Livet i såpbubblan

Felbedömning från min sida? Får se i morgon då jag, precis som idag, tackat ja till att jobba hela dagen. Trots Ztv-grejen och diverse deadlines. Och jet lag. Dammit, I need a semla!
Men så är det. Man kan inte hänga med magiker varje dag heller.

Okej, så det här med Kanal 5. En jättemänniska och en minimänniska åker runt i Sverige tillsammans och provar gemytliga saker, skitglada över att de fortfarande har lite kändisskap att glida runt på, även om den begränsar sig till Sweden. Kanske är det roligt, vad vet jag, men när jag ser bilderna blir jag lite sorgsen inombords.
Jag får också mail från Richard Kiel själv, alltså Jaws. Jag intervjuade honom, vi kom bra överens. Han bjöd mig till hans hus, sa att jag kunde få simma i hans pool om jag ville. Han har skrivit en bok som heter “Hur man lyckas i business genom att använda de kristna principerna”. Ordagrant översatt.
Så nu kanske ni fattar att jag blir lite sorgsen och beklämd när han, med en liten dvärg i släptåg, hakar på ett diffust tv-erbjudande från Channel Five in Sweden som innebär free resa, köttbullar och the joke is on them.
Men vad vet jag? Kanske är det kul? Fick ett till mail från jättemannen idag. Han frågar vad jag tycker om deras freakshow (han skriver inte freakshow).
Tja, vad säger man?

(PS. När vi ändå snackar om sorgliga halvkändisar känns en bild på Bubble Boy passande)

Sömnen är min vän och fiende

Jag ser ut som sju svåra år men annars är det okej. Sånt får man ta när man är en jetsetter som mig. Men man ska däremot inte behöva låta sin blogg hamna i skymundan bara för att man åker till LA hit och dit för att umgås med magiker. Nu ska det bli andra bullar av. Bloggbullar. I morgon blir det total uppdatering med trubadurskolan och cosbytröjan (ja, det finns nyheter även där).
Och jag har slutat med semlor nu. Sista idag. Promise. Nu är det nya tider.

Det magiska slottet

Äntligen! Besökte Magic Castle i LA – en “members only”-klubb i Hollywood som består av ett slott fullt av magi. No, really. Tre eller fyra våningar, massor av dolda rum, konstiga trappor och gångar. En matsal. Ett par scener där man kan se trollerishower, och så massor av barer. Man måste vara uppklädd, visa respekt för utövarna av magi. Det roligaste var alla “up-and-close”-grejer, där man sitter vid samma bord som magikern och ser honom göra tricksen mitt framför ögonen. Mina vänner pekade på mig hela tiden när trollkarlarna/illusionisterna/magikerna frågade efter frivilliga eller nån som väljer nåt kort ur en kortlek. Trodde inte att jag var trollerifan, bara Potter-fan men lo and behold, nu ska det bli trollerilåda av!
Hemma tisdag. Har ett dygn resande framför mig. Mer info senare. Nu ska jag skaka fram dollarmynt ur örat.

