Kakor och tecken

Äh, bakade lite annat också när jag ändå var igång. Kardemummakaka och små mördegskakor. Och Oreos då.
Bjöd över ett gäng underbart härliga damer som fick äta socker och gräva ned sig i skönhetsprodukter. Mindes inte helt att jag hade bjudit över så många men köket blev härligt fullt och härligt sorlande, och i vardagsrummet nyttjades soffa och säng som sittplatser. Jag älskar den sortens sorl, den glada och pigga. Och lite sockerstinna. Och jag älskar att krympa världar, hitta gemensamma bryggor och se folk bli vänner. En av dem skriver “Det finns inga fester som det är så lätt att komma ensam till som dina.”
När sorlet tystnat och sista gästerna gått så börjar jag plocka bort koppar och tappa upp diskvatten. Jag känner plötsligt att jag har en huvudvärk. Jag hostade en del i natt och i morse. Är det förkylning på gång? Åh, hoppas inte. Jag tar en tablett och lägger mig på soffan.
Fast, tänker jag, är det en förkylning är det okej. Då har jag i alla fall en ursäkt för att faktiskt ta det lite lugnt i en dag eller två. Ta igen tv-serier och bara sova. Trots en lugn helg har jag ändå fått en del gjort. Rensat vind, skåp och garderob. Slängt stora, tomma lådor som sparats på vinden “utifall att jag flyttar”. Vilket jag inte kommer göra i närmsta taget. Och om jag gör det skaffar jag nya lådor. Kom igen.
Jag rensar och rensar, bär kassar till sopkällare och välgörenhet. Och tänker att det är som om jag faktiskt förbereder mig på en flytt. Det plötsliga behovet av att rensa ut gammalt, saker man inte längre använder. Saker som plötsligt känns onödiga och lättnaden när ett litet utrymme plötsligt uppenbarar sig i det lilla vindskontoret.
Nej, jag planerar inte att flytta. Men jag känner för att rensa, för det är nya tider nu och en vårstädning är nog den mest symboliska av alla städningar.

Lördag = bakdag

När det är lite kyligare ute och jag egentligen borde städa och kanske också jobba lite mot deadlinen på måndag så blir det helt logiskt bakning som gäller istället.
Äh, jag vet varför. Det är avslappnade och det är något konkret. Betryggande och härligt. Snarare än städning som känns som ett evighetsgöra utan egentligt slut. Kakorna är klara när de läggs på ett fat och sedan äts upp. Jag ska baka Oreos tänkte jag. Gillar särskilt att baka saker som kräver flera moment.
För övrigt har jag dödat den köttätande plantan som min hyresgäst lämnade kvar. Jag och A åt middag och jag tog en liten, liten minimal bit av hans biff och gav den till växten som åt upp den men som nu ser rutten, brun och ytterst sjuklig ut.

Nu blir det mer om MIG

Skrev äntligen det där brevet till terapeuten, ska posta det i morgon. Det känns bra. Sammanfatta, sätta ord. Säga “följande har hänt, och följande har förändrats inom mig”. Och egentligen “följande har jag lärt mig”.
Och också “…och resten har inte med mig att göra”. Ex-pojkvänners förehavanden, det har inte med mig att göra. Jag har ingen påverkan, jag har ingen koppling.
Det är som om jag inte fattar varför jag inte låtit mig själv känna så här förut. Ungefär som “jag fattar inte varför ja inte gjort så här förut/skaffat en sån här pryl tidigare”. Ungefär så.
Varför började jag inte känna så här tidigare? Antagligen för att saker tar sin tid. Sin alldeles egna tid som man dessvärre inte alltid kan påverka. Och nu blev det så här och nu är tiden mogen och tur är väl det, det hade ju varit jättesynd om jag gått och oroat mig över vad fotbollskillen tycker och känt ett isblock i bröstet av en ständigt närvarande tvångstanke och oro över att bli lämnad. Eventuellt lämnad. Och påmind om det i och med ex-pojkvännens nya liv.
Så är det inte nu.
Och jag ser på Bachelor och killen ringer till hans hjärtas dams pappa och frågar honom om lov att fråga dottern om hannes hand. Det ska väl pappan skita i, tänker jag. Vad är det här för konstig sed?
Och jag äter skorpor med A och kollar på Veckans brott och jag frågar honom “Om man, som jag, inte har en pappa vem är det då som är ställföreträdande? Vem frågar man då om lov och välsignelse? Som om min mamma eller bror har något med det att göra. Fast konstigare om man bara frågar pappan, annars inte alls? Eller?”
“Ja, i ditt fall så får de fråga mig naturligtvis”, svarar A och rättar till glasögonen.

