Tecken på för mycket fritid?

Saker jag gjort inom loppet av de senaste 24 timmarna:

1. Målat köksgolvet
2. Bakat dajmtårta
3. Gjort fet lasagne (med stuvad spenat och vitlökssvamp)
4. Skurat golven, old school med mopp och sånt
5. Ringt Försäkringskassan
6. Ansiktsmask
7. Kastat tre lass med återvinningsgrejor
8. Handlat kökssaker som “bricka” och “rivjärn”.
9. Cyklat till Willy’s för att handla billig mat

Nu anser jag att jag förtjänat rätten att lyssna på Robbie Williams.

Alltid dessa flammor

Har målat köksgolvet. Fick ett totalt ryck och handlade färg till ockerpris på Wirströms, den där färgaffären på söder som skyltar med att de har öppet 365 dagar om året.
Det var värt det för mannen i kassan var snäll och hjälpsam och behandlade mig inte som en idiot fast jag sa “Plast eller linoleum?” på frågan om vad jag hade för golv hemma.
“Stor skillnad, faktiskt”, sa han. “Det ena går att måla på och det andra inte.”

Anyhoo. Nu har jag målat golvet. Det var roligt. Det blev totalfräscht. Det tog åtta timmar för färgen att torka. Då och då satte jag mig vid tröskeln till köket och bara stirrade på den nya golvfärgen medan den, supposedly, torkade.

Det var en viss känsla över att saker som brukade vara självklarheter nu var helt utom räckhåll för mig. Vattenkokaren till exempel. Mmmm, det vore gott med en kopp te, tänkte jag. Men tyvärr. Det gick inte. För långt bort. Plötsligt kändes te som det godaste i världen. När färgen väl var torr gick jag in i köket som om det vore ett nytt, hemligt rum jag aldrig sett förut.

Det blev färg över, dessutom. Jag bättrar på lite här och var, tänkte jag, helt berusad av min uppenbara talang för hantverket.

Ingen bra idé. Nu är golvet helt zebrarandigt. Det ser ut som om en infantil person fått leka bildterapi i mitt kök. Jag blir äcklad av att se det. Jag vill inte ens gå in i det. Hela rummet har offentlig lokal över sig, helt plötsligt. Mongo.

Måste åka tillbaka till överprisaffären och handla mer färg och åtgärda snarast innan mitt humör sjunker ännu mer.

Hur dum tror de att jag är?

Saxat ur diverse svenska tjejtidningar:

“Det finns män, och så finns det Måns Zelmerlöw”
“Lyssna på din hud när du solar, den försöker säga dig något!”
“Hur skulle din kropp reagera på en vavavavoom-makeover?”
“Om din kropp är kurvig, som J-Los…”
“Om du till exempel drömmer omm Johnny Depp kan det betyda att du är imponerad av hans karriärval eller identifierar dig med någon av hans många rollfigurer.”
“Ola Rapace är både snäll och rebell på samma gång”
“Funkar aromaoljor bäst i badet för dig, eller föredrar du kanske en lyxig bodylotion? Lyssna till din kropps behov!”

Avdelningen för konstiga sammanträffanden presenterar: Elvira Barsotti

Hej Elvira! Du såg nyligen På Smällen på bio. Då upptäckte du en konstig sak, var det inte så?
– Askonstig. En riktig Jag-mötte Lassie.

Vad var det som fick dig att sätta popcornet i halsen?
– När paret i filmen är inne i en babybutik så kollar de på en Baby-Björn med en bild av en perfekt familj på kartongen. De säger något i stil med “Kommer vi någonsin bli så lyckliga som den här familjen på Baby-Björnpaketet?”, och killen på bilden, alltså han som ska föreställa pappan i den lyckliga familjen, känner jag! Jag kan ju inte påstå att han är en av mina bästa vänner, men ändå! Crazy stuff.

Har du talat med din bekant om hans exponering via På Smällen?
– Jag har inte sett den här killen på ca ett år, men nu när du säger det så ska jag nog skicka ett sms.

Festligheter

De har det inte lätt, spelkillarna. Igår var jag på trevligt samkväm i Gamla Stan hos Anders, Klas och Sam. Kultur/teknik-journalist (typ), popkulturjournalist och speljournalist repektive.

Jag behöver kanske inte säga att det var fullt av journalister där?

Saken är den, vad gäller journalistfester, att alla kan prata med en musikjournalist. Man frågar vad de tycker om en viss ny skiva. No probs. Filmjournalister likaså. Men så fort en speljournalist presenterar sig – med undantag från Sam – blir konversationen lätt trevande. Inte minst från min egen sida.

