Kvart i fem

Skrönor och rövarhistorier

Tre highlights

1. Har fått en mailadress med @dn.se på slutet. Grymt!
2. Blivit fotograferad med redaktionen till tidningen. Grymt!
3. Tilldelats mitt första “knäck”. Grymt!

Uppvaknanden – igen

Andra typer av uppvaknanden nu. De fysiska.

Sätter klockan på halv åtta.
Herregud, det är plågsamt.
Det är plågsamt.

(Jag vet, säger man så till någon som min mamma som jobbat på Apoteket i trettio år så får man en blicksom meddelar att man borde skämmas i sin bortskämda cocoon-tillvaro.)

Men det är plågsamt.
Jag har jobbat mig upp till lyxen av att stiga upp halv elva på morgonen.
Anser jag.
Egentligen.

Bestämmer mig för att skippa frukosten till förmån för lite extra cuddling i sängen istället. En Tio minuter senare bestämmer jag mig också för att hoppa över en hyfsat behövd hårtvätt (vi ska fotograferas idag) för tio minuter extra värme under täcket. Att tvätta håret tidigt på morgonen gör att man fryser. Jag kan inte både gå upp tidigt och frysa.

Men till slut ger jag med mig och gör mig i ordning.

Jag kommer till DN kl 8.55. Flashar mitt passerkort och köper en pre-made frukostmacka på Café Scoopet. Plockar åt mig te i en pappersmugg och känner mig som både Bernstein och Woodward på samma gång när jag kryssar mellan alla skrivbord fram till mitt eget, och anländer exakt 8.59.

Då inser jag att jag är först på plats.

Och så förblir det tills Sebastian trillar in. Redigeraren Måns glider in när mackan och teet försvunnit för länge sedan och skockar “Så du har inte kommit in i DN-tiderna ännu?”

Rookie.
Jag är en rookie.

Uppvaknanden

Helgen är snart över och i morgon börjar mitt nya liv som reporter på DN På Stan. Jag har därför vigt helgen åt eftertänksamhet och sökande.

Jag konstaterar följande sanningar:

1. Steve Carell är snygg. Så är det. Jag ser på amerikanska The Office (bra, bra serie, för övrigt) och inser bara ännu en gång att det är faktum. Se bortom geeken och du finner en attraktiv man med ansvarskänsla och den så kallade “glimten i ögat”. Ladies like.

2. I stort sett alla unga män (och här syftar jag på de unga män, runt 30, som jag känner) klär i en eller flera dagars skäggstubb. Idagvar jag på helt underbar brunch hos ELLE-Erika och hennes fotograf-Martin. Rara genibarnet Anders Rydell kom dit, med 1 mm skägg som accessoar till sina Truman Capote-glajjor. Bra look! Alla unga män borde följa hans exempel (ni vet vilka ni är).

3. Melodifestivalen är Sveriges största tidsmaskin. Säg ett årtal mellan 1965 och 1999 och du är där. Emilia kör Motowngrejen, Nina whats-her-name kör äcklig åttiotalsrock (nittiotal? Jag bryr mig inte, äckligt är det i alla fall) och Alcazar (bless them!) kör på som om vi stod precis vid dörren till tvåtusentalet och kikade in, i våra skinny jeans och blonderade hår.

4. Jack Bauer är bäst, ingen protest. Sju timmar 24-tittande lämnar mig bara stum av beundran. Jack Bauer wasn’t born, he was unleashed. Jack trumpna och sårade min då han får ta verbal smutskastning av Agent Walker eftersom hon felaktigt tror att han jobbar på skurksidan är obetalbar. Man vill bara krama honom, kela med hans babyfejs och trycka hans hand och tacka, å hela västvärlden OCH Afrikas vägnar. Jack, du förtjänar en semester när detta är över. Och massor av kärlek.

5. Att laga mat lindrar själens våndor. Hade en crappig helg, rent själsligt alltså, och lagade därför en skitgod morotssoppa med kokosmjölk och bakade mandelskorpor som blev fintfint sega. Det gjorde mig på bättre humör. Hädanefter ska jag alltid ha nyttiga ingredienser i kylen som jag kan göra rejäla soppor och grytor på. Funkar ungefär lika bra som Atarax vid lätt oro.

Plan B. Varför titeln inte håller

“Låter som något av Jan Stenmark” påpekar Miss Madass om mitt titelförslag.
Hon har ju rätt.
Okej, tillbaka till ritbordet.

Just nu klistrar jag upp post-its på en vägg med lite titelförslag och annat viktigt som hör romanen till. Jag känner mig som en person ur någon film, fast skillnaden är att de som i filmer sysslar med post-its är journalister/kriminalare som får fram ett lead på en mördare på så sätt.

Nu känns min vägg plötsligt helt creepy.

Okej.
Nu åker alla post-its ned.