Staden från ovan

Idag blev jag intervjuad, det var ljuvligt. Att få prata om Jim, Mats och de andra. Fast mest Jim. Om hur de är irriterande och roliga om vartannat. Jag gillar dem, jag gillade att umgås med dem, men de är också svinjobbiga och jag kunde ibland riktigt känna för att straffa dem lite.
Det blev porträttfoto i studio, det var en ynnest. Det gick så fort, fotografen kom med så många bra idéer, så mycket regi. Det gillar jag som inte nödvändigtvis trivs framför kameran och mest känner mig till besvär. Men här vad det “Åh! Håll det!” och “Jamen DETDÄR precis DETDÄR” som gjorde att jag lajade loss och blev superförvånad när jag såg bilderna sedan. De var strålande!
Studion var högst uppe i ett hus på Götgatan, jag såg mina kvarter från luften, från en helt annan vinkel. Och symboliken gick mig inte förlorad sedan när jag (som vanligtvis intervjuar) blev intervjuad om Jim som också handlar om en annan vinkel.
En symmetrisk dag idag. Men som slutade, som alla dagar ska sluta, med en konversation med fotbollskillen som känns längtande, kärleksfull och nära.

Brevet

Har några brev jag lovat och tänkt författa ett bra tag, det står på ToDo-listan, men de skjuts upp. Inte för att jag inte har lust eller för att jag inte har något att skriva utan för att jag inte vet när kapitlet är slut.
Jag lovade att skriva till min förra shrink, när det kändes okej, och tala om hur det går. Hur läget är. Hur resultatet av terapin funkar. Och detta är rimligt och bra tycker jag, att man vill veta om ens metoder hänger med även utanför terapin. Och jag berättar gärna. Men det känns lite som att utmana ödet nästan att skriva “livet är stabilt”. Kanske skrivs ett nytt kapitel dagen därpå då livet inte alls känns stabilt?
Men jag kan ju förstås skriva ett brev i ett slags retrospektiv. Skriva vad som utmanat hittills och hur framgångar i att hantera motgångar skötts hittills. Och att det är en klar förbättring där. Hittills.
Det är en idé.
Och sedan ska jag svara på ett brev från en amerikansk vän som helt utan förvarning eller startsträcka ville tala om att han älskar mig. Jag fick så blandade känslor, en av dem var något som liknade svek. Jag skrev tillbaka, det här är hans svar på mitt svar. Han är sansad (det var han även i förra brevet) men jag märker att han har många tankar, börjat uppslukas av vad livet ska gå ut på, att vi har så kort stund här på jorden och så vidare. Och den känslan, tillsammans med “man har inte tid att tveka!”-känslan bidrog säkert till att han skrev det förra brevet.
Hur som helst, honom måste jag också skriva till och har avsatt denna tid, denna stund på söndagen för detta. Och söndagen verkar ha avsatt tid för mig dessutom – regnigt och ruskigt väder. Riktigt grått. Jag tänder ett ljus och tar fram en filt. Det skulle jag aldrig gjort för nu lockar det plötsligt mer att kolla tv-serier.

Man värjer sig

Jag önskar att jag inte hört det men samtidigt är det en information som nog kan vara viktig. Att han helt gått vidare och har en relation med en tjej i bekantskapskretsen sedan ett tag tillbaka.
Det borde ju inte komma som en överraskning. Varför skulle han inte ha en relation?
Och jag känner hur det borrar och darrar och fryser i bröstkorgen. Men aldrig så pass att det går hål, rakt igenom. Jag själv förvånas av min nya rustning.
Jag tänker att detta händer, sånt här händer. Varför skulle det inte göra det? Han är väl värd att älska och låta sig älskas? Kanske går det bättre den här gången. Kanske inte. Jag har ingen påverkan.

Ljusa tider

För övrigt är jag värd detta. Det känns så. Som att jag tjänat av de svåra åren (och då i synnerhet 2013-2014), kämpat tills kroppen var svag och jag trodde att jag inte kunde kämpa längre. Då grät jag och kämpade lite till och nu är vi här.
Inget varar för evigt, det är livets stora lättnad och stora tragedi. Men för i helvete vad skönt det känns när man kan andas lätt, fritt och helt normalt. När man kan vakna, slå upp ögonen och tänka att det är så gott med frukost, det är så härligt att vara just precis här och det finns så många saker att se fram emot. Så många saker att vara glad och tacksam för. När hjärtat och bröstkorgen motat bort ångesten och det istället finns plats att släppa in det ljusa, det stabila, det helt normala. Det som varierar i färg men som är en bra bit ifrån riktigt granitgrått, skiftandes i matt och livlös svart.
Jag kom igen, jag gjorde det. Jag räknade tabletterna och sa “jag behöver er nu men jag vill inte behöva er sen”. Och sen är nu. Det är 2016 och sinnet är ljust. Detta kommer inte heller att vara för evigt för så fungerar det men det är 2016 nu och sinnet är ljust. Tanken och känslan stannar där och vilar där ett tag.

