Den heter ju "The Story of a Murderer" trots allt

Parfymen, förresten, är rätt bra. Det är en riktigt köttig historia, den kanske köttigaste jag sett. Fick kväljningar i biostolen när kameran svepte över 1800-talets lowlife fiskmarknad i Frankrike, med fiskrens, svett och allehanda kroppsubstanser.
Men en grej är att jag av någon anledning, i alla fall ett bra tag, väntade på att huvudpersonen – lukt- och samlarfreaket Jean-Baptise, skulle visa sig lite sympatisk. Eftersom jag inte läst boken innan trodde jag ganska länge på honom. Han är bara missförstådd, tänkte jag. Han blev slagen som liten, han vet inte vad han gör. Han kan inte föra sig bland folk. Socialt efterbliven, det går väl att lösa. Och så vips blev det ett mord av det hela. Oj, ett till. Men inte menade han väl att ha ihjäl henne?
Det tog mig emot men efter ett tag fick jag ge mig: freaket är galet. Ond.
Nu till sak: säger detta något om mig, eller är det mänskligt att utgå från att alla är goda?
Jag tror jag vet svaret,

"Your parents help you hook it up!"

Här. Lite nostalgi.

Tre x brittamerikaner

Appropå fredagens trio i filmer förresten:

1. Den brokiga vävnaden. Edward Norton och Naomi Watts talar brittisk engelska filmen igenom. Låter fåningt. Och seriously, finns det inga britter som spelar in filmer nu för tiden? Jude Law måste väl inte ha alla roller? Han spelar ju dessutom sydstatare i Kungens alla män och det låter helt skevt. Någonting är fel. Kan det vara detta: filmen är producerad av Edward Norton och Naomi Watts.

2. Miss Potter. Renée Zellweger talar brittisk engelska rakt egenom. Andra gången hon spelar brittisk nationalklenod. Hon känner väl att hon har folkets förtroende. Men allvarligt, hade inte Emily Watson kunnat spela Potter istället för Potters väninna, med tanke på att Potter såg ut som på bilden ovan? Kan förklaringen vara denna: filmen är producerad av Renée Zellweger.

3. The Good Shepherd. Billy Cudrup pratar brittisk engelska. Låter smärtsamt dåligt. Liten roll. Borde funnits någon Brit available, det handlade ju bara om ett par scener. Varför krångla till det med en amerikan och dennes amatörförsök? På detta har jag ingen förklaring. Det är obegripligt.

Min finaste bild från Disneyland

Kära Walt!

Du hade en dröm. Disneyland hette den. Där skulle föräldrar och barn ha roligt tillsammans. Det skulle vara den lyckligaste platsen på jorden.

Asfalten var inte ens torr den 17:e juli 1955 när massorna välde in till ditt magiska kungadöme och sjönk ned till anklarna i våt cement. Åkturer gick sönder och Mark Twain-båten sjönk nästan till botten av den konstgjorda sjön. Men Walt, du tappade aldrig modet. Du älskade din park. Du älskade Jungle Cruise. Där fick du åka i en båt och se vilda djur. De var visserligen mekaniska trots att du hade insisterat på att de skulle vara riktiga. Du blev visst lite arg när de där zoologerna inte tyckte att de var en bra idé.
Men du gick alltid din egen väg, och därför såg du till att vattnet var fullt av levande alligatorer. Tråkigt att dina gäster blev rädda när de försökte bitas. Du hade ju försett dina anställda med Smith & Wesson 48-pistoler. Det fanns ingen anledning att vara rädd. Men det förstod de inte.

Djur var aldrig en succé på ditt Disneyland. Minns du råttorna? Cyanid var en dålig idé. Synd på det där lilla barnet plockade upp en förgiftad varmkorv från marken. Barn ska alltid stoppa saker i munnen. De vilda katterna var en bättre idé.
Förresten, tråkigt med ponnyn som var tvungen att skjutas med sömnampuller mitt framför de små barnen. Men vad gör man? Värmen gör alla vansinniga.