Möjlig titel på romanen:

“Och nu står jag här” – en skröna av Caroline Hainer

Du behöver inte läsa det här

Ännu en bloggstafett. En lång en den här gången. Från Svenska Larm.

Är det någon som läser svaren egentligen eller är det är med stafetter bara något som bloggmänniskor hittar på för att det är kul att skriva om sig själv?

Tror jag vet svaret, dessvärre…Inte för att låta dyster.

10 Första
Första bästa kompis: Väntar fortfarande.
Första bil: Sure, det lär ju hända.
Första kärlek: Morten Harket i A-Ha.
Första husdjur: Kaninen Bonnie. Dog tragiskt i maskrosbladsrelaterad olycka.
Första semester: Var tydligen i Tunisien medan jag var i mors mage.
Första jobb: Sålde egenproducerade tidningarna NonStop och Hundexpressen till grannarna vid elva, tolv års ålder.
Första köpta skiva: Räknas singel? I så fall Rick Astley Never Gonna Give You Up, och det står jag för.
Första piercing: Öronen. Första och sista piercingen.
Första konsert: Om man inte räknar typ Mora Träsk så skulle jag säga New Kids on the Block. Visst, jag hade kunnat ljuga här men varför skulle jag? Varför skulle jag…

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: Ni vet svaret.
Senaste bilfärd: Taxi hem från Spy Bar (det är inte vad det låter som!)
Senaste filmen du såg: “Am I black enough for you?” (recensionsjobb)
Senast ringda telefonsamtal: Bordsbokning på Riche (så jävla MEDIA!)
Senaste bubbelbadet: Bubbelbad? När badar man sånt? Måste varit på Centralbadet för tusen år sedan med ex-polaren Per. Vi gick dit ibland och hade oss.
Senast spelade CD-skiva: Belle & Sebastian-soundtracket till Storytelling jobbar jag bäst till.
Senaste gången du grät: Jag gråter jämt. Varje dag.
Senaste måltiden: Risotto på Riche. Snål portion men mätt blev man.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Fastnat och fastnat…inte direkt.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: Absolut. Hur många som helst. Bland de töntigaste var att köra typ “Är det Storm på Storgatan? Ja, men håll i hatten då!” och till de mer avancerade hörde att ringa till någon och bekräfta dennes beställing av ett års prenumeration på ost. Föreställde också rösten och ringde hem till olika lärare. Överkurs!

7 saker du har på dig
1. Glasögon.
2. Vit t-shirt som jag fått/stulit/ärvt från A.
3. Strumpor i skrikig kulör.
4. Mjukisbrallor (Sergio Tacchini, skitfula).
5. Undies.
6. .
7. .

6 saker du har gjort i dag
1. Facebookat såklart. Kollat in lite nya, fresha bilder av mig själv och kommenterat på dem.
2. Våndats över att jag ska stiga upp tidigt på måndag.
3. Försökt kränga en Toby Young-intervju.
4. Skrivit ett artigt mail till min fastighetsägare om att det fortfarande luktar mögel och gammal kyrkosal i mitt badrum.
5. Skickat ett sms till Kennet om att han kan få köpa min toaring till rabatterat pris. Han är på jakt efter en och jag vill ha en ny.
6. Försökt gå ned i split. Ville se om jag fortfarande kan. Det kan jag nästan men inte helt.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min Goonies-tröja.
2. Min jordglob featuring Belgiska Kongo.
3. Min tavla av gossebarent Alain aka djävulens avkomma.
4. Min Steve McQueen-docka
5. Mitt skyltdockshuvud.

4 personer du kan berätta allt för
Kennet.

3 val
Blått eller rött? Jag klär bättre i blått än rött. Inget politiskt alltså. Där är jag grön.
Sommar el vinter? Jag vill inte vara sån men vinter i LA är nog det optimala. Eftersom jag har svårt för extrem värme.
Choklad el chips? Choklad, men då ska den antingen vara väldigt mörk eller innehålla nötter.

2 saker att göra innan du dör
1. Be någon dra åt helvete.
2. Se en St. Bernardshund med en tunna runt halsen.

1 sak du ångrar
EN? Vaddå en? Det finns tusen saker jag ångrar:
Jag ångrar att jag inte tog salladen istället för risotton på Riche.
Jag ångrar att jag såg Ondskan för jag har fortfarande tvångstankar om den.
Jag ångrar att jag gav en luffarkvinna tjugo spänn för hon gav bort tjugan till sin ligistson som orkestrerade hela tiggeriet.
Jag ångrar att jag inte började sporta i tidig ålder för då kanske det inte hade varit så jobbigt att göra det nu,
Jag ångrar att jag inte hälsade på min farsa mer medan han var i livet.
Jag ångrar att jag fejkade en svimning på en fransklektion i nian. Det var så dramaqueenigt gjort så jag skäms.
Jag ångrar att jag bodde i Belfast ett år. Det hade räckt med tre månader.
Jag ångrar att jag aldrig sökte till JMK.
Jag ångrar att jag köpte en ful väska för en hundring på Tradera. Den är rund och jag kommer aldrig använda den. Nu ligger den i en kasse som ska till Myrorna.

