Jazzhands

Maratonkvinnan

Det är möjligt att löpning är det nya. Länge tycktes det mig som om cykling var det nya. Alltså verkligen cykling, köpa velociped för trettio tuss, pyssla med cykelförfining och så vidare. Tour de France.

Men nu vet jag att det är löpning som är det nya.

Dagen jag aldrig trodde skulle komma har kommit och passerat. Jag har alltså inte bara köpt löparskor utan använder också aktivt en sån där överarmsgrej där man har iPoden när man springer.

Inget av detta stämmer med min självbild. Inte heller att jag – från ingenstans – börjat älska löpningen. Alltså, och det här är ingen efterkonstruktion, jag gillade verkligen att springa när jag var mindre. Jag var snabb också. På kortdistans, aldrig längre sträckor. Hell no. Men det här med atletiska sysslor har aldrig varit något för mig. Förrän nu.

Jag tror att jag sprängde en gräns när jag köpte de dyra löparskorna. Från och med där var det ingen återvändo. Jag sprängde en annan då jag sprang längre än tjugo minuter för första gången för ett tag sedan. Då öppnade sig plötsligt himlen, änglakörer kom ned, jag torkade bort svett som sved i ögonen och jag såg att allt var gott. För allting är gott på löpbandet. Det är jag mot världen och jag vinner, för världen är med mig.

Nu planerar jag min löpning, jag ritar in i almanackan när jag ska kunna smita iväg, bara jag, löpskorna och iPoden. Nästan som att schemalägga förbjudna stunder av njutning. Svetten, värmen, den dunkande pulsen. Jag trycker på min låtlista “Jogging” och känner hur jag redan sträcker på ryggen, blir längre, starkare och hårdare än alla. En halvmil springer jag, ibland mer. Man ska inte överdriva. Jag går av bandet utan att känna mig varken vimmelkantig eller någonting annat, bara varm, svettig och ten feet tall. Jag kör lite armövningar också bara för att jag känner mig så oövervinnerlig. Att jag har linne på mig bekymrar mig inte längre. Alltså, det brukade innebära enorma problem med min självbild att ha linne men inte längre. Inte på löpbandet.

Min terapeut råder mig att springa på. Fortsätt med det, säger han. Fortsätt med det. Men gärna yoga och meditation också, tycker han. Något sånt, nåt som får ned mig i varv, får mig att komma närmare mig själv. Du har så många rädslor, säger han. Du måste hitta en trygghet.
Men det känns som att gå bakom ryggen på löpningen lite, ungefär som att man inte vill gå till en annan frisör när man hittat en som funkar. Det är ju jag och maskinen, jag och löpskorna, vattenflaskan och den där känslan när man liksom skakar lite på axlarna och vet att nu börjar det. Klara, färdiga…

Tankarna när man springer, känslan när man ser siffrorna ticka förbi på maskinen. Svetten som rinner längs ryggen, längs halsen. Fötterna som jobbar, nävarna som knyts. Jag har hittat min nya Prozac. Cue den här låten.

  • Postad 2011-12-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Livets lotteri

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.
Eller, när Gud stänger en dörr öppnar han en behå, som Roger Sterling säger i Mad Men.

Som frilansare är man helt livegen, det vet vi alla vid det här laget. Det betyder att man tappar arbete och arbetsgivare till höger och vänster. Cinema lägger ned, vilket betyder att jag är filmkritiker up for grabs, will review for food och så vidare. Men samtidigt får jag höra att mina tjänster är önskade i Göteborg under filmfestivalveckan och i fredags var jag på en intervju för ett eventuellt halvtidsjobb.

Jag är, som Alfred E Neuman, inte särskilt oroad. Och idag ska jag dessutom på galapremiären av Sherlock Holmes så vad har jag för anledning att tjura?

Svar: ingen.

  • Postad 2011-12-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen