Bro, I don’t even…

Snubben skriver till mig. Vi känner inte varandra, jag har ingen aning om vem han är. Han skriver att jag verkar intressant. “Inte så mycket detaljerna som helheten” vad som nu menas med det. Han skriver “Jag tror inte så mycket på oss som par, men det skulle vara kul att ses över typ en kopp kaffe!”.

Mhm.

Fysiken och det där med kropp och sinne

Så här var det. Jag kände mer och mer att mina känslor för honom höll på att svalna. Jag gillade det inte, jag försökte att hindra dem från att försvinna, försökte hålla kvar dem. Det skulle ju vara så mycket enklare så. Istället för att behöva montera ned alla förhoppningar, allt känslobygge och allt det där. Och istället bryta och sedan genomgå allt vad en separation innebär.
Så mycket kämpade jag med dessa jobbiga känslor att jag kunde vakna, må illa och tänka “Jag måste göra slut”, som min första tanke på morgonen. Sedan försökte jag skjuta bort den, göra mig av med den och begrava den. Kolla på hans bilder på Facebook för att framkalla känslorna igen. “Kolla”, sa jag till mig själv. “Han är ju söt”.
Men det var lönlöst. Känslorna sinade, hur mycket jag än försökte hindra dem från att göra det. Och till slut, när jag våndades som mest eftersom separationen stundade (det var ju bara ett faktum) trots att jag alltid helt ologiskt och förödande ser separation som ett vidrigare alternativ till att fortsätta i en kärlekslös relation, och det bara var en tidsfråga innan någon av oss (troligtvis han) skulle säga orden så drabbades jag av en märklig klåda. Det började om kvällarna när jag skulle sova. Det spelade ingen roll om jag var trött, om jag sov hos honom eller ensam hemma. Klåda. Hela kroppen. Överallt. På benen, på armarna, på ryggen. En våldsam klåda.
Jag hade inte bytt något tvättmedel, jag hade inte gjort några andra förändringar som skulle kunna förklara klådan. Den växte. Till slut kliade det på dagarna också. Jag tog allergitabletter, det kanske var pollen eller nåt? Det hjälpte inte. Jag tog lugnande, för att få nerverna att slappna av. Det hjälpte inte heller. Jag uppsökte mig husläkare som tog prover och kollade på min hud. Inte heller hon hade något svar på varför det kliade på mig hela tiden. Förutom att det kunde vara stressrelaterat.
Vilket jag ändå någonstans visste att det var. Inte bara hade jag googlat fram det, jag kände det också. Att detta var inte hudens eller kroppens fel, det var jag. Mitt inre, mina känslor. Den där skavande känslan av att jag måste bort, måste göra slut med honom. Den satte sig i hela kroppen och jag kliade som en galning.
Sedan bröt vi.
Sedan grät jag.
Sedan sov jag, länge och mycket.
Sedan insåg jag att det faktiskt var riktigt skönt att vara utan honom. Att det faktiskt gjorde mig gott. Jag kände mig gladare, lugnare. Jag var förvånad över detta trots att det borde kommit som en självklarhet.
Och precis så försvann klådan.

Halvvägs

Jag fyller fyrtio år nästa år. Det är en grej jag fortfarande har svårt att begripa. Jag är visserligen 38 ännu men frågar någon hur gammal jag är så svarar jag att jag “blir 40 nästa år”. För att vänja mig vid tanken.
Det betyder, tänker jag, att jag har 30 år kvar att leva ungefär. Och då underdriver jag för i min släkt blir kvinnor ganska gamla. Men säg 30 aktiva år. Och på de åren borde jag väl rimligtvis kunna uppleva många glädjande stunder, bli kär, känna den där stillastående men flyktiga känslan av att allt är som det ska och tänka “det är okej”? Jag har trettio år på mig, klart jag hinner.
Jag gav mig ut för att promenera till Café Facile där jag bokat bord åt mig och A. Men regnet överraskade så jag fick ta bussen istället. Medan vi rullade genom ett regnigt Stockholm tänkt jag på detta och kände mig lugn och tillfreds. Trettio år. Det är lugnt. Okej att ingenting har hänt de senaste dagarna, men jag har trettio år på mig att uppleva äventyr. Jag är redo.

