Längtan som norm

Hon säger att hon är sugen på en köttbit med massor av bearnaisesås så det beställer vi in. Hon är nyklippt, snygg i håret och enkelt men elegant klädd. Hon är min mentor och jag beundrar henne så.

Jag berättar för henne om mina nya känslor, de som dykt upp under veckan och placerat sig hos mig som självklara. Jag förklarar att jag känner mig fri, optimistisk inför framtiden och faktiskt till och med lite nyfiken på vad som ska hända nu.
“Jag undrar vad nästa grej blir”, säger jag och äter pommes frites.
Min mentor, som också är psykolog, nickar och säger att jag ser ut att må bra.

Samtidigt undrar jag förstås över det gamla vanliga. Varför relationer slutar som de gör, och varför det kliar så irriterande i mitt undermedvetna när man ska försöka prata om “trygghet”.
“Terapeuten är ju som vanligt inne på pappaspåret”, säger jag.
“Ja, och det finns säkert många förklaringar där”, säger hon.
Jag försöker att förklara att pappa var för det mesta borta och även när han var hemma var han frånvarande, han föredrog att stänga in sig i sitt rum framför att vara med oss.
“Antagligen är det så”, säger min mentor, “att det är så du lärt dig att kärleken ska vara. Det är bekant, kanske till och med tryggt för dig, att längta, att uppleva kärleken som oåtkomlig. Och om den är självklar och trygg så skapar du dramer eller problem för att den bekanta otryggheten och otillgängligheten ska finnas där”.
“Det låter oerhört bekant”, säger jag. “Det låter faktiskt som jag”.

Vi äter och jag är något på spåren. Igen.

Fest!

Igår var det fest! Fick en inbjudan till Natur och Kulturs vårfest för ett tag sedan och blev förvirrad för en sekund eftersom det stod “Välkommen att mingla med dina författarkollegor” eller något liknande på den.
Författarkollegor? Har jag sådana? Är jag en sådan?
En existentiell minut senare förlikade jag mig med tanken. Okej då, jag är väl en sådan. Men sista ordet i min inre diskussion om min eventuella författaridentitet är inte sagt än.

Det här fotot snodde jag förresten från Julia Skotts instagram. Fotona ovan beskriver ganska bra min utveckling under kvällen faktiskt. Inledde hela evenemanget med att gömma mig bakom Julia och Josefin för att slutligen, i elfte timmen, blomma ut på egen hand och hälsa på folk till både höger och vänster. Drog när allt var på topp och jag hade ett visitkort till en agent i fickan. Det var nära att jag visslade glatt på vägen hem.

Sömnen

Jag har börjat sova i soffan. Det är inte så att den är bekvämare än sängen, snarare tvärtom. Men jag slappnar av mer när jag ligger liksom hopträngd i ett hörn med ryggen mot soffryggen.
Varför? Jag vet inte.
När jag var liten fanns det en grej jag ritade om och om igen och det var små djur, gärna möss, som bodde i små trånga bostäder. Som under en svamp eller i en skokartong. Jag kunde inte tänka mig något tryggare och mysigare än att vara riktigt, riktigt superliten och tränga in mig i ett superlitet boende med supersmå möbler. Och när jag ligger hopkrupen i ett hörn av soffan snuddar det nästan vid min barndoms dröm om den ultimata tryggheten.
Eller så svamlar jag bara. Kanske soffan helt enkelt är bekvämare än sängen? Jag vet inte längre. Jag orkar snart inte vara analytisk mer. Det är dags att sova. I soffan.

En kväll på bio

Såg Mad Max igår med min kompis Erik. Vi tog en hyfsat tidig föreställning, åt choklad och skrattade på samma ställen. Så härligt befriande det är att skratta på samma ställen under en film. En liten nick i mörkret, ett samklang av fnitter. Det kanske är det vackraste ljudet som finns egentligen?

Jag gillade filmen även om jag ännu inte helt förstår vad den handlar om. Någonting om bensin, en biljakt i öknen och en soft tillbakalutad jättebebis som kollar i en kikare.

Sak samma. “Jag tar hand om dig nu”, tänkte jag till mig själv. “Jag vill att du ska må bra”.

Det som nästan är

Jag har varit en del på bio på senare tid. Mest som distraktion, som avslappning och som en del i ledet att försöka vara lite snällare mot mig själv. Men också för att jag velat. För bara någon vecka sedan såg jag Wild Tales med Honom.

Det finns en reklamfilm som går innan filmerna nu, jag minns inte ens vad det är reklam för, tror det är någon telefon eller något abonnemang. Det är i alla fall scener från olika bröllop. Alla är glada, ystra, längtansfulla och ivriga. Alla har den där blicken i ögonen som säger att det är du och jag och vi kan göra precis vad vi vill. Just för att det är du och jag.
Och över den korta filmen spelas någon slags uptempo-version av “Got my mind set on you“. Gästerna dansar och är glada.

Det är bara en simpel reklamfilm. Jag vet. Men varje gång jag ser den har jag tänkt att just det där, just det där kommer jag aldrig att få uppleva. Jag tror verkligen inte det. Och det gör mig lätt nedstämd på det där sättet som orubbliga fakta gör en nedstämd.

