Fortsätter re-branding av C. Hainer!

Jo, jag var tydligen med i Babel i någon halv minut. Fick beskedet av min mamma. Gah! Det som inte skulle hända hände alltså. Sen när tittar mammor på Babel?

Jaja, allt enligt planen att fortsätta re-branda mig själv som Sveriges Carrie Bradshaw, minus modeintresset, inför bokutgivning hösten 2011.

Vem är egentligen Sveriges Carrie Bradshaw? (Och själv har jag, för övrigt, alltid föredragit Charlotte egentligen).

Cherish!

Åh, jösses. Såg precis Madonna-avsnittet av Glee. Har haft blandade känslor inför serien. Jag tycker musiknumren, i bästa musikalmanér, naturligtvis sitter som små smäckar, strösslade med sentimentalitet eller glitz.

Samma sak gäller för Madonna-avsnittet där bekanta dängor inte direkt får nytt liv, men framförs på ett sätt som lite ekar Allsång på Skansen, den där euforiska känslan som bara sång i grupp kan åstadkomma.

(Sue Sylvesters version av Vogue har legat på nätet i någon vecka)

Men för en gångs skull – och det är detta jag haft invändningar emot tidigare – funkar seriens alla parallellhandlingar, som denna gång cirkulerar löst runt Madonna-temat. (Det står därför, för övrigt, helt klart att en Madonna-musikal á la Mamma Mia är next up.)

Att frustrerad och olyckligt kär sjunga Open Your Heart tillsammans med sitt kärleksobjekt, till exempel, rör mig.
Eller när Will sexigt åmar sig och tar kommandot medan han sjunger Like a Virgin tillsammans med ja, gissa vem, är ren konst. Inte nog med det – tre virgin/sexpro-par sjunger omlott. Ja, det är så fint och smart att man blir matt. Hur lång tid tar det att få till en sån här perfekt scen? Jag vet inte.

Hela avsnittet ekar allt det fina med lyckade high school-filmer/serier när de funkar. Det vill säga, när allt känns smärtsamt men vackert bekant trots att ens egen verklighet och erfarenheter ligger långt ifrån fiktionens.
Det har väl med känslor att göra och musik är ju, som bekant, så otroligt bra på att förlösa sånt. Och vilken känslosam tidsmarkör är inte Madonna? En ganska kraftig sådan, och det bästa är att hon markerar olika tider, flera tider. Allas tider. Min, din och Glee-ungarnas.

Genialt.

Verkligehet vs. film

"Dagens och en roman, tack"

Jag tar det här med att skriva roman på café till en helt ny nivå. Jag kör inte kaffe/laptop som gemene författaraspirant Jag kör mat/laptop.

Visst, serru. Jag tar med mig laptopen till Brentwoodkrogen och betar av dem, en efter en. Två skäl för detta:
1. Boken måste bli klar innan jag drar. Annars är jag misslyckad.
2. Jag vill äta gott.

Och mat/laptop är grejen. Snart klar. Vet att jag sagt det i flera veckor nu, men jag ser ljuset. Jag ser ljuset!

Sett några skitstora däggdjur på senaste tiden?

En av de häftigaste upplevelserna här var valsafarin i lördags. Man åker rakt i ut i havet, i en katamaran. Det finns ingen radar eller något annat hi-tech-sätt att kolla var valarna befinner sig, man förlitar sig på gala, fina metoder som spaning, förklarade kaptenen.

På väg ut mot öppet hav såg vi ett gäng sjölejon som låg på en slags boj och solade sig. Slöa rackare. Alfahannen, pösig som en säck, kollade upp på oss, brydde sig nada och la sig ned för att sova igen. Då andra sköna sjölejonen gjorde detsamma. Båt? Big deal, liksom.

En bra bit ut träffade vi ett gäng nyfikna, lekfulla delfiner. Kaptenen uppskattade antalet till åttio stycken. Tydligen gillar de att stoja och hoppa och dyka i vågsvallet efter båtar så kaptenen tog i lite och plötsligt var hela båten omringad av de där pigga rackarna. Mycket vackert. Mycket, mycket vackert.

