Mitt inlägg i debatten

Olika användningsområden för den fantastiska frasen “ömma slag mot munnen“:

Kontaktannons:
“Man, 47, söker kvinna för skogspromenader, myskvällar och ömma slag mot munnen.
Svar till “Kanske vi i höst”?”

Krogen:
– Får man locka damen med ett glas vin och några ömma slag mot munnen kanske?

Eufori:
“Det var så himla fint när REM spelade Electrolite, och den satt som en smäck, ja då rös man som om man hade fått några ömma slag mot munnen.”

Kompisar från förr

Bara ett par rader om kvällens REM-konsert. Tredje i ordningen för mig, och tyvärr också på min egen, privata ranglista.
Men, några highlights: Michael Stipe robotdansar, Michael Stipe gör jazzhands och Michael Stipe gör det där danssteget där man vänder sig om och skakar på rumpan.

Det hela påminner mig om när jag såg dem på Vinterträdgården på Grand för ungefär elva eller tolv år sedan. Jag fick biljetter för att jag var med i deras fanclub. Inte många svenskar med, tydligen… Har jag nämnt att de var mins idoler under tonåren?
Nå.
Jag stod längst fram, och jag svär att Ken Stringfellow (inhyrd) vinkar till mig. Han vinkar ett par gånger under konserten, kanske ler han lite, jag minns inte. I alla fall så hänger han kvar på scen ett tag efter spelningen så jag säger hej. Följande konversation utspelas:

Ken: Hej.
Jag: Uhm. Är Stringfellow ditt riktiga namn?
Ken: Ja, det är det.
Jag: Verkligen?
Ken: Eh, ja.
Jag: Verkligen?
Ken: Verkligen.
Jag: Ah. Jag tyckte liksom att det lät fejk.
Ken: Eh. Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag: Eftersom du spelar stringgitarr, tänkte jag. Stringfellow. På Stringgitarr.
Ken: Jag vet inte riktigt hur jag ska prata med dig.
Jag: Okej. Tack för showen. Det var jättebra. Hej då.
Ken: Hej då.

"Det kändes lite kinky"

Ett personligt hamburgerminne!

Beautyblogg

Nya Bon är ute nu och jag skriver nya i dubbel bemärkelse; nytt nummer, ny logo. Och snart ny skönhetsredaktör nämligen undertecknad.
Nej, jag har verkligen inte övergett filmen. Jag breddar mig bara. Beauty har alltid varit ett intresse. Av flera anledningar. Min problematiska hy, filmstjärnor och antropologi är väl nyckelorden till varför det upptagit mitt intresse.
Från och med nästa nummer händer det men nyheten är officiell nu. Här och nu. Nu.
Jag kommer också att skönhetsblogga på bonmagazine.com från och med jättesnart men känner för ett litet inlägg här och nu på Jazzy. Om DATE-parfymerna. Ni vet, de där parfymerna light som var populära i mellanstadiet. En tjej för varje doft, med rejäla namn som Emma och Natalie. En färg fick symbolisera. Blå var frisk och sportig, medan lila var lite “tyngre” och orientalisk.
Samma koncept gäller fortfarande men det är fascinerande att se uppdateringen. Namnen är borta för det första, numera heter de D, A, T och E. Men samma uppdelning gäller i stort sett fortfarande, en frisk och sportig dam (ljusblå) och en mystisk och oriental-exotisk kvinna (lila). Men någonting har hänt. Den friska och sportiga kvinnan är för det första äldre, och för det andra sofistikerat bortlutad, hon ser inte ens på oss. Hon är numera namnlös, och vi är inte längre personliga med henne. Så hon stirrar bort från oss i en pose, medan hennes blonda, obehandlade hår ramar in det sofistikerade, nästan lite kyliga, ansiktet.
Men den exotiska kvinnan däremot, är kanelbrun med utländskt påbrå. Hon stirrar rakt fram, ut på oss, med hypnotiserande blick. Man skulle kunna säga kaxig, men utmanande eller uppmanande är nog mer korrekt. Eller okej, sexig. Hennes färg är syndigt svart, såklart. Och även hon är betydligt äldre än dels målgruppen och dels den DATE-tjej vi har i minnet. Hon heter D för “Dangerously Delicious”. DATE har blivit vuxen. Tänka sig. Har även målgruppen det eller är det så att dagens trettonåringar mer ser sig som trettioåringar?