Du byggde en dröm, Walt. Människor från hela världen undrar hur. Hur får du 300 arbetare att varje natt städa varenda centimeter av hela parken? Hur får du 48 elektriker att nattetid byta 100 000 glödlampor? Hur gör du det, Walt? Det kan inte vara lönen du erbjuder dem. Hur får du kostymörerna att hålla reda på alla 500 000 kostymer? Det måste vara magi.
Din privata lägenhet, ovanför en av butikerna på Main Street i parken finns fortfarande kvar, visste du det? Dyrbarheterna har ingen rört. Alla dina antikvitetet, originalteckningar och tavlor, Walt. De finns fortfarande där som en skugga av dig.
Club 33 finns också kvar. Den privata, hemliga klubb som du startade så att dina kontakter i näringslivet och politiken kunde knyta vänskapsband. Bara du visste vilka medlemmarna var och bara du kunde godkänna dem.
Smart gjort.

Du har 12 000 värdar och värdinnor bara i Disneyland i Kalifornien. Saknar du tiden då du kunde handplocka dem? Då du inte behövde bry dig om saker som ”etinsk minoritet” och ”kvotering”? Det var tider, Walt. De sötaste flickorna och de charmigaste pojkarna jobbade i din park. Men bara efter utbildningen på Disney University, förstås, där de fick lära sig the Disney Way och utstråla the Disney Look. Pojkarna fick raka sig och klippa håret. Peruker med kort hår för de som vägrade. Flickorna blev klappade på ryggen så att man kunde vara säker på att de hade BH på sig. Man kan inte ta risker, Walt. Aldrig.

Men är det inte underbart? Alla älskar dina figurer, Walt. En dam ville veta om Pluto var riktig eller mekanisk så hon stack honom med en nål! Så nära fantasins värld kommer ingen annan, Walt. Bara du.

Och barnen som sparkade honom i skrevet. Ja, säg den figur som inte fick en spark i skrevet. Piff lade armen om en flicka när hennes svartsjuke pojkvän skulle ta ett kort. Oj då! Piff blev nedslagen till marken. De sparkade på honom. Tills de insåg att innanför kostymen fanns en kvinna. Som hon skrek!
Det var tur att du tog bort de tre små grisarna efter att de blev nedstuckna med kniv. Av någon anledning trodde besökaren att deras dräkter var uppblåsbara. Ibland kan dina besökare bara inte tro att din värld är sann, Walt. Minns du mannen som hällde bensin över en av björnarna och tände på? Du såg i alla fall till att mannen som satte en kniv mot Alice i Underlandets hals och krävde en dejt försvann illa kvickt. Det var bra.
Men det fanns underbara stunder också, Walt. Eller magiska, som du hade sagt. Som den autistiske pojken som sa sina allra första ord någonsin då han såg Musse Pigg.
”Mickey Mouse” sa han.
Då log du säkert i din himmel, Walt.

Ungefär tolv miljoner besöker ditt Disneyland varje år. Tänk på den summan, Walt. Ungefär 150 solglasögon om dagen lämnas in till Lost and Found. Är det inte otroligt? Men man har också lämnat in löständer, ett träben, ett glasöga, ett par skidpjäxor, en tv, en vattensäng, knivar, handgevär och en kanariefågel. Du har sannerligen en underbar samling besökare varje år.

Flera av dem har dött på Disneyland. Men vad människor aldrig begripit, Walt, är att man inte kan ha ambulanser i Disneyland. Vad skulle hända då? Hela illusionen skulle rasera. Du visste det, Walt. Men inte dem.

Så vid de olyckliga tillfällena så har det enda rätta varit att avlägsna sjuklingarna från området istället för att låta ambulansen köra in. Då skulle magin dö, Walt. Och magin får aldrig dö.

För Disneyland är säkert. När några trubbelmakare fick för sig att använda ditt magiska kungadöme för att protestera mot ”kapitalismen” dröjde det bara minuter innan 300 poliser dök upp. Ingen röjer på den lyckligaste platsen på jorden, Walt. Det är därför du har disarmerat bomber, skingrat gängbråk, burit bort lik och förhindrat hippies från att komma in. För att du har principer, Walt.