Ännu längre ut var havet så tomt, man såg ingenting. Kaptenen sa åt oss att “hålla ögonen öppna”. Men efter vad? Fattade inte. Men så såg jag det – en sån där liten fontän mitt ute i havet, och strax därefter en valrygg, med fenorna, som dök upp och sedan ned, och så den där smärta valstjärten. Det var en blåval!
Det var bland det coolaste jag sett.Någonsin.

Den följdes dessutom av tre olika gråvalar, som också körde fontängrejen, dök upp och sen ned i vattnet efter mat. Det var så mäktigt, jag klappade händerna helt spontant, jag var så exalterad.

Nu vill jag åka till Antarktis och Svalbard och se fler enorma däggdjur. Världens största, faktiskt.

Nedräkning

Jag har naturligtvis blandade känslor inför den stundande hemresan. Boken är närapå klar, idag har jag jobbat med den i flera timmar, så att jag ska nå mitt mål – ha den färdig och inskickad till förlaget innan jag reser hem. Tror jag kommer klara det.

Jag jobbar också på att äta så mycket gott som möjligt, och göra roliga saker med mina vänner. I synnerhet super-Roni som precis (hot off the news!) fått med två låtar i How I Met Your Mother. Säsongsfinalen 10 maj blir hennes avsnitt.

Och på tal om teve så ska jag, så vitt jag vet, vara med i Babel på torsdag. Visst, lanseringen av mig som intellektuell och litterär börjar nu.

Skoja. Jag ska visserligen vara med (så vitt jag vet) men jag ska sannerligen inte leka intellektuell och litterär. Bevare mig säger jag.

Straffet kom snabbt

Meh! Min dator har kapats av ett virus! Vad är det för stil? Där får man för att man försöker kolla streamad film…

På promenad i Brentwood

En krigsveteran i rullstol susar förbi. Han har keps full med pins. En amerikansk flagga som sitter fast i rullstolsryggen svajar efter honom. I knäet har han en liten cd-spelare som spelar Guns’n Roses-versionen av Live and let die. Krigsveteranen skriker/sjunger med i låten.
Han susar förbi.
Sen är han borta.
En sk. “ögonblicksbild”.

Det stora blå

I morgon ska jag försöka se en blåval. Kan hända att jag inte ser en, kan hända att jag ser två. Kan också hända att jag ser delfiner och sjölejon. Att se ett sjölejon är ju lite av en dröm. Jag har sett såna förut, i Monterey, och man blir i det närmaste religiös, tycker jag, när de sträcker upp halsen och ylar. Såna urtidsdjur! I alla fall jag blir alldeles tårögd och tänker på evolution, Noaks ark, jordens alla varelser och så vidare.

“Whale watching”-båten jag ska åka med i morgon utlovar en 90% chans att se de stora djuren. My oh my! De har värsta radarkollen på var de befinner sig.

Jag tar alla chanser nu, att göra allt jag inte gjort.

Det bör stå "Californication" här

Tre hipsters går framför mig på gatan varav en har en grovstickad mössa. Själv är jag osminkad och har mina stora glasögon på mig. Jag försöker gå förbi dem, så jag hamnar lite bakom gänget som blockerar vägen. Snubben i mössa vänder sig om mot mig och säger “Vi snackar om kaffe”.

Det är Anthony Kiedis. Roligt.

“What about kaffe?” svarar jag och vi fortsätter gå ned för gatan, de två andra dudesen hamnar bakom oss.
De ska dricka kaffe på caféet vid bokhandeln, säger han.
Men finns bokhandeln kvar, undrar jag.
Nej, säger han, den är borta och det är en skam.

Och så vidare. Bla bla.

Jag tipsar om ett bra café en bit bort som heter Literati, han känner till det. “De har organiska grejer där”.
Det har alla caféer här omkring, tycks det, säger jag. Bor du här?
Nej, säger han.
Bla bla bla vi pratar på tills Café Luxxe dyker upp och jag säger “Är det det här caféet ni gillar?”
Det är inte direkt så att vi gillar det, säger han, det råkar bara ligga här.
Well, hoppas du får en fin kopp med bra kaffe eller organiskt te, säger jag.
Jag dricker te, säger han. Och tack du, tack ska du ha.

Jag promenerar vidare. Tänker att Brentwood är bäst.