Och jag vågar inte tänka tanken vidare. Till exempel varför det är så, varför jag vet detta. Varför jag känner det så starkt och säkert i hela min kropp, så där som när man bara vet. Och alltid har vetat.

På alla bröllop jag varit på, alla ceremonier av kärlek där jag rörts till tårar av ömheten och hoppet i deras blickar.
Alla fester där jag skålat för de lyckliga tu, omgärdats av en kärleksfull optimism.
Alla de gånger har jag också tänkt: Det kommer aldrig att hända mig.

Och gårdagens avslutande samtal slår an någonting bekant i mig. Jag har varit med om det här förut. Det är alltid så här det känns. Och någonstans inom mig räcker den bestämda känslan upp ett litet finger igen och gör sig påmind. Ja, just det. Det faktumet som också bor hos mig. Det som säger att Det kommer aldrig hända mig.

Och med det sorgsna konstaterandet hos en person som inser sig besegrad, som står inför ett odiskutabelt schack matt accepterar jag att det är så.

När känslan tränger sig på

Det är konstigt att man kan känna det på sig. Känna att värmen bakom orden inte längre finns där fastän orden är desamma.
Ännu konstigare är det att man kan känna så fastän orden är skrivna.
Att känna kylan genom en chatt, till exempel. Eller genom ett sms. Eller ännu mer, det uteblivna sms:et. Det som brukar komma.
Så var det igår. Och idag fick jag samtalet, det som gör slut på alla andra kommande samtal. Nu finns där inget samtal mer.

Mot kontinenten!

Stor internationell vecka för C. Hainer nu. Intervjuad i både belgisk press och finsk radio. Om svenska skönhetsideal och om pappakroppen.
Annars känns det mest som jag kånkar runt på datorn i en väska på stan med någon slags halvambition att sitta och jobba någonstans. Det är bara det att definitionen av “jobb” är så diffus just nu och handlar mest om att klura på bok och lägga någon slags strategi för framtiden.
Så det blir mest att jag knallar runt. Går hem. Ligger på soffan. Det där gamla vanliga.
Detta är det liv jag valt.

År och dagar

Tar 76:an till Magasin 3 och möter Lovisa. Vi ser på tossiga 1800-talsmålningar med konstiga attribut. Vi ser en stor vägg full av tyg som är färgad i olika färger. Ett par skor med avsågade tår. Ett par vita kuber på rad.

Konst.

Sedan tar jag ettan till stan, hoppar av vid Stureplan och går hem. Jag har solglasögonen på mig, känner mig trygg i vetskapen om att jag inte behöver möta någons blick på så vis. Har hörlurar i väskan men kommer mig inte för att lyssna på musik, känner mig hyfsat harmonisk av att bara gå, lyssna på ljudet av människor och vår. Går förbi skärgårdsbåtarna och tänker att för ett år sedan var jag på en sådan och tänkte att detta var lycka, och jag vet att den är flyktig. Det var den också, tre månader senare hade den passerat förbi mitt hem och var på väg någon annanstans.
Men det var ett år sedan och här är jag nu. Solen skiner, jag har samma jacka på mig som jag hade då och jag lever fortfarande.

Och kolla det här fotot som Emily Dahl har tagit. Det är ju superfint och jag är glad att vara jag.

Nogger

Nu har jag skrivit klart novellen och firar genom att ligga på soffan och äta en Nogger. Jag talar om för A att berättelsen är klar nu och han ger mig en något bekymrad blick precis som väntat och jag säger att jag vet, jag vet. Han har inte tid att läsa. Jag vet.

Jag tror knappt han läst någonting alls vad jag skrivit. Han är så fullkomligt ointresserad. Någonstans tycker jag att det är befriande. Jag önskar förstås inte att hela min omgivning var så, det vore ju trist. Men att han, min bästa vän, är det. Det kan stundtals vara en lättnad.

Jo, men att han ser mitt skrivande som mitt jobb, vilket det ju är. Och ser det som separerat från mig, den jag är, den som är hans vän. Jag tror inte han skulle göra en större skillnad på de texter jag producerar och torra, byråkratiska dokument. Båda är produkter av mitt jobb för honom, tror jag. Men jag vet inte säkert.

Högdalen revisited

Jag vet att jag borde göra andra grejer, försöka jobba och så. Men istället skriver jag på en novell om Högdalen. Någon förortskommitté har nämligen utlyst en novelltävling. Lockropet är “Gillar du att skriva? Gillar du Högdalen?” och jag kände mig naturligtvis både träffad och lockad när jag läste detta. Och det ligger ett presentkort på 2000 spänn i potten. Stash jag gladeligen skulle spendera i Högdalens fiskaffär.
Visst, rent ekonomiskt gör jag antagligen en felprioritering här när jag ägnar tiden åt att försöka vinna en novelltävling istället för att skriva saker jag garanterat får betalt för. Men när Högdalen kallar kan jag inte stå emot.