Oh yeah, man ska skicka den här “stafettpinnen” vidare också. Då får den lov att gå till Mannyken, Konrad och Daniel. Det kan de ha!

I ditt (och din mammas) ansikte!

Ha!

I två år har jag väntat på det här tillfället. I två år! Idag kom det.

För ungefär två somrar sedan (kan ha varit tre till och med) så var jag på min kusins födelsedagskalas. En “vän till familjen” (deras, inte min) var där. En kvinna i “min mammas ålder”. Det är alltid dem som frågar om “jag kan försörja mig på det jag gör” och “om jag har någon utbildning”.

Den här kvinnan frågade de sakerna med en skeptisk look. Hon trodde mig inte när jag sa ja, jag kan försöja mig på det men nej, jag har inte gått JMK.

“Men vilka tidningar är det du skriver för då?” frågade hon,
Jag rabblade lite månadsmagasin och City.
“Ah”, sa hon då med ett förnöjt jävla smil. “Det är klart, i City kanske det funkar att jobba utan journalistutbildning men det skulle ju aldrig gå på en tidning som till exempel DN”.

Den här kvinnan jobbar på DN fast på den administrativa sidan. I två år har jag väntat på att få ge henne “svar på tal” eftersom jag sedan dess figurerat i DN som skribent både en och två och tio gånger.
Jag har tänkt på den stunden många gånger. Skulle vi ses hos min kusin igen? Hur skulle jag få det hela på tal igen? Skulle jag fiska i stil med “Ja, jag frilansar ju fortfarande…och det verkar funka!”

Jag har tänkt på det här oftare än jag borde erkänna.

Och så idag…

Idag var jag på DN, min arbetsplats från och med måndag, för att skaka hand med lite framtida kollegor och se på mitt skrivbord och så vidare. Vem ser jag i korridoren om inte Gnälltant Numero Uno. Ha! Mitt hjärta klappade lite snabbare och jag tänkte i racerfart – är det här rätt läge? Kommer chansen att komma igen? Känner hon igen mig?
Då haffar tanten tag i Axel (framtida boss!) som höll på att visa mig runt och frågar något jobbrelaterat. Jag tänker nu jävlar och säger “Hej, är det inte du som är XX? Du känner min mosters familj!”
Hon tar tag i min arm och säger “Ja, just det!”. Hon ler, jag tvekar men hugger ändå mot pulsådern.
“Sist vi sågs var på min kusins födelsedagskalas. Minns du? Du sa att eftersom jag inte hade någon journalistutbildning så skulle jag aldrig få jobb på DN, men nu är jag här och börjar på måndag”.

Om det kändes bra? Ja, det kan jag lova. Jag önskar bara att hon inte fintat bort med “Ja, vad kul!” utan erkänt sig besegrad. Nästa gång!

HA!

HA!

HA!

Billig? Jag?

Går på Make Up Stores fest där man presenterar vårens make up. Temat är frukt. Modellerna har bananer i håret och orange lipgloss. Det bjuds på tuggummi med vattenmelonsmak och – givetvis – en generös goodie bag med både det ena (tuttifruttigodis?!) och det andra (orange lipgloss).

(For the record: mycket fina färger i kollektionen, särskilt de turkosa produkterna. Fantastisk persikofärgad blusher också, och imponerande nagellack)

Vi kollar på modellerna, gissar deras ålder (sjutton) och anmärker på deras kläder.

Vi klappar händerna. Vi ser den ena osannolika kändisen efter den andra. Rikard Herrey. Varför? Nån som är känd från det här med tsunamin, en kvinna. Och så “han i Varuhuset”. Tror jag såg en gammal Fröken Sverige i vimlet också. De allra flesta är blonda tjejer med proffsiga sminkningar.

Showen är över, man önskar oss en fortsatt trevlig kväll för nu så börjar partyyyyyt!

Vi masar oss mot utgången i samma stund DJn börjar spela. Vi skäms lite. Det är så uppenbart vad vi håller på med. Gratis är gott och allt det där. Det pinsamma är att vi är långt ifrån de första att gå så fort uppvisningen är över. Det är kö till garderoberna. Gaaah!

Gud, jag rodnar när jag tar emot goodie bagen. Detta är tacken för att man ordnar fest, tänker jag. Man måste muta sina gäster för att komma och inte ens gratis drinkar kan få dem att stanna.

Om det är någon tröst för någon festfixare, eller kanske Make Up Store-ägare så gillade jag i alla fall verkligen innehållet i bagen. I morgon blir det orange nagellack.