Ett litet farväl

Det kanske låter banalt i vissa öron men idag sörjer jag vår katt Marius. Han kom till oss 1992 och idag försvann han från oss.

Alltså, djur åldras inte på samma sätt som människor. De springer runt och hoppar tills de en dag blir sjuka och lite senare dör de. Kanske blir de blinda på vägen.
Man ser liksom inte på dem att de är gamla på samma vis. Marius var ett konstant inslag, något man kunde lita på som var likadant efter år utomlands eller någon flytt eller någonting annat som ruskar om hela ens värld. Samma randiga katt som kom fram med en värdig uppsyn och hälsade på samma sätt. Samma bekanta spinnljud. Samma bekanta tass. Allt annat förändrades sedan 1992. Folk kom och gick. Marius var fortfarande där, åt sin fisk, kom och hälsade.

Så blev han plötsligt blind. Det var ett år sedan. Så kunde han plötsligt inte hoppa upp i sängen med samma lätthet längre. Så en natt – natten till idag – skriker han plötsligt av smärta och så ska han dö.

Det är jobbigt att påminnas om att de man älskar alltid dör. Förr eller senare ger de sig av. Marius var vår lillebror. Det stora grå kallade Peter honom. Eller Tiger, det var lättare att säga.
När vi kom till akuten var mamma redan där, i ett rum. En sköterska tittade på mig, såg att jag grinade och förde in mig dit utan ett ord. Jag sa inte ens mitt namn. Eller Marius.

Mamma satt där med Marius inlindad i en filt. Han låg ned och flämtade. Han tittade rakt fram. Han hade fått smärtstillande, sa hon. Han var där men ändå redan borta. Jag klappade honom och tog hans lilla huvud i handen men kunde inte se på när veterinären rakade hans tass (jag hörde ljudet av rakapparaten och såg den lilla hårbollen virvla på golvet) och sedan gav honom en spruta. Mamma höll honom hela tiden. “Hur lång tid tar det” frågade jag medan jag fortsatte kolla på en plansch på väggen. Hon sa att hans hjärta redan hade stannat.

Share this:

• Click to share on Twitter (Opens in new window)
• Click to share on Facebook (Opens in new window)

Like this:

Like Loading...

Related

• Postad 2009-11-23
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 10

Etiketter None

• Karin, 11:24 pm November 23, 2009:

  Min barndomskatt försvann från oss den 27 februari 2007 och det är fortfarande lika jobbigt. Hon hittades av en granne, kall och livlös på gatan. Och jag saknar henne så.

• Karin, 11:24 pm November 23, 2009:

  Min barndomskatt försvann från oss den 27 februari 2007 och det är fortfarande lika jobbigt. Hon hittades av en granne, kall och livlös på gatan. Och jag saknar henne så.

• K, 11:27 pm November 23, 2009:

  ♡

• K, 11:27 pm November 23, 2009:

  ♡

• Katarina (bjooti, splodgy...crazy bloglady), 12:17 am November 24, 2009:

  Ã…h Caroline. Fan vad jobbigt.

• Katarina (bjooti, splodgy...crazy bloglady), 12:17 am November 24, 2009:

  Ã…h Caroline. Fan vad jobbigt.

• Kitty, 8:24 am November 24, 2009:

  Jag blir tårögd av att läsa det här, fy vad jobbigt! Jag är så glad att min lilla skruttkatt fortfarande är ung och frisk men jag fasar redan för den dagen hon inte är det. Stora kramar till dig!

• Kitty, 8:24 am November 24, 2009:

  Jag blir tårögd av att läsa det här, fy vad jobbigt! Jag är så glad att min lilla skruttkatt fortfarande är ung och frisk men jag fasar redan för den dagen hon inte är det. Stora kramar till dig!

• Anonymous, 11:27 am December 1, 2009:

  Vi fick också vår familjekatt 1992, och även om han är en hyfsat pigg pensionär för det mesta så märks det så väl att han blir äldre. Han hoppar inte upp i soffan lika lätt utan får dra sig upp sista biten, är extremt sällskapssjuk och rör sig inte utanför tomtgränsen. Bara tanken på att hans tid kan vara inne får mig att storböla. Kanske kan Rasmus bli kompis med Marius i katthimlen när det väl är dags.

• Anonymous, 11:27 am December 1, 2009:

  Vi fick också vår familjekatt 1992, och även om han är en hyfsat pigg pensionär för det mesta så märks det så väl att han blir äldre. Han hoppar inte upp i soffan lika lätt utan får dra sig upp sista biten, är extremt sällskapssjuk och rör sig inte utanför tomtgränsen. Bara tanken på att hans tid kan vara inne får mig att storböla. Kanske kan Rasmus bli kompis med Marius i katthimlen när det väl är dags.

Add A New Comment!