Du byggde en dröm, och ingenting – sjukdom, demonstrationer eller levande alligatorer – ska få störa den.

Med bästa hälsningar
Caroline Hainer
(Publicerad i LET i annan version)

Trippla sömnpiller

Satte något slags rekord idag men tre ruttna filmer på raken. Först Den brokiga vävnaden, med Edward Norton och Naomi Watts. Lät bra på pappret för en sådan som mig: kostymfilm, baserad på en roman av W. Somerset Maugham och så vidare. Men nej. Det var stifft, effektsökande tystnader och “But really, Walter”. Edward Norton för övrigt, en av de mest överskattade skådespelarna någonsin. Prove me wrong.

Följt av Miss Potter, en fejkbiopic om Beatrix Potter. Lät också bra på pappret. Barnsagor. Den engelska överklassen, Ewan McGregor. Hedar. Men det blev bara Bridget Jones av alltihop. Tossig dam som springer så att hatten trillar av (=frigörelse). Droskor som åker snabbt genom parker (=skandal och vårdslöshet). Replik i urval: “This is Jemima Puddleduck. She is a very silly duck.”

Sedan bottennappet på det: The Good Shepherd. Än en gång, den lät bra på pappret: CIA, spioneri, John Turturro, regi av DeNiro och så vidare. Men herregud vilket trams. För det första fattade jag inte ens hälften av alla olika plots och subplots som blandades ned i röran och för det andra kunde jag inte bry mig mindre. Hela historien bottnade i, så vitt jag förstod, någon slags lojalitetsed som unga upperclassmän som värvas till i studentföreningen Skull & Bones svär och sedan bör hålla livet ut. Whatever. Jag gick efter en timme. Enough!

Skulle du köpa en ideologi av den här mannen?

Grejen med rebeller. Varför ska de alltid se ut så här? Aldrig att jag skulle ta den här mannens (Michael Caine förvisso) haschdimmiga politik på allvar.

Det handlar om Children of Men. Jag är väl fel person att säga någonting om den eftersom jag bara är måttligt road av framtidsvisioner och dystopier.

Därför koncentrerar jag mig på den grupp som ska representera rebellerna. Ett gäng luffare i rejvkläder och extensions. Så jävla typiskt. Varför?

Och så de man får följa “på jakt undan de onda”; en liten tant med rödvinsfärgade dreads och typ fleecejacka. Come on! Och en liten tjej med orange tunika. Gimme a break.

Det är alltid samma sak. Klassiskt exempel: Star Wars. Rebellerna vs. imperiet. What’s going on? Varför måste motståndare, undergroundrörelser och rebeller alltid se ut som den tråkiga sidan av Miljöpartiet? Vore det inte smartare att klä sig lite mer slick? Om de ska organisera sig militäriskt borde de klä sig i samma anda. Införa rankordning om inte annat.

Det var därför befriande att se V för Vendetta. En rebell med lite klass. Synd att Natalie Portman behövde raka av sig håret, för annars fanns det något där, med en gentlemannarebell istället för en luffarrebell. Alltid nåt. Mer sånt.

SL is for SLeaze

I vissa kretsar är jag den sista på jorden som upptäckt Second Life. I andra är det jag som breakar nyheten om att SL finns, och att du, ja även du, kan besöka denna parallella 3D-värld på nätet. Allt du behöver är dator, bredband och en viss fäbless för dvärgar.

Visst kan man, som jag, roa sig med att undersöka hemliga slott, gå på piren i Clown Town eller skaka loss på någon vänlig pub. Men på just den typen av ställen är det alltid tomt med folk. De allra flesta går på sexställen, lättklädda beach partyn och olika klubbar med adult-teman.

Det handlar om virtuell sex. Avatarer som klär av sig nakna och get down to the nitty gritty. Gick jag C-kursen i socialantropologi idag istället för 2002 skulle jag skriva en uppsats om det här. Fenomenet är intressant men det roligaste är att läsa de nöjda kundernas kommentarer. En kund är i och för sig lite missnöjd med det hela och föredrar “real virtual sex”. Tänk efter en extra gång på det uttrycket.