Personligt

Jag undrar när man blir en person? Jag hittar ett gammalt foto på mig och pappa. Vi har en cool blick båda två, skulle säga att det finns ett klart släktskap tydligt i bild. Kan jag vara fyra år kanske? Visar den för A som säger att jag alltid är mig väldigt lik på bilder när jag är liten, när jag är barn. Men desto mer olik i tonåren och 20-årsåldern.
Sedan blev jag en person då kanske. I 30-årsåldern? Det verkar sent. Men det är först då som jag börjar se ut som den person, det barn, jag en gång var. Eller så är det först då man börjar slappna av, börjar acceptera och slutar att modifiera så mycket med yttre attribut och markörer?
Hur som helst, det börjar bli bokdags. Lite intervjuer, lite högläsningar och sånt. Jag står i startgroparna, en månad kvar till release. Och givetvis handlar många samtal om rötter och miljö. Ursprung. När och hur blir man den man blir. Slutar man någonsin utvecklas till sin alldeles egna person?
Och jag tror faktiskt att ingen faktor påverkat min person lika mycket som klass. Jag tror, men detta kan jag ju inte veta säkert, att det påverkar mig mer än könstillhörighet. Miljö och med den klass. Klass och med den miljö.
Självklart hade jag önskat att min pappa levde och kunde uppleva detta med mig. Men han lever inte, jag har accepterat det och drömmer inte längre om honom lika ofta och lika uppgivet. Men han finns i mig, i mitt arv och han finns i allra, allra högsta grad mellan sidorna i min bok.

Tåget, acceptansen, vardagen, känslorna

Det rullar på. En lätt stress sveper in men det är nog tillfälligt. En ovana efter bortkoppling från vardagen i två månader. Och ett ganska späckat schema nu närmast med möten, uppdateringar och fika. Sånt som ska tas igen. Sånt som är “men vi tar det när du kommer hem igen”.
Boken känns fortfarande ny och spännande, det är härligt. Inget “den är gammal för mig nu”, inget sånt. Ännu.
Ser en rutten film som jag ska recensera, skriver ihop en grej om Gift vid första ögonkastet och upprörd lite grann över den här kvinnan som blandar ihop mindfulness och “positivt tänkande” som inte har med varandra att göra alls. Och hon får det dessutom till att mindfulness i första hand handlar om att “bota cancer” vilket ju heller inte stämmer. Det finns teorier om att mindfulness kan hjälpa vid smärta men i första hand är det ju ett redskap som används för att observera sina tankar och känslor och därmed bli medveten och uppmärksam på till exempel tankemönster och reella känslor. Det handlar om acceptans, inga förbud (som hon felaktigt påstår). Tvärtom, det är motsatsen till förbud. Det handlar om att genom observation skapa en distans, förståelse och acceptans. Precis som jag lyckas göra ibland och därmed dämpar till exempel ångest.
Vad “positivt tänkande” har med saken att göra vet jag inte. Det är knappast ens besläktat.

Balans

Snålt med uppdateringar. Jag har inget minne av att jag brukar ha så här svårt med jetlag men det kanske jag har? Har jag förträngt det? Vaknar vid fyra på morgonen, dödstrött vid fyra på dagen. Skriver långa ToDo-listor men får ingenting avbockat eftersom jag säckar ihop. Inte brukar det väl vara så här galet?

Träffar A. Vi äter Mariekex och kollar på Gift vid fösta ögonkastet. Vissa saker förnekar sig aldrig. När Facebook skickar en påminnelse om att vi känt varandra i åtta år blir jag rörd och glad.

Fotbollskillen? Vi hörs varje dag, tillbaka till samma rutin. Men ändå inte, något är lite annorlunda nu. Tryggheten är kvar, säkerheten också. Men vi kan prata på ett annat sätt, vi har ju faktiskt delade upplevelser nu.
Vilken skillnad det kan göra med attityd.

Ser på Gift vid första ögonkastet med A och den där något emotionellt naiva prästen pratar om att man kan gå in i en relation “såhär” (händerna som skydd framför ansiktet) eller med ett “wow” (händerna ut i en välkomnande gest). Det han på sitt högst förenklade sätt försöker säga handlar om tillit och hopp. Och mod. Att låsa sig har aldrig varit ett alternativ för mig, trots stora insatser och stundtals stora förluster. Skillnaden nu mot då är att insatserna behöver faktiskt inte vara megastora. Det räcker bra med att investera det man har råd att förlora. Räntan är ju ändå ganska hygglig om det går vägen.