Uppklätt, nedklätt och den som betalar – sociala och regionala dejtingregler

Jennifer säger att hon upplever stora regionala skillnader i dejtingen. Mer uppklätt i vissa stater och städer, mer avslappnat på andra ställen. Som Kalifornien.
Nu bor hon i Tuscon i Arizona. Där klär man upp sig, enligt hennes erfarenhet. Om hon måste generalisera. Och det måste hon, enligt mig.
Sarah, däremot, som bor i en medelstor stad med småstadskänsla (Fresn0) i Kalifornien säger att hon anser att den som tagit initiativet till dejten ska betala för kalaset. Allt annat är konstigt.

Businessmöten och annat rituellt

Varje gång jag har möte med min förläggare så får jag för mig att hon ska ha någon jobbig anmärkning, att hon ska dra en lång suck och med besviken min säga “Nu ligger det till så här att…” och så ska det uppdagas att man stött på någon slags problem med mig och/eller min text.

Vet inte varför jag tänker så. Dels är hon superrar och dels har hon, inte en enda gång hittills, sagt något sådant. Tvärtom, har alltid lämnat förlagets kontor med en slags förvånad, varm och härligt entusiastisk känsla. Så även idag när vi glatt konstaterade att vi ligger rätt bra till i tid, inte så himla mycket kvar att göra. Sätta texten, korra den när den är satt och lite sådana grejer. Jag sa att jag gärna vill dedikera boken, inte supersvårt att gissa till vem skulle jag tro, och det var lugnt. Det har varit min tanke hela tiden men jag har hållit lite hårt i den tanken. Idag släppte jag ut den.

Skickar ett mail till min amerikanska kompis Jennifer och frågar vad som gäller på amerikanska dejter egentligen. Nu för tiden. Har inte gått på en på tjugo år. Ja, jag är medveten om att jag låter som en eremit som befunnit sig i en bunker de senaste hundra åren.

Jennifer skickar ett svar där hon skriver att jag är bara för rolig. Slappna av. Det beror helt på personen. Såklart.

Ja, såklart. Men ändå.

När smutsigt blir vackert

Det är matchdag och jag frågar om han kommer att bli smutsig och lerig ute på fotbollsfältet.
Är det hett, frågar han.
Väldigt, svarar jag.
På morgonen när jag vaknar hittar jag ett foto på ett aningen lerigt, halvt smutsigt ben med en fotbollsstrumpa på i telefonen.
Det kan vara det raraste som hänt hela veckan.

Det som krävdes

Så det som krävdes var alltså att lägga ned Tinder, skriva en roman och regelbunden långdistanskontakt med en Helt Vanlig Snubbe. Som råkar vara amerikan.
Sen blev det lugnt. Sen tystnade oron.
Regelbundenheten, gissar jag, har med det att göra. Inte vad som sägs men att det sägs. Det pålitliga, enträgna.
Och alltså, jag skrev en roman. Hallå, jag skrev en roman och den är rätt bra. Att vänta på att du, dude, ska svara på ett sms har jag ingenting till övers för numera. Jag skrev en roman, hur svårt är det för dig att svara på ett sms? Please.

Det var alltså det som krävdes. Till och med A påpekar skillnaden. “Du verkar stabilare…på mer gott humör, mer konstant liksom.”

Ja, jag skrev en roman.

Sanna lögner

Ibland förvirrar jag mig själv. Det finns uttryck som jag tror är vedertagna och alldeles självklara (“alla säger så”) och så visar det sig att det inte stämmer. Som “tjockislögn”, ett ord jag använt sedan tidernas begynnelse. Det syftar till lögner man tror på själv som används för att slippa gå till gymmet och liknande, och som används för att för en själv ljuga om sin vikt och eventuella viktuppgång. Kraftig benstomme är känd sedan gammalt. Jag körde en “Jag bör inte köpa gymkort redan nu för jag kommer ju att vara bortrest i januari” när A föreslog en tur till gymmet.
På vinden hittar jag en gammal svart, stickad polo jag förträngt men i dessa Steve Jobs-tider tar jag ned den, tvättar den och sätter den på mig. Den är hyfsat liten. Jag tänker givetvis direkt att den krympt i tvätten. Möts av misstro när jag presenterar denna teori för Freddan. Jag synar och frågar om han anser att jag precis drog en tjockislögn.
Sedan googlar jag ordet “tjockislögn”. Fyra träffar varav tre från Jazzhands.