Jag = prisbelönt förortsskildrare

Äntligen kan jag ta bladet från munnen och utropa mig själv som vinnare i Högdalen Centrums novelltävling. Eller, det är ju egentligen inte jag som utropar mig som vinnare, det är juryn vars motivering lyder…

“En annorlunda bild av förortsromantik. Skicklig och målande betraktelse över en tung sommardag med märkliga och bisarra inslag, ackompanjerad av vardagliga bilder. Hög igenkänning och ett roligt uppslag med en oväntad vändning”.

Novellen finns att läsa här och den är baserad på verkliga händelser. Detta hände. Där och då. Och att jag vunnit den här tävlingen är faktiskt stort för mig. Eftersom jag skriver på Åsneprinsen som utspelar sig i Hagsätra, två tunnelbanestationer därifrån, så blev det här liksom ett kvitto på att jag är på rätt spår. Jag kan skildra förorten, med andra ord. Okej, bra, då fortsätter jag med det.

Internationalen

Känner mig så internationell när jag beställer en fruktsallad på mitt nya stamhak. Fruktsallad. Smaken av hotellfrukostar och fräscha caféer i soligt klimat. En fruktsallad tack!
Fäller upp datorn, dricker mitt te och äter friska tuggor av apelsin, äpple och blåbär. En liten, liten förnimmelse av LA dyker upp. Känner mig hemma, känner mig produktiv. Öppnar dokumentet och låter fingrarna smattra mot tangenterna. Sol ute, fullt ute uteserveringen, flanörer med glass. Detta är frilanslivet.

Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång

Jag har så otroligt lätt att ratta in kanalen i hjärnan och få upp Hagsätra-frekvensen. Barndomen. Känslan, lukten, smaken. Ljudet av strumpklädda fötter mot marmorgolvet i skolkorridoren.

Någonstans kan jag inte släppa, någonstans finns någonting som är ogjort. Och det är säkert därför jag fortfarande drömmer våldsamma drömmar om pappa där jag skriker, gråter och slåss för att nå honom och för att stanna tiden, göra så att han inte försvinner. För inte heller det kan jag släppa och acceptera som över. Som förgånget.

På samma sätt försöker jag om och om igen att ta farväl av de som lämnat mig men som fortfarande är i livet. Och det är tanken på att deras liv fortsätter som vanligt utan mig som kan hålla mig vaken av mörker om nätterna ibland. Hur det, översatt till känslologik, betyder att jag är betydelselös. Att jag var en gäst, inte mer, som kom och gick utan avtryck alls.

Om detta kan jag såklart inte veta helt säkert. Kanske tänker de som jag, kanske besöker de också min Facebook-sida i hopp om att hitta något, vet inte vad, som skulle kunna bevisa att deras liv ändå inte helt och hållet är precis som de alltid varit.

Det är ett farligt spel, en farlig jakt. Och oh så vansklig. Eftersom den alltid slutar i besvikelse.

Det kommer, det händer

Plötsligt händer det. Kanalerna öppnas och det går bra att skriva. Kan komma på mig själv med att längta efter att få sätta mig framför datorn och berätta mer om Jim, denna älskvärda men menlösa varelse. Jag vet hur han pratar, jag vet hur hans föräldrar ser ut. Jag ser dem framför mig när jag skriver, hör vad de säger. Jag sätter mig ned och låter dem göra sin grej. Det låter superfånigt, jag vet, nästan pretentiöst. Men just nu känns det så och jag försöker att ta vara på det här flödet så länge det varar.

