika ofta, ingenting känns längre självklart utan bara kanske. Darrande i luften. Och man sträcker sig efter det, försöker att dra det till sig men det går ju inte. Det försvinner bara längre bort då.
Hur som helst så flöt det iväg och han sa att det inte gick längre. Det var stopp nu. Och jag blev ledsen och han blev ledsen för att jag blev ledsen.
Så en dag, långt senare, rasslade det till i brevlådan och en hel hög med DNs korsordsdel ramlade ned på dörrmattan. Det slutade aldrig, den fullständigt rann ned korsord i brevlådan och jag stirrade på pyramiden som formats. Han måste ha sparat flera veckors, kanske månaders krysstidningar.

Jag kommer att tänka på den vackra lilla novellen när jag städar. Jag hittar halvlösta kryss i lådan i köket. Jag rensar bland minnen, jag sorterar om. Och lyckligtvis finns mannen med glasögonen kvar i bekantskapen även om vi båda sorterat om vilket fack vi hör hemma i.

Vårstädningen del 1

Att städa och rensa ut när våren kommer är symboliskt. Och viktigt. Min vän som är jungian (så exotiskt!) talar ofta om renandets krafter. Att rensa och sortera (känslor, händelser). Det är ett redskap för att stärka och förstå. Och ett sätt att ta kontroll över någonting, en händelse eller en känsla.

För mig börjar det med att jag kommer hem från Californien. De nyinköpta kläderna ska in i garderoben och några andra ska ut. Det är en av fördelarna med att bo i en liten etta: man tvingas begränsa sig och det är bra.
Längst inne i garderoben står kassen jag vet stått där i flera år men som jag aldrig vågat ta fram eller ens röra. Det är hans gamla grejor i den, saker som glömts kvar eller som bara påminner om honom. Polaroidbilder, en lånad DVD, ett kvarglömt plagg. Sånt.
Jag tar fram den, slänger fotona och skänker resten till välgörenhet. Nu är han bortrensad och kontrollen över känslorna och hans närvaro i mitt liv är min.

Jag fortsätter. Tar ned lådor från garderobens högsta hyllor, de jag vet innehåller saker som en gång brände. Kärleksbrev, tummade biobiljetter, vykort med löften om längtan. Sentimentalt? Ja, kanske. Men också ett bevis på något som en gång funnits och det kändes viktigt för mig, i alla fall i stunden, att minnas det. Jag rensar med varsamhet. Slänger en del men inte en överdriven utrensning. Det får ta tid, det får ske i den takt som krävs. Men för varje utrensning en erövring.

Jag vaknar sent, tog en Propavan igår och den gav mig åtta timmars sömn. Det är vårljust ute och solen skiner in genom fönstren och på golvet ligger ännu lådor, skokartonger och plåtaskar framme. Rensade och snart rensade. Den lilla lådan med saker som påminner mig om pappa (hans klocka, hans glasögon) har jag inte öppnat. Jag kan inte, jag gråter varje gång. Det är den typen av minne som man inte slänger. Jag går igenom en lunta med gamla hälsningar, gamla brev. Så här har mitt liv också varit, så här har jag också levt.

Jag rensar och känner mig ny. Snart bok, snart Californinen igen. Så ska det vara, tänker jag. Den eviga cykeln av gammalt och nytt.

I all enkelhet

Jag borde egentligen inte skriva det utan behålla det för mig själv, i det där kabinettet längst in i hjärtat där man förvarar saker som värmer, saker man blir glad av. Odiskutabla fakta.

Men sådana blir ibland gamla tyvärr, jag har varit tvungen att rensa ut grejer som tyvärr inte hållit sig fräscha. Gamla kärleksförklaringar som en gång betydde något, minnen som helt ändrat färg och så vidare.

Men det här kommer jag att lägga där på de nyrensade hyllorna. Det enkla och oerhört vackra i att han säger att händelselösa och fåniga saker blir roliga när jag gör dem tillsammans med dig.
Och jag fattar vad han menar.
Och jag håller med.

De som inte lämnar, de som stannar kvar

Jag drömde om honom med kalufsen i natt. Det är inte första gången. Jag undrar vad det är som gör att vissa människor stannar kvar inuti en. Jag tror det är summan av hoppet adderat med avslutet som avgör. Alltså, hur stora var drömmarna och hur stort var hoppet när det fortfarande var fritt fram att drömma? Och hur avslutades det hela – genom att drömmarna gemensamt smälte bort eller genom att någon klippte dem mitt itu?
I det här fallet var hoppet ganska stort och klippet hyfsat abrupt och vasst. Från det kanske vackraste kärleksbrev jag fått (“Du öppnar mig”), även det fullt av hopp, till den där begynnande stelheten då reglaget på dörren redan börjat justeras. En lördagskväll kom jag över. Han låg på golvet med händerna över bröstet. Jag lade mig ned bredvid. Ingen av oss rörde sig. Till slut försökte jag hålla om honom men han höll kvar händerna över bröstet och då visste jag ju såklart. Även om jag inte visste när eller varför. Men någonstans hade jag väntat på det också, vetat att det skulle komma. Det känns, sånt känns. Tveksamheter känns, försiktigheter och när saker inte känns självklara. När hålen måste fyllas med hopp istället för trygghet och visshet.
Jag minns inte vad jag drömde men minns att jag vaknade upp med ett visst vemod. Det händer ju ibland. Och för någon sekund var jag å ena sidan glad att det var en dröm men å andra sidan ledsen eftersom det betydde att han var borta. Helt borta.

Yrkesskador

Börjar bli rätt immun mot usla filmer nu, har sett en radda de senaste veckorna nu. Dirty Grandpa, Gaspar Noés Love, Pride & Prejudice & Zombies…ja, det är ingen hejd faktiskt. Dessa har jag dock sett i tjänsten så det har funnits en professionell anledning till att jag bänkat mig, inte för mitt höga nöjes skull.
Men det är oftast både lättare och roligare att recensera en dålig film än en medioker film så på det viset är det lugnt för mig. Säkert bara en tidsfråga nu innan jag får i uppdrag att se nya Sacha Baron Cohen-filmen som verkar så ohyggligt dålig.
Börjar hosta, har ont i lungorna. Minns lunginflammationen jag hade runt 2009. Halvsatt i sängen, helt matt, med några kuddar som stöd. Det var i maj minns jag, och rätt soligt ute. A kom förbi med en kula glass från AH’s i en liten bägare. Den hade redan hunnit smälta lite men redan då vårdade han min hälsa.