Ett hål i berget

Klättrade upp för ett berg, hittade ett hål. Stod och kollade ut genom hålet, hoppades på en insikt men fick ingen. Kanske kommer det senare.
Är i öknen. Ja, det stämmer, den riktiga öknen. Är i Arizona med en kompis över helgen. Vet inte varför jag gick med på det egentligen, jag behöver ju jobba, men det ligger mig inte för att tacka nej till saker. Ett ja ligger alltid närmare hjärtat. Så jag tackade ja till att åka i en bil i sex timmar och se crazy ökenlandskap på vägen.

When in LA…

Är trött på att vågen visar all time high. Har därför köpt gymkort som startar…1 dec. Det vill säga så fort jag kommer hem. Men varför skjuta upp processen? Tänkte jag igår och gick därför på gym I Beverly Hills klockan åtta i morse. The Barre Method. Bollar, hantlar och mina ben darrade, mina armar darrade och nu är klockan snart elva och jag är på Starbucks, nytränad och mighty proud med en – ja, det stämmer – fräsch känsla. Bonusen är ju också att jag känner mig som en äkta angeleno, och kan gå till och från gymmet i jympakläder utan att någon reagerar. Tvärtom, reagerar de på något är det att jag ser infödd ut. Jag har nu köpt månadskort. När jag gör något gör jag det fullt ut. Take note.

Huntington Gardens

Synd att inte tenoren bor kvar i stan så att jag kunde hyra hans underbara lägenhet med kandelabrar i alla rum och pampiga, inramade tidningsartiklar om honom själv på väggen.
Nå.
Nu hyr jag istället en lägenhet på en toppadress i Beverly Hills. Mycket konst. “Suggestiva” och “sexiga” svartvita bilder över sängen. Men de stör mig inte alls lika mycket som målningen av Jokern i Batman som hänger i vardagsrummet.
Men igår fann jag zen ändå. Åkte till Huntington Gardens i Pasadena och vandrade runt tillsammans med Sheila. Vi nådde en japansk trädgård i trädgården och såg en bonsaiutställning (läs igen: bonsaiutställning) och nådde precis zen innan vi gick och åt fondue.

90210

Det räcker med att bara se palmer så händer någonting. Palmerna signalerar att du är någon annanstans, och i mitt fall precis där jag vill vara. Åh, det känns som om jag väntar i flera år på att få komma hit fast egentligen rör det sig bara om åtta månader. Det var då jag var här sist, i samma lägenhet med samma förträffliga adress, bara ett stenkast från S. Beverly Drive med sitt stilla myller av caféer, butiker och newsstand.
Nu är jag tillbaka och känner hur själen väntar in kroppen.

Höstligheter

Det var jag, A och ungefär 3000 gråhåriga 50-plussare i publiken igår. Vi samlades i världens fulaste konferenssal för att se och höra en annan gråhårig 50-plussare sjunga saker som Jealous Guy (pampig version), More than this (avskalad version) och Avalon (smekande version).
Någonstans där emellan, kan ha varit under den där “…There’s a band playing on the radio….” (Oh Yeah) om den där låten som plötsligt kommer på radio och påminner om honom, tiden, då och så började jag gråta.

Some expression in your eyes
Overtook me by surprise

Jag vet inte, kanske var det då. Kanske var det under någon annan sång, jag minns inte. Men tårarna rann nedför kinden, ned för hakan och jag kände mig så oerhört, oerhört vemodig och ledsen.

It’s some time since we said goodbye
And now we lead our separate lives

Och orden är tunna och banala och kanske är känslan det också, den jag alltid kommer tillbaka till:  faktumet att ingenting varar för evigt.

A såg min blick, mina tårar och tog min hand en stund. Jag har i alla fall en vän. Och hans vänskap varar. I alla fall tills den tar slut.

“Så mycket bättre”

Frasen “Du är värd så mycket bättre”. Vet inte om jag yttrat den, det har jag säkert, men jag har sannerligen hört den. Fått den given till mig, som ett plåster på ett blödande hjärtesår.
“Du är värd så mycket bättre”.
Får en ju att tänka att man skulle vilja vara en sämre människa.
Och därmed värd så mycket mindre.

…’til you spend half your life just covering up…

Och när jag kommer till LA ska jag göra allting rätt. Jag ska vara ute i solen, lyssna på musik som gör mig glad och skriva på berättelsen som jag vill berätta. Den om åsnan.
Jag ska klappa hundar, göra mina meditationsövningar och ha på mig bekväma skor.
Jag ska göra allting rätt.
Igen.
För någon gång tidigare gjorde jag det. Det rätta alltså. Det känns så.

Idag är benen helt trasiga av träningsvärk, det tog mig pinsamt lång tid att gå upp för trapporna och jag har fått ökad sympati för pensionärer med ledvärk. I ett fåfängt försök att springa och sedan styrketräna tog jag kanske i för mycket, vad vet jag. Allt jag vet är att nu gör det ont och jag måste börja göra saker rätt.

Och sedan skickade jag meddelandet och sedan väntade jag på svaret och sedan tänkte jag att det här är inte rätt, det är inte det. Men vi glömmer det och så gör vi saker rätt istället.

Från och med lördag.

Mötet

Jag hade precis glömt honom när han plötsligt stod där.
Eller stod han där och hade jag verkligen glömt honom?
Jag har glömt hur det var.

Sågningar

Vad jag sysslat med den senaste tiden? Jag har sågat Zach Braffs film Wish I was here, suckat lite över töntiga Fury och liksom skruvat lite på mig när jag sett franska Bröllopskaos. Det är vad jag har gjort. Och i morgon ska jag ta en helkväll på Centralbadet tänker jag, i min prickiga baddräkt. För sågningar tär på psyket. Man behöver ta igen sig.

När det doftar sockerkaka

Stressiga dagar som dessa, då jag har minimalt med tid mellan uppdrag och andra åtaganden, är det som snyggast hemma hos mig. Som tentastädningen fast frilansstädningen. Ju mer jag har att göra desto fler sockerkakor bakar jag och desto mer fejar jag hyllor och bord.
Just nu har vinden vänt och jag har massor att ta itu med. Det är recensioner och parfymtexter som ska skrivas, det är intervjuer som ska göras och så ska det väl packas inför LA så småningom också. Packa upp höstkläderna på vinden och allt det där. Hinner jag det mellan filmvisningarna kanske?
Och därför, helt logiskt, doftar det nybakat och nyfejat hemma mig. För att det är det. Välkommen förbi, kan säkert klämma in en fika mellan jobben.