Mitt enda liv

Det går en programserie på teve nu om bipolär sjukdom. Jag har inte sett den men jag ska. Självklart tycker jag att det är superbra att man pratar mer om psykisk sjukdom och att man låter belysa detta i public service-teve. På senare år har också ADHD och asperger hamnat i fokus för olika samtal och diskussioner. Och till och med på teve och i film. Men jag hoppas bara att man uppe i detta inte glömmer oss med klinisk depression. Det känns inte som om man är lika intresserad av oss just nu. Och det kan jag förstå. Diagnosen är inte särskilt ny, inte heller behandlingsmetoderna. Det är heller inte ovanligt att behandlas för depression, eller att äta SSRI-medicin. Tydligen knaprar fem procent av Sveriges befolkning.

Men trots detta upplever jag fortfarande en hel del missuppfattningar om depression och en hel del kunskapsluckor. Många talar om att vara “lite deppig”, till exempel. Många upplever kriser, detta är normalt och hör livet till tyvärr. Man kan uppleva nedstämdhet och sorg, särskilt när det finns fog för det. Säg, när någon dör eller vid en separation. Och det är givetvis hemskt, faktiskt det hemskaste som finns. Och jag har vänner som vid dessa tillfällen frågat både sig själva och vården om de inte är deprimerade egentligen, för sorgen och ledsamheten är så stark och jobbig.

Men att reagera kraftfullt på en händelse, att uppleva en stark sorg, att uppleva ett brustet hjärta eller en förlust är inte detsamma som depression. Att vara kliniskt deprimerad är någonting annat även om känslorna är besläktade.

Igen och igen

Aha, där. Där kom den. Jag identifierar känslan när den först presenterar sig. Den älskar att göra entré, det är alltid med buller och bång. Eftersom den är nära besläktad med panik så gör den sig ganska omedelbart tillkänna.
Den känns.
Oh, som den känns.
Den bränns framför allt, över bröstet. En tryckande hetta som den försöker ta över hela bröstkorgen med. Och den lyckas allt som oftast.
Efter hettan kommer skakningarna, darret som utgår från bröstkorgen som något slags epicentrum och som sedan darrar ut i hela kroppen och det är då jag börjar gråta.
Jag gör det på restaurangen, A sitter mitt emot. Vi har avslutat varsin galette. Hans med ett ägg på, min med svamp och spenat. Det finns ingenting kvar på våra tallrikar. Vi har precis pratat om att kolla på dessertmenyn, kanske ta en sån där med sockrade, stekta äpplen. Men så kommer mailet och på den känslan och darrningarna och sedan gråten.
A inser att det inte blir frågan om någon dessert och ber om notan istället. Han lägger en hand på min arm och huvudet på sned.
Vi går ut, han är tyst, jag grinar. Andas. Flämtar. Försöker att resonera.
Vad är det som hänt egentligen?
Faktiskt ingenting. Ett mail, tonen antyder att han gått vidare bara. Att det är tråkigt att jag tycker det är jobbigt. Ha det bra i livet. Hej.
Det förändrar ju egentligen ingenting sådär rent konkret.
Men just de raderna välkomnar Känslan och nu är den här. Igen.

Hantverkarångest

Jag ska få nya fönster. De gamla är borttagna och ersatta av någon slags plastkon, ungefär som ett parasoll. Det täcker hela fönstret. Det gör att det är en twilight zone här inne, jag ser inte om det är dag eller natt. Jag ser inte vad det är för väder ute. Det är iskallt, särskilt på natten.

Det är ändå okej, det skänker en skön känsla av äventyr. Jag sover i soffan eftersom det är plast på alla andra möbler, inklusive sängen. Man har lagt konstiga mattor på alla golv, det känns som om jag är nyinflyttad och jag får lust att göra om saker i lägenheten.

Däremot så följer med detta också en hantverksstress. Den som gör att jag inte kan sova av rädsla för att bli väckt av hantverkare. De dök upp här en dag förra veckan vid 7.15, kom in med nyckel och sa att nu skulle de sätta igång om tio minuter. Bara så att jag visste.
Påföljden: jag somnar i skräck, vaknar vid typ fem och vågar inte somna om. Gick upp halv sju idag för att vara redo. Klockan är åtta och ingen hantverkare har dykt upp. Det hela är att betrakta som ett misslyckande.