…Och så ett ord från sponsorerna: “The Taunt Hair Shack is now open on tropical Taunt Island! New hairdos for Hot Hookers, Sexy Slaves, and Frisky Females!”

Är det…?

Om Stålmannen bara vänder handflatorna lite så är det klockrena jazzhands han har där på bilden. (Är f ö road av diskussionen om den olyckligt placerade Florida-halvön i bild. Snackas fortfarande om den på vissa bögforum i världen, har jag förstått.)

Den här filmen är tråkig

Golden Globe-slam till filmen Dreamgirls? Obegripligt. Att klaga på att folk sjunger i tid och otid är kanske som att kritisera en stumfilm för att det är för lite snack, men allvarligt talat- det sjungs verkligen i tid och otid. Och jag har inga problem med musikaler per se. Men jag ogillar sjungna repliker. I alla fall en masse.

Men okej, det kanske inte är det stora problemet.
Beyoncé. Hon är naturligtvis jättevacker. Men mer än så krävs inte av henne. Och det är ju tråkigt eftersom hon ska föreställa en slags nickedockeversion av Diana Ross, som bara gör som hon blir tillsagd innan han en dag reser sig upp och går. Det där “reser sig upp och går” som hade kunnat vara hennes dramatiska moment i filmen är för övrigt inte särskilt upprivande. Hon får det till en beauty show. Good work! Men är det värt en Golden Globe? Me thinks not.

Alla hyllar Jennifer Hudson i rollen som Effie White (fat girl som inte platsar i gruppen men som har bäst röst. The story of the tjejband). Kankse är jag känslokall men jag blev inte särskilt rörd av hennes stora nummer där hon sjunger “What about meeee?” och wailar på ett sätt som jag anar ska uppfattas som rörande och dramatiskt. Grym röst, yes. Skådespeleri? Sådär.
Hur som helst: skittrist film. Trots inslag av jazzhands.

Inte alls den nya mannen

Det har skrivits om den nya James Bond. Han är den nya mannen, enligt kultursidor i kvällstidningar. Hur vet jag inte riktigt. (Och för övrigt fattar jag inte det där med kronologin – Casino Royale ska förklara hur Bond blev Bond, den skrevs innan de andra filmerna men utspelar sig i nutid? Jag har väl missat nåt.)
Men det jag vet är att manusförfattaren till Casino Royale är stort 24-fan (liksom jag!) och har tagit vissa cues från Jack Bauer i sitt skapande. Jack Bauer, å andra sidan, har formats efter Bond. Samma initialer. Mördade fruar. Uppvaknanden från döden. Och så vidare. Och framför allt gillar de att döda båda två. De är skickliga på det, men banne mig om de inte njuter av det också.
Fleming skapade en hjälte som var respektabel. Innan dess var spioner inte hjältar. Föregångarna var detektiver som Philip Marlow och Sam Spade, men de tog sig ju an jobben för pengar eller för att en vacker kvinna bad dem om det. Bond och Bauer utför sina jobb “for the greater good”. De har både en dubiös moral men alltid med the love of one’s country i siktet.
James Bond var en efterkrigshjälte, mitt i kalla kriget (Obs! Referens till detta i Casino Royale!). Bauer en slags efter-9/11-hjälte. Same same.
Bond och Bauer blir ofta tillfångatagna av masterskurkarna. Torterade. Oftast i samma veva som skurken bjuder på lite info om den ondskefulla planen som är på gång. men båda JB behåller sitt lugn och de har de agentkunskaper som behövs för att slå sig ur knipan.
Ytterligare Bond/Bauer-parallell: i “I hennes majestäts hemliga tjänst” går Bond under jorden. Han reser till Japan för att hämnas sin frus mördare, får minnesförlust och låter världen få veta att han är död. I filmen åker han till Vegas. Bauer stannar i USA och drabbas av precis samma öde.
Sedan har vi Jason Bourne. Också JB. Agent. Baserad på romankaraktär. Mördad fru (och barn!). Gillar att döda.
Tre varianter på James Bond. Alla jobbar de i ensamhet. För din skull. Frågan är: behöver vi dem alla tre?