Love at first legkontroll

Trädgården har observerat och stjärnmärkt min tweet om deras härliga vakt. Cred till den som cred förtjänar, säger jag. Jag och Josefin gick dit, drack läsk respektive öl och satt i en soffa och pratade i två och en halv timme. Det var underbart. Ibland är livet precis så lätt.
Jag gick hem, köpte en liten jordgubbar från fruktaffären på Nytorgsgatan, vispade lite grädde och tänkte samma sak. Ibland är livet precis så lätt. Det är inte säkert att en sån känsla håller i sig så nu äter vi jordgubbarna, lyssnar på ljudet av lördagseftermiddag i stan och gör ingenting alls. Inte mer än så. Det räcker gott och det räcker långt.

Throwback Thursday

Skörheten ändå. Ser en bild av honom, han med den rufsiga kalufsen, i sociala medier och kastas tillbaka i en saknad. Inte våldsam, inte förtvivlad men påtaglig. Så pass att jag lugnt och förnuftigt överväger att kontakta honom. Jag funderar till och med på hur. Genom mail? Genom sms?
Men vad skulle jag säga? Det var ju hans känslor som försvann, inte mina. Det var han som bestämde hur det skulle vara framöver, att det inte skulle vara alls. I sådana lägen är man chanslös. Schack matt och ingenting att säga till om, förhandla om eller köpslå med. Så vad skulle jag kunna säga?
Att jag saknar honom?
Det är ju visserligen sant. Men det är en känsla som inte tjänar någonting till. Ungefär som ånger eller oro.

Jag fick själv ett sådant mail här om kvällen. Någon som i sommarens dunkande hetta och påtagliga ensamhet, den där känslan som kommer när det känns som om precis alla andra flytt staden och har roligt tillsammans någon annanstans, kom på att de saknade någon. Kanske saknades jag på riktigt, kanske var jag en av de närmaste som stod till hands att sakna, jag vet inte. Men summan blir och blev i alla fall noll. Jag svarade inte. Jag hade ingenting att säga. Jag känner inte detsamma.

Så därför ingenting från mig till kalufsen. Därför tystnad och saknad från mitt håll. För det tjänar ingenting till.
Men den stora skillnaden är detta: det gör mig inte förtvivlad. Det är bara så det är.

Viskningarna (och ropen)

Igår kom A över på middag. Han är inne i någon period nu där han ser en massa Ingmar Bergman-filmer. Tror han gick dit via Norén men är osäker. Det blir så där ibland, man upptäcker en grej som leder till en annan. Serendipitet och så vidare.

Själv kände jag bara ett slags inre lugn som samsades med en lätt entusiasm eftersom jag lämnat in en stor del av Åsneprinsen till förlaget nu. Jag är väl klar med 2/3 av boken och är rätt så nöjd med vad jag producerat hittills. Lite nytt språk, lite nya vändningar men allt har känts självklart när jag skrivit. Det är klart att han, Jim min huvudperson, reagerar så här och säger det här. Så måste det bli. Och jag är osäker på om det kan kallas serendipitet (antagligen inte) men via Jim har jag också funnit en slags känsla inom mig, egentligen en bekräftelse på något jag redan anat men inte vågat acceptera, att jag inte är ensam. Jag är faktiskt inte det.

Och jag säger till A att han är min bästa vän. Så är det. Och han säger att det är ömsesidigt. Sedan äter vi en Päronsplitt till efterrätt innan han tackar för sig, tar på sig kepsen och kilar hem och pluggar.

Och jag tänker vidare på att han är min käraste vän men han är heller inte den enda vännen jag har. Och det gör mig lyckligt lottad och det bästa av allt är att jag kan tro på detta, känna det och veta att det är sant. Det har jag inte kunnat förut.

Prosit!