Titta vi flyger

Alltså det här med gothmodet i modehusen. Inte en enda av De Stora Designersarna har missat att ha vampyrer som förebild för höstens kollektioner.
Jag vet inte jag.
Snart har Låt den rätte komma in premiär (24 okt) så jag skyndar mig att påstå att det inte finns några coola vampyrer kvar. The Lost Boys (1987) hade den kanske skönaste vampyrstilen av alla; blonderat hår och jeansjacka med avrivna ärmar. Duuuude. Solglasögon av pilotmodell eftersom man inte kan gå ut om dagen då man är blodsugare.
Interview With a Vampire (1994) körde visserligen på långt hår i hästsvans och det universellt obegripliga plagget kråsskjorta, men de hade å andra sidan skräddarsydda kavajer och bögig gångstil, och det klär en vampyr. Det klär förresten vem som helst.
Sedan dröjde det ett tag. Och vad har vi nu för knasiga modevampyrer? Vi har svenska Vampyrer som kör på kulturvampyrstilen med svart polo. Typ. Och sedan har vi hela världens stora modehus som plötsligt kommit på att gother och vampyrer är fashionable. Svarta läppar, svarta ögon, svarta klänningar och svår, svår hysteri som främsta accessoar.
Då är det plötsligt inte kul längre känner jag. Ofräscht till och med. Vad hände med blond, smutsigt hår på creatures of the night? Ska de gå klädda i YSL-kläder nu? Men vaffan, då är det ju kört. HM nästa. Och när HM börjar köra vampyrkläder då dröjer det innan vi får se en enda bra vampyrrulle på bio igen.

"Insert funny here"

Det finns mycket lustigt att säga om den här skapelsen som säljs på Vetekatten. Den kostar med alla sannolikhet skjortan, och är säkerligen mycket god. Här är några förslag på sköna oneliners:

“Allianskringla? Betyder det att den inte håller vad den lovar?” (Mattias)
“Den måste vara saltad” (Jag)
“Smakar antagligen inte lika mycket som den kostar”

Finns det fler?

En rokad!

Jag har gjort en rokad, en helomvänding. Ni kommer inte tro det.
Samtidigt är det logiskt. Varför inte? Kunde Susanne Ljung kan väl jag.
Jag ska börja skriva om skönhet.
Det utesluter inte film.
Film och skönhet går hand i hand.
Nej, alltså, jag ska inte skriva på ett sånt där tjejtidningssätt, där man rabblar produkter och pris bara. Nej, skönhet som i skönhet. Som i essä, analys och den perfekta röda nyansen på nagellack (som ju faktiskt är L’Oreals Shine and Resist 505, helt otippat).
Sånt.
Skönhet som i stora ögonbryn och utåtstående Amanda Seyfried-glosögon. Och Tom Ford för Estée Lauder.
Ja, sånt.
Skönhet alltså. Och film. Jag breddar mig.

P3 Studio 7 kl. 11:15 idag

Jag intar halvt ofrivilligt rollen som “den politiskt korrekta”. Calle Schulmans fel. Han snodde den andra rollen.

Såg förresten en bra film idag som har premiär på fredag. “Bedragaren” heter den, en dokumentär om en karl som åkte jorden runt, skaffade nya identiteter, och lurade av folk pengar. De gillade honom. Han var trevlig. Han var rolig. Ibland var han en romersk-katolsk präst. Ibland en rabbi. En gång tränare för ungerska OS-landslaget i simning. De vann. Då drog tränaren, som för övrigt inte kunde simma, med pengarna.
Intervju med gamla klasskompisar. De var fortfarande lite sura på honom. Han snodde klasskassan så det blev tji klassresa.
Men ändå var det förvånandsvärt få som var riktigt, riktigt arga på honom. De flesta var arga på sig själva.

Studiosnack

I morgon är jag med i Styrelsen i P3 igen. Runt kvart över elva. Calle Schulman är min parhäst. Igen. Vi har varken setts före eller efter senaste Styrelsemötet så det blir ett kärt återseende. Dock märkligt.