Drömtillvaron

Hur farligt är det att drömma egentligen? Det borde finnas forskning på det. Man ska leva här och nu. Mindfulness. Men måste man inte också ha aspirationer och mål? Ja, drömmar alltså. Hur bör fördelningen däremellan se ut egentligen? Vart går gränsen mellan en härligt peppande målbild och den farligt förhöjda risken för besvikelse?

Jag och fotbollskillen har börjat odla de gemensamma drömmarna nu. Jag vet att det är skitfarligt. Ändå är det svårt att låta bli.
Skulle det inte vara fint om vi… Borde vi inte ta och… Tänk om vi kunde…
Och ja. Ja, det måste vi. Ja, det ska vi.
Och inget av det där kan man ju veta. Det är drömmar, ingenting mer. Bara drömmar. Det sköraste, det starkaste. Saker man hittar på för att förstärka ett band som egentligen inte finns.

När han föreslår att vi bilar längs kusten och besöker några av kuststäderna så kan jag ju självklart inte bromsa och säga “Ja, fast vi borde vänta med att prata om eventuella planer tills vi har setts och umgåtts i, säg tjugo timmar av effektiv tid i alla fall?”. Det går ju inte.
Och ändå vet jag att jag tar risker nu. Allt sånt här kickar ju igång känslor och erfarenheter som inte finns.

“Vi kommer att ha så kul”, tänker man. Hur vet man det? Det gör man ju inte.
“Jag gillar honom, vi passar så bra ihop”, tänker man. Detta vet jag ju heller ingenting om, vi har ju setts i typ tjugo minuter.
Allt det där är falskt. Det är projiceringar. Man börjar gilla någon baserat på de visioner och drömmar man har om personen i fråga. Det är ju riktigt superfarligt ju. Finns ingen forskning på detta?

Tre sidor långt

Till slut läste jag klart brevet. Han skriver fint. Det är ett vackert brev. Det handlar om att han börjar bli gammal och vuxen och tänker på vilka människor som inspirerar honom (hans mamma, hans bror, mig) och vilka människor han vill kommunicera med, göra stolta, berätta saker för (mig) och vilka som, efter alla dessa år, fortfarande får honom att drömma och känna sig som sitt sannaste jag (mig).

Därav kärlek. Därav orden. Därav viljan att säga dem till mig. Därav önskan.

Vi sågs ju när jag var där i september, jag träffade hans mamma och bror. Jag skrev svar till honom igår, det blev tre sidor. Jag fyllde dem med vänskaplig kärlek och värme. Jag skrev att han är min vän och jag vill att han fortsätter att vara det med allt vad det innebär, att man är delaktig i varandras liv. Och det vill jag vara, och det kändes fint att mena det och inte skriva något sådant bara för att vara snäll.
Sedan postade jag det, tänkte att han inte ska behöva vänta länge på ett svar på sitt brinnande brev. Nu är det gjort.

Jag var aldrig Holly, jag var Paul

Och så händer ibland någonting som förändrar hela perspektivet. Det förskjuts, ungefär som när man kollar igenom ett kalejdoskop. Färgerna är desamma men mönstret är helt nytt.
Som när jag hittar ett kuvert med amerikanska frimärken på hallmattan. Jag öppnar det och hittar ett sex sidor långt brev med en kärleksförklaring på första sidan. “Jag skrev ett brev precis som det här redan 2009 men jag vågade inte skicka det till dig med rädsla för din reaktion”.
Men nu skickar han det och skriver att han älskar mig. Och jag blir ledsen, besviken och förvirrad.
Vi har ju varit goda vänner i tjugo år nu. Han har snälla ögon, ett milt sätt och en lågmäld humor. Jag minns till och med första gången vi sågs. Han satt framför mig i klassrummet, vände sig om och sa “Du är från Sverige, va? Hur är det där? Kallt, gissar jag. Bor det svarta i Sverige? Inte många, va? Typ två? Jag gissar att de känner varandra…”.
Han jobbade extra någonstans, i ett kök tror jag, och köpte en present till mig en gång. En påse popcorn i regnbågens alla färger. Det här var 1994 och jag hade ingen aning om att popcorn kunde vara något annat än vita, ganska smaklösa saker. Jag vågade knappt äta de märkligt söta, underbara sakerna han gett mig.