Jag tillhör den fjärdedel av jordens befolkning som nyser av solljus. Inte konstant eller alltid förstås, det vore ju tråkigt, men någon nysning här och var helt och hållet orsakat av solens mäktiga strålar.
Idag är en sådan dag då solen kittlar i näsan, jag blir lätt svettig i pannan och jag korsar gatan för att gå på den skuggiga sidan istället.
Hur ska jag klara en månad i Florida? Jag som inte tål värme särskilt bra. Med andra ord. För precis, jag byter kust i år. Det blev ju ingen LA-resa i våras, såsom traditionen annars förskriver, så istället kör jag en lite längre USA-vistelse i sommar och i höst. En månad i Florida (ombyte förnyar osv) och sedan allas favorithåla Fresno för mitt 20-årsjubileum. Reunion! Class of 95! Och sedan, eftersom jag ändå är på västkusten, två veckor i LA. Skulle gärna stanna längre men både A och mamma fyller jämt i oktober så då bör jag vara tillbaka tänker jag.
Tänker på detta idag när vädret är varmt och jag svettas trots att det inte är ens i närheten av de temperaturer som uppmäts i Miami och Fresno. Herregud, att folk ens kan bo i Fresno utan att självantända! Jag bodde visserligen själv där i typ ett år men jag höll mig mest i luftkonditionerade utrymmen såsom bilar och snabbmatsrestauranger.
Nå. Vad jag menar är att nu är solen här och det är ju trevligt. För mig innebär det nysningar, glass från StikkiNikki, tveksamheter kring hur och om jag kan bära linne och en föraning om vad som komma skall.

Ack den grillningen

I dessa grillningstider påminns jag om en fin grillrelaterad incident som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det var flera år sedan och jag skulle hälsa på en pojkväns föräldrar för första gången. De bodde fint, jag berömde inredningen och sedan området och nejderna. Jag sa “Vilket fin tomt, brukar ni grilla här om somrarna kanske?” och pojkvännens mamma stelnade till.
“Grilla? Nej, något sådant har vi aldrig gjort” sa hon med en ton som antydde att jag sagt något ytterst förolämpande.
Jag tystnade. Försökte säga något men visste inte vad. Jag sa någonting i stil med “Ah…jag tänkte eftersom ni har så fin tomt här…”.
Så såg hon på mig och sa “Så din familj är en sådan som grillar?”.

Under sommarregnet

Jag steg av bussen vid Slussen för att ta en liten promenad hem. Jag hann inte ta många steg längs Katarinavägen innan jag kände de första, mjuka regndropparna på huvudet. Bara någon minut senare bröt ett försiktigt sommarregn ut. Himlen var ljusaste, klaraste blå och mörkaste grå på en och samma gång. Samtidigt sken kvällssolen starkt med ett perfekt guldfärgat sken över fjärden. Ljuset landade på träden längs vägen som såg ut som upplysta av strålkastare med den ljusa och mörka himlen bakom.
Jag försökte ta ett kort men färgerna kom inte riktigt med. Jag svängde in på Renstiernas gata, kände att regnet var varmt, i alla fall inte kallt. Framåt Södermannagatan såg jag den vackra regnbågen som tornat upp sig över Södermalm och jag tänkte att det är allt bra fint att vara levande, att vara här och att vara jag just nu.

Linje 19

Igår tog jag med mina två finaste vänner A och Linnéa på en guidad tur i Högdalen. Jag pekade ut highlights som Tuppenhuset och fiskaffären och sedan handlade vi prisnedsatta andrahandssorterade livsmedel på Vivo Matdags som en gräddost för en tjuga och en jordgubbsyogurt med polsk text för en tia. Vi hann också är relativt dyr hamburgare på nyöppnade Babas. 95 spänn för en enkel burgare med pommes är ändå att betrakta som innerstadspris.
Hade vi haft tid hade jag valt att ta med dem till Hagsätra och promenera därifrån via Rågsved. Eller så hade vi åkt lite tidigare på dagen och hunnit betrakta de sorgsna kaninerna och grisen i Bandängen. Men eftersom vi åkte lite sent på eftermiddagen så var de inlåsta redan. Jag frågade om jag fick ta upp en kanin där en gång men fick svaret att det fick man bara göra om man var med i Kaninklubben och hade genomgått deras utbildning. Jag bad då att få gå med i kaninklubben och passade på att påpeka att jag ägt två kaniner i mina dar. Då sa parklekens representant att Kaninklubben var till för barn upp till tolv år. Så det var kört för mig. Jag sa att det var diskriminerande men accepterade att regler är regler.