Rörande, filmiska LA-ögonblicket

Det är kylig kväll i LA, och affärerna är stängda förutom drugstoren Rite-Aid. Där inne är det sådär filmiskt ljust och lugnt. Man spelar mystisk easy listening, och kunderna är ett axplock ur Beverly Hills-floran. Jag plockar på mig billiga lipgloss, lite godis och en tidning i lugnast, möjliga takt.
Framför mig i kassakön står en liten man i kostym, kanske sextio år, som köper ett rosa födelsedagskort och ett presentkort på femtio dollar. Det är både sorgligt och rörande, tänker jag. Som att ge någon ett presentkort till ICA eller Apoteket. Visst kommer man använda det men ändå?
Han iakttar kassören med nästan skeptisk noggrannhet när han aktiverar kortet genom att dra det genom någon liten maskin. “Dra det igen nu, så jag ser att pengarna finns där!” säger kostymfarbrorn. “Vaddå? Det kommer inte synas. Du har kvittot där på att pengarna finns”, svarar kassören som är en stor mörk man med guldtänder. Också han ser ut att vara castad i den här kvällens LA-film.
Kostymfarbrorn freakar ur. “Jag ska ge bort det i present, jag kan inte ge henne ett kvitto! Jag måste veta att kortet funkar!”
“Kolla på kvittot”, säger kassören. “Allting står där”.
Kostymmannen jämför en lång rad med siffror på kvittot, och kollar om de matchar med hans lilla presentkort. Jag står bakom honom och liksom låtsas att jag är osynlig och helt okej med situationen. Uppenbarligen är det väldigt, väldigt viktigt för mannen att det här blir rätt. Det är okej.
Mannen säger att han är nöjd, och ber om ursäkt. Kassören muttrar och tar hand om mina varor.
Då kommer filmen igång på riktigt. Lilla farbrorn i kostym ber mig och hjälp. Han visar kortet som han köpt: ett rosa kort med TO A DAUGHTER på, och säger “Kan du hjälpa mig att skriva det här? Jag vet inte vad jag ska skriva. Hon är mitt dotter, men jag vet inte vad jag ska skriva så att det blir rätt”.
Han visar vad som står förtryckt i kortet. Någonting om en lovely daughter. Jag föreslår tafatt att han ska skriva att han är stolt över henne (äkta Hallmark!).
Men hur ska jag skriva det? säger han. Säg hur jag ska skriva det, snälla.
Jag säger “Jag är stolt över dig”.
Han funderar en sekund och säger “Först skriver jag hennes namn”. Han skriver “Dear Nicole”.
Han checkar med mig om det är okej att skriva “I will always be your daddy” först.
Jag okejar.
Han skriver att han är stolt över henne. Han vill att jag kollar, så att det ser rätt ut. Han frågar vad han ska skriva mer. “Hon är mitt dotter, det får inte bli fel” säger han.
Jag föreslår “Jag tänker på dig idag, på din födelsedag” men det faller inte i god jord. Då föreslår jag, på mesta, möjliga, USA-vis att han ska skriva att han älskar henne. Detta chockar honom lite och han suger på karamellen ett tag. “Tror du det blir bra?”
Jag säger att jag tror hans dotter blir glad över att höra det från sin pappa på sin födelsedag. Han ser lite förvirrad ut men fattar sedan pennan och ber mig övervaka medan han skriver “..and I will always love you. From your daddy”.
Sedan visar han mig kortet för godkänning och jag har tårar i ögonen vid det här laget för hela grejen är liksom som en scen i en film som visar upp alla fäder och deras probelm med att säga det rätta till sina döttrar, fast de gärna vill. De som inte fattar att det bästa är att bara säga det, utan omskrivningar. De som darrar vid bara tanken.
Hon fyller 22 berättar han. Hon är allt jag har. Jag ska bjuda henne på middag nu.
När jag tänker på att hon får det där kortet och ett presentkort på Rite-Aid börjar jag gråta. Men inte förrän den lilla farbrorn, som tackar mig genom att skaka min hand, fråga efter mitt namn och presentera sig som Bijou, lämnar mig vid utgången till Rite-Aid och går mot parkeringen.

På förekommen anledning

Trevligaste intervjuobjekt ever: Jason Lee, Keri Russell och Maggie Q (MI3-tjejen. Stor i Kina tydligen). Alla var snälla, glada och tjejerna fnittrade som om vi gick i femman. Det var underbart.
Otrevligast alla kategorier: Fredrik Reinfeldt. Utan tvekan. Typ enda gången som jag avslutat en intervju innan utsatt tid. Men inte med ett “dra åt…” som jag borde.
Obegripligast: Johan Staël von Holstein. Citat i urdrag: “Om du kan tjäna en tia extra så finns det ett barn i Afrika som skulle vara jävligt glad för den tian, så det är din förbannade plikt att ta den tian!”
Flest skratt-per-minut: Emma Wiklund. Garvade efter varenda fråga. Och efter varje svar.
Flummigast: Denzel Washington. Fråga: “Tror du att vi kommer kunna resa bakåt i tiden?” Svar: “Vad är det som säger att vi inte redan har gjort det?”.
Överaskning: Ben Stillers totalgråa hår, Adrien Brodys näsa (dude, stor snok!) och Ben Afflecks extremt trevliga sätt.
Easy-going: Jason Lee (gillar Sverige), Nalle Knutsson (gillar media), Ben Affleck (enbart tacksam, tuggar tuggummi).
Knepig: Jennifer Aniston
Pratar mycket men säger ingenting: Andreas Wilson, Carola, Marcus Schenkenberg

