Ormbunkarna säger hej

Här, inifrån, jobbar jag. Halvligger i soffan och skriver medan ormbunkarna knackar på fönstret och vill säga hej. Det regnar och skiner om vartannat och jag hör ljud som är obekanta än så länge men snart kommer att bli bekanta. Luftkonditioneringens hummande, grannarnas knarrande golv och så ett av de vackraste ljud jag vet – gräsvattnare som sättet igång på kvällen. Rytmiskt och lite hemligt utför de sitt jobb. Aldrig jobbar jag bättre än under den timmen.

Home sweet home

Här bor jag. Bästa tänkbara adress med Rodeo Dr och S. Beverly i kvarteret. Lägenheten är fin. Stor, hög amerikansk säng, bred soffa och konstiga saker på väggarna. Som en oljemålning av Heath Ledger som Jokern i Batman.
Det gör faktiskt skillnad för själen att få packa upp väskan och hänga upp kläder på galgar, även om det bara är temporärt. Snarare än att ha väskan på ständig stand-by. Sånt tycker inte själen om.
Har tampats en del med jetlag också och tänker mig att en halvfast adress kan bota. Eller så är det bara är vanliga, högst ordinära sömnproblem jag har, vad vet jag. I vilket fall som helst tänker jag mig, med förhoppning i bröstet, att även detta ska gå över snart med hjälp av cafébesök, havsluft, hamburgare och den mildrande känslan av att vara på en plats där ingenting är konstigt.

Vykort till en vän

Det regnar. Jag har kryssat mellan de olika caféerna som jag känner till i den bermudatriangel som är Farmer’s market, 3rd Street och Beverly Center. Just nu sitter jag på det snofsigaste av dem: The Larder. Här får man välja mellan “crispy or chewy” och man köper deras f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a chokladkakor. Jag läser de femtio sidor jag hittills skrivit som jag har printat ut på papper och tycker att ungefär 25% är bra. De spelar Elvis Costello. Oliver’s Army. Det regnar, regnar, regnar. Igår tog jag två Sobril. Idag bara en. När jag var här i oktober tog jag fyra om dagen.

Komposition = perfektion

Var på The Counter igår med Sheila, där får man komponera sin egen burgare. Det finns tusen ingredienser att välja mellan, som tjugo olika sorters ost och lika många olika dressingar.
Överväldigad av detta valde jag att göra en old school cheeseburgare. Extra ost.
Istället för att vara experimentell menar jag. Detta innebär att jag ätit två burgare på tre dagar och det lär bli en extra idag också eftersom jag är vrålhungrig. Är fortfarande lite i osynk med tidsomställningen och vaknar tidigt och kan inte somna om. Så igår tänkte jag “nu ska kroppen få” och tog extra allt av alla nattmediciner. Och som ett resultat vaknade jag halv tio i morse vilket är att betrakta som sent. Och eftersom jag ännu inte lämnat hotellrummet har jag siktet inställt på mat. Och då i synnerhet en burgare.

Droppar som faller

Det duggar över LA idag. Himlen är grå, molnen speglas i hotellets pool som ser övergiven och alldeles, alldeles iskall ut.
Optimisten i mig säger att det är bra skrivväder. Pessimisten i mig påpekar att jag just nu verkar kört fast. I skrivandet alltså. Vilket gör att regnet kommer som ett slags tecken som säger till mig att jag måste ta mig i kragen och fixa till det hela nu.
Fan också.
Vad håller jag på med?

Slösar ingen tid

Jag slösar ingen tid. Åt frukost halv åtta i morse och begav mig sedan till Starbucks och skrev i någon timme. Man kan säga att jag börjat. Att jag är på gång.
Sedan besökte jag Farmers’ Market lite smått, skrev lite till och knallade ned för 3rd St som är lite av ett favoritkvarter tillsammans med Emelie som är i stan. Vi tog en cupcake på Magnolia Café.
Nu är det skrivdags igen och dagens fjärde eller femte kopp te.
Det ska nog gå bra detta.

Solskenets delstat

Höll mig uppe så sent jag kunde igår, vilket var till nio på kvällen. Gled ned till Swingers strax innan och åt en burgare vid bardisken. Gled upp till hotellrummet igen och somnade. Priset och straffet kom direkt. Klockan är fem på morgonen och jag är klarvaken. Om två och en halv timme öppnar Swingers igen och då är jag där. Bildbevis på trött men vaken författare som inväntar frukost i en för övrigt rätt så tom diner.

Hot dawg!

Så här två dagar innan LA-resa kan det sitta fint att påminna om den här artikeln som jag skrivit om stadens mest kända varmkorvar. Eller, det är egentligen mer än varmkorvar. Det är chili dogs, som jag i min enfald en gång i tiden trodde betydde korvar med het chilisås på. Nej. Fel. Det är korvar med chili, alltså köttfärsgryta, på. Plus ost, gurka och vad man nu vill ha.
Som tur är så står Pink’s för mycket mer än bara det kulinariska. Det är en institution på flera andra sätt och jag får LA-längtan bara jag tänker på kiosken. Och nedräkningen kan börja, sitter på planet om mindre än 48 timmar.

Aldrig förr…

…har jag fattat hur en stalker känner sig men när jag plöjer klipp efter klipp med Tom Hiddleston så kommer jag nog nära. Som det här, när han dansar. Och att det skulle vara en dance off – please – det är ingen tävling. Tom vinner på första twerken.

Men varför sitter jag och surfar upp klipp på dansande Tom Hiddleston? Det har naturligtvis att göra med måndagen. Jag reser till LA då och är borta i ett par veckor. I vanlig ordning. Och som vanligt, så här lite innan resa, så får jag Stora Darren och tror på alla möjliga katastrofer och ser varje tecken på detta som ett faktum.

Som man så ofta gör.

Så i jakten på lugnet, på ett hjärta som slår lite mindre fort, så letar jag klipp på saker jag kan fantisera om som inte involverar flygkrascher, ensamheter, hjärtattacker och vilsenheter utan, tja, dans.

Saker man lär sig uppskatta med åren

1. Lördagskrysset i DN
2. På spåret
3. Resår
4. Bekväma skor
5. Sobril