Sovtimmar

När jag träffade min nya läkare sist så fick jag inga nya sömntabletter. Man anser att jag ätit det lite för länge och för mycket nu och jag får därför inga nya. Jag måste vänja mig av med pillren, försöka sova utan.
Det är såklart lättare sagt än gjort. Jag skulle säga att det är helt lönlöst till och med. Jag har haft sömnproblem sedan jag var tolv och har i stort sett aldrig sovit gott en hel natt utan kemikalier i kroppen. Så nu gör jag uppgivna och tappra försök fem nätter i veckan och tar sömnpiller två, som överenskommet med läkaren. Värdelöst. Men i natt sov jag på pillerväg och vaknade underbart utsövd.

Jag tänker på A och på vår vänskap. Jag tror att den är fast men samtidigt känns den skör. Och jag vet inte hur jag skulle klara mig riktigt utan den, eller hur det ens skulle se ut. Någon man hör från varje dag, hur skulle min värld te sig utan den personen? Vad skulle jag fylla tomheten och tiden med?

Jag har aldrig haft en bästa vän. A är väl det närmaste jag kommit, någonsin. Just därför känns den skör. Och stundtals också jag.

Midsommar i stan

Midsommar brukar vara knepig. Jag dricker inte vilket gör det traditionella festandet tämligen ointressant. Samtidigt var det många år sedan jag senast blev inbjuden till något form av firande. Sånt slutar ofta med att jag står huttrande på någon terrass och förgäves försöker få tag i en taxi medan en grupp människor dansar till Leila K på ett vardagsrumsgolv med spritglas i handen. Så det är väl lika bra. Menar jag.
Sedan är det det här med att pappa dog på midsommar, bara några dagar före sin 64:e födelsedag. Länge har jag förknippat midsommar bara med honom och i synnerhet hans frånvaro, hans tomhet. Men det börjar gå över nu.
Så pass att jag de tre senaste åren tillbringat midsommarafton på Skansen. I närheten av gemenskapen men ändå inte. Med spelemännen och dansen på lagom avstånd.
Gårdagen var fin. Jag och David besökte olika torp. Vi handlade nybakade kanelbullar från bageriet och såg ulliga gåsungar. Det finns säkert något namn för sådana. Gässling?
David hade bokat bord på Gubbhyllan, vi åt en trerättersmiddag från deras midsommarmeny. Det kändes vuxet och långt ifrån den flåsiga festhetsen som känns avtackad och lämnad för länge sedan, tack och lov. David älskar den gamla skolan så där hängde vi ett tag. Jag har en särskild fascination för björnarna så dit gick vi men de syntes inte till. Allt detta medan regnet lade ett jämt och fint lugn över hela dagen.

Drömmarna som byts ut

Vi fick mest måla teckningar på Kyrkans barntimme, som jag minns det. Och sjunga, tror jag. Och antagligen fick vi också läsa berättelser från Barnens bibel. Den barmhärtige samariten och de där andra mer lättbegripliga.
Jag hittar ett litet häfte som jag fyllt i på Kyrkans barntimme. Saker som “Jag heter…” och “Jag tycker om…”.
Under “Jag är bra på att…” har jag skrivit “JUVLA”. En stavning jag bestämt mig för efter flera olika försök att stava “hjula” tydligen. Spår av utsuddad blyerts tyder på det.
Under “Jag önskar att jag kunde…” har jag skrivit “gå på vatten” vilket får mig att skratta. Vilken värdelös kunskap att ha. Jämfört med, till exempel, en förmåga att flyga eller kanske kunna hundra språk eller något annat användbart. Grejen att det är skrivet under just Kyrkans barntimme är heller inte förlorat. Tanterna på kyrkan måste naturligtvis uppskattat min bibliska touch i häftet, något annat kan jag inte tänka mig. Antagligen hade vi precis lyssnat på storyn där Jesus går på vattnet och antagligen tyckte jag att det lät superhäftigt och det var antagligen därför jag skrev dit det. Men en del av mig roas naturligtvis också av tanken att jag vid fem års ålder var gudabenådad.