När jag reste tillbaka till Sverige brevväxlade vi ett tag, det var kul. Vi skrev brev till varandra i kanske fem års tid ungefär. Han kallade mig CASH för det är mina initialer.
De senaste tjugo åren har vi setts runt fyra gånger under någon av mina resor till Kalifornien. Alltid hjärtligt, alltid kul. Och självklart har jag varit tacksam för vår vänskap och för att han alltid, alltid varit lika glad att se mig. Och jag honom. Men aldrig har jag tänkt tanken längre än så. Varken för egen del eller hans.
Vi kände varandra för tjugo år sedan, vi känner inte varandra som vi är idag.
Och att han skriver ett brev, ett handskrivet brev, träffar mig rakt i bröstet.

Hur han nu måste gå runt i limbo och vänta på svar, tänker jag. Jag har inte kunnat läsa resten av brevet men måste såklart göra det ikväll. Och sedan svara artigt men tydligt, på det där sättet som alltid smärtar mottagaren och känns precis så som jag vet att det känns. För jag har varit den som tar emot de orden många gånger.

Händelser i förväg

Börjar känna den där pyssellängtan, den som är släkt med min julromantik. Jag lyssnar på julmusik, gör listor på folk som ska ha klappar och kort och börjar planera vad jag ska skicka vänner i utlandet. Bokar in bakdagar i kalendern då jag ska knåda deg till saffransbullar, saffransbiscotti och kanske något med mint. Och så ska jag handla en liten en, det gör jag varje år. Det är ett av mina få borgerliga drag, att hålla på vissa traditioner så där. A säger att det gör mig mer borgerlig än honom. Jag himlar med ögonen.
Men kanske blir man mer och mer borgerlig för varje år. Det fanns en tid då jag inte ens kunde förmå mig att gå in i Svenskt Tenn-butiken, tyckte den stod för så mycket dumt. Utvald smakkanon, dyrt, fult (jag menar elefanterna och tulpanerna här, de tycker jag fortfarande är vidriga). Nu handlar jag inte ens blomkrukor någon annanstans.
Vad jag menar är väl att dels förändras smaken, och konstigt vore väl annars (fatta att ha samma usla smak som när man var arton och tyckte allt blev finare om man målade det i guld). Och ju äldre jag blir desto större funktion fyller traditionerna. Jag har knappt någon egen familj, jag måste få skapa mig andra, egna hållpunkter. Fira födelsedagen jättestort, baka julgrejer så att jag har frysen full för resten av året…Det spelar ingen roll att det blir så, att saffransbullarna är för många och att antalet julkort jag får jämfört med de jag skickar är runt en procent. Det är lugnt. Det är ritualen som är viktigast, för mig. Tryggheten i den och känslan av att finnas i andras liv.

Avstånd

Det är kväll för mig men dag för honom. Jag skriver till fotbollskillen att jag inte vill somna för jag vet att när jag vaknar kommer världen att ha blivit en sämre plats, en läskigare och sorgligare plats. Jag har precis hört om Paris och i samma takt som mina sömnpiller börjar verka stiger dödssiffrorna.
Han skriver att jag inte ska vara rädd. Jag är inte rädd, jag är bekymrad och ledsen. Och smått irriterad över det där “Pray for Paris” för skäl jag inte riktigt kan formulera ännu. Vilken gud är det vi ska be till för Paris? Och till vilken nytta? Och klingar det inte lite fel med tanke på Frankrikes sekulära tradition? Katolskt land, ja, men också ett land som verkligen stått upp för ateismen?
Hur som helst, jag somnar. Vaknar vid fyra, kollar sömndrucket några nyhetssidor och somnar om. Vid nio får jag ett sms från fotbollskillen som undrar om jag är vaken. Nu är det han som ska sova men är för bekymrad för att somna medan världen rasar ihop lite grann. Han skriver att han längtar tills jag vaknar om dagarna så att vi kan höras.
Och det gör jag med men kanske av andra skäl. För att det är fint och betryggande att jag kan lita på att vi hörs. Och för att jag vill ha någonting att se fram emot framöver, speciellt nu. När världen faller lite grann.