Alla dessa idioter

Intervjuerna är över. Såg både galne tysken Frank och den feta fransosen Henry i cosbytröja i väntrummet, och frös till is. (Re-cap: Frank är duden som frågade precis alla i 24 “WHERE IS ZE GAS?” och Henry droppade “Do you think comedy will always be popular?” under intervjun med Ben Stiller.)
Lyckligtvis var de inte i min intervjugrupp. Pew!
Då återstår bara en hysterisk italienare/italienska tänkte jag. Det är alltid tyskar, fransmän eller italianos som pajjar hela set-upen. Jag är ledsen men det är sanningen. Jag har varit med för många gånger för att kunna kosta på mig att ta bladet från munnen och lägga fram sanningen som den är: i intervjusammanhang ska man alltid undvika tyskar, fransmän och italianos. Det är ett faktum.
Mycket riktigt hamnade jag med en italiensk tant i min grupp. Hon hade en beanie på sig under hela eftermiddagen. Höll på att strypa henne. Allvarligt, jag knöt fingrarna i fickan. Höll på att skrika obsceniteter. Åtminstone säga till henne. Men vad skulle jag säga? Sluta fråga saker?
Som alltid tar de över hela intervjun och leder in den på pinsamma, osammanhängande och allmänt skumt, dåliga spår. Hon frågade Jane Fondas son var han stod i frågan om articifiell insemination (?!). (Detta har givetvis föga att göra med Danny Boyles scifi-film vi är här för att diskutera). Hon frågade honom sedan om han var katolik. Också helt out of nowhere. Han sa nej. Hon bah nej, jag tänkte väl det.
Hon frågade Chris Evans om han var “grön eller röd eller humanitär”. Först var det ingen som fattade vad hon sa. När vi fattade så begrep vi ännu mindre vad hon ville. Han också. Han missförstod nog frågan (who didn’t?) men svarade artigt att alla måste hjälpa till så gott de kan annars försvinner vår planet. Typ. Då frågade hon om han tyckte månen var viktigare än Internet och varför amerikaner gillar så dumma filmer. “Bara fransmän ser bra filmer”.
Jag hamnade på fel fot med Cillian Murphy vilket gjort mig olycklig. Jag tänkte inleda med att vara trevlig så jag bah “Du har tappat lite av din irländska accent!” och han bah “Jag tror knappast att du är en expert på det ämnet”.
Skitdag. Plus att jag är trött.

Alla dessa idioter

Intervjuerna är över. En kvinna frågade Jane Fondas son var han stod i frågan om articifiell insemination (?!). (Detta har givetvis föga att göra med Danny Boyles scifi-film vi är här för att diskutera). Hon frågade honom sedan om han var katolik. Också helt out of nowhere. Han sa nej. Hon bah nej, jag tänkte väl det.
Hon frågade Chris Evans om han var “grön eller röd eller humanitär”. Först var det ingen som fattade vad hon sa. När vi fattade så begrep vi ännu mindre vad hon ville. Han också. Han missförstod nog frågan (who didn’t?) men svarade artigt att alla måste hjälpa till så gott de kan annars försvinner vår planet. Typ. Då frågade hon om han tyckte månen var viktigare än Internet och varför amerikaner gillar så dumma filmer. “Bara fransmän ser bra filmer”.
Jag hamnade på fel fot med Cillian Murphy vilket gjort mig olycklig. Jag tänkte inleda med att vara trevlig så jag bah “Du har tappat lite av din irländska accent!” och han bah “Jag tror knappast att du är en expert på det ämnet”.
Skitdag. Plus att jag är trött.