Dream baby dream

Den drömmen igen i natt. Om pappa som måste iväg på någonting (jobb, sjukhusvistelse) och både jag och han vet att han inte kommer att komma tillbaka. Drömmer den drömmen flera gånger i månaden.

Idag

En typisk frilansdag börjar med att jag vaknar nio och får dåligt samvete för att jag sovit så länge. Jag sträcker mig efter telefonen och ser efter så att jag inte fått några arga mail från arga redaktörer eller läsare. Det har jag inte.
Knallar upp, knallar runt, sätter på te, sätter på datorn. Nu ska här jobbas!
…tänker jag. Utan att det blir så mycket gjort.
Skriver en text som skulle in igår. Skriver den snabbt. Hade jag vetat att det skulle gå så snabbt hade jag inte skjutit upp den igår. Tänker jag, som alltid.
Behöver miljöombyte. Åker in till stan. Är beredd att lägga tre tuss på ett twin set från Rodebjer, som jag spanat in och provat men backat på av naturliga skäl (tre tuss!). Av ren uttråkning är jag beredd att hosta upp. Men det behöver jag inte göra för setet finns inte längre kvar i butik. Åker hem, nöjd över att ha sparat 3000 kr, och beställer sedan setet på nätet.
Försöker skriva.
Lagar mat. Ignorerar disk.
Äter sockerkaka. Satans god om jag får säga det själv.
Lyssnar på Bruce Springsteen och tänker igenom hjärteproblem. Mailar kompisar om hjärteproblem. Kompisar svarar sluta fåna dig.
Jag äter mer sockerkaka.
Och nu är det eftermiddag. Och ikväll är jag med i radio.
Välkommen till min värld.

Lovin’ LA

Då var det bestämt. Det blir en november i LA och en månad av totalt skrivande. Ja, vad händer med boken egentligen undrar folket.
Misströsta inte svarar jag. Åsneprinsen har bara bytt hem. Flyttat från ett förlag till ett annat, vilket dragit ut på tiden lite. Men nu blir det en pepp-november och en skriv-november i LA. Detta är bestämt. Och nedräkningen har redan börjat.

Sömnen

På förmiddagen, på eftermiddagen, på natten. Sömnen. Nu är den här. Den försvinner inte, den hoppar på en bakifrån och klamrar sig fast tills man måste lägga sig ned för att orka med tyngden. Och då faller man.

Mörkblå himmel, höstliga känslor

Jag har alltid gillat hösten. Visst, vem har inte det – i teorin?
Man tänker ljumma höstvindar, gula löv och lekfulla gummistövlar. Men i praktiken är det ofta regn, blåst, grådis och rusk. Och jag älskar det. Om Morrissey klär sig i svart på utsidan för att det är så han känner på insidan, ja, då säger jag samma sak om hösten. Det är mitt element.
Jag gillar hösten på utsidan för det är så jag känner mig på insidan.
Man klär sig som snyggast. Inte tunt och självmedvetet som på sommaren. Inte uppstoppat och styltigt som vintern. Utan snyggt.
Men först och främst: Man är förlåtande. Man tackar för en sommar som gått och försöker att ignorera den säsong som komma skall. Mindfulness och tacksamhet för nuet uppstår. Och den där lika delar tröstande som gnagande känslan av att ingenting någonsin förblir som det är.

En liten film från mig och Apoteket

Exklusivt för Jazzhands: Intervju med Fredrik Granath som sett alla avsnitt av Vänner minst tre gånger!

Hej Fredrik. Du ser om Vänner, alla tio säsongerna. För vilken gång i ordningen?
– Sedan serien slutade visas för tio år sedan har jag plöjt om alltihop tre eller fyra gånger. Det ska även erkännas att jag sett de flesta säsonger oändligt fler gånger än så.

Varför agerar du så här?
– Jag har länge planerat att göra ett nytt Vännermaraton, eftersom serien fyller tjugo i år. Exakt för tjugo år sedan idag visades det första avsnittet på amerikansk TV. Kan det bli mer lämpligt att dra igång idag? Jag tänkte också peppa litet inför Matthew Perrys nya serie The Odd Couple, som jag ser fram mycket emot.

Hemifrån hem

Botar sorg, botar allt med att beställa en resa till USA i november. Lägger mig raklång på sängen, blundar och ser hur jag besöker Farmer’s market och beställer en kopp te och en donut av den sura tanten i förkläde och liten pappershatt. Tar en Sobril och tänker, innan jag somnar, på att snart är jag där himlen alltid är blå.

Hos läkaren

Är darrig. Men inte lika darrig som förut.
Sover mycket. Men inte lika mycket som förut.
Tänker mycket.
Saknar mycket.
Kanske lika mycket som förut.

Valkompassen

SVTs Valkompassen säger mig att jag bör rösta F och MP i första hand. Ja, jag bor ju på söder trots allt. Så det kommer väl inte som någon överraskning menar jag. Men jag hade ändå hoppats på att bli lite överraskad, få reda på att jag sympatiserar med KD eller något annat otippat. Men icke. Samma, förutspådda svar. Jaja. Jag återgår väl till att dricka min soyadryck och läsa feministisk litteratur på Il Caffe då.