“Är du mycket i Second Life…?” var mitt försök till konversation med en speljournalist. Det är väl ungefär som att fråga en filmjournalist om man “ofta är i videoaffärer” eller nåt. Svaret blev i alla fall nej.

Då var det hans tur att försöka konversera med mig, och jag antar att hans tankar gick ungefär som mina. “Hm. Film. Kolla film. Se på film. Hm…vad gör man när man kollar på F.I.L.M.” eftersom hans fråga blev:
“Uhm….Har du surround?”

Haha! Jag kunde verkligen inte sluta fascinationsskratta över den frågan. Fantastisk. Surround? Han skulle lika gärna kunnat fråga “Har du videokanon hemma?”.
Tyvärr tror jag att mitt spontana skratt hade för mycket underton av hån för att spelkillen skulle förstå hur mycket jag uppskattade hans knasfråga, så långt från standardfrågan “vad går det för bra på bio nu då?” man kan komma.

Felsägning

Jag har ett problem. Jag vet inte varför men jag uttalar ordet förhinder med betonging på ö. Alltså FÖRhinder.
Men ska ju säga förHINDER, ungefär som förSENAD. Men det gör inte jag, hur mycket jag än försöker (förSÖKER).

Jag ringde och avbokade en telefontid för att jag fått FÖRhinder. Då blev det tyst i luren.
Du är förHINDRAD menar du, sa tanten.
Jag skulle svara att det var jag men tänkte för mycket på att uttala det korrekt så att det blev “Ja, jag har fått FÖRhinder här på morgonen.”

Nu är jag generad men vet inte helt varför.

Fast, ja. Men varför?

Min fascination för family.se håller i sig. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är. Det är ju inte svennigt på det där tribaltatuering/räkcocktail-viset.
Samtidigt som det inte, mig veterligen, finns en websida med större svennekoncentration.

Det hela har också något mycket tragiskt över sig. Alla dessa “Var är du nu?” som hittas under mitt favoritkategori “Efterlysningar” är faktiskt rent obehagliga. De går visserligen från “Vore kul att veta vad du sysslar med nu!” till “Pappa, var är du?”, men en genomsnittlig efterlysning handlar om någon som åkt Birka Cruise och träffat någon de inte helt minns namnet på, endast att han hade rött linne och bodde i hytt 7005, och nu vill de ses igen.

Så tragiskt.

Och ändå sitter jag som klistrad. Det är som att följa en såpa, på nätet. Det är ju det. Man vill veta vad som händer sedan. Man ser alla dessa människor framför sig; stuffandes på dansgolvet, som två grisar inne i hytten, och ett “men hej dåra” när båten lägger till.

Man vill veta mer. Eller vill man? Family. se är helt enkelt Sveriges största och mesta såpa på nätet. Och sådana är det fett svårt att värja sig emot.

Inland Empire

Jag blir provocerad av planchen. Inte av planchen i sig, men planschen i syfte att locka folk till att se filmen. Jag såg filmen. Jag har hyfsad IQ och gillar David Lynch sådär generellt. Men jag såg filmen, som sagt. Det misstaget gör jag inte om.

By the way, varför har jag plötsligt halkat ned från “Funniest” till “3rd funniest” på Facebook? Vad har hänt? Vad har jag sagt som varit så uppenbart tråkigt? Vem är det som, från ingenstans, kommer och är roligare?

Vidare undrar jag hur mycket man bör betala för en fåtölj. Såg ett par mycket vackra på Myrorna. 1400 kr styck. Bättre begagnade.
Ny öronlappsvariant från Stalands kostar runt fem tusen.
Shitty variant från Myrorna under åtta hundra.

Igår körde jag total retail therapy (det finns inget svenskt ord för det, Joel! Köpterapi? Nej, inte alls samma sak) och köpte ett sängbord jag inte behöver. 625 kronor. Fick bära hem det i regnet. Lyfte mitt humör marginellt och tillfälligt. Så syftet uppnåddes. Jag lyckades. Bra gjort.

Pondering…

Vem är coolast av Casey Affleck, Jason Schwartzman och Adrien Brody? Jag behöver veta. Det är för en artikel.
Eller, om jag formulerar det så här, vem läser man helst om?

Skön

Brorsans japanska kompis har en fin t-shirt. Jag vill också ha en.
(“Vad är det för väder idag”/”Vädret ska bli bättre”)