Kände mig lite out of it igår, så jag ställde mig vid busstationen och hoppade på den buss som kom först.
Det blev 3:an, som går förbi Venice och Marina Del Rey. Jag åkte i en halvtimme innan jag blev rastlös. Kände inte igen mig nånstans, men jag hoppade av och började promenera. Det såg ut att dra ihop sig till regn.

Då fick jag syn på den här dinern, tvärs över gatan. Anledningen till att jag tog just buss 3 och hoppade av just här stod plötsligt klart för mig. Jag tackade ödet, korsade gatan och steg in.

Jag tror jag fann amerikas kärna igår. Den där Peach Pit-dinern man vill hitta till i sitt liv, både bokstavligen och bildligt. Där några stammisar nyfiket tittar upp bakom kaffekoppen och de förklädsprydda damerna bakom kassan kallar en “dear”. En kallade mig till och med för “little girl” vilket jag bestämmer mig för är gulligt och inte knasigt.

Jag slår mig ned på en röd vinylstol vid disken, mitt emot en liten jukebox. Menyn är hur lång som helst, de har till exempel ungefär femton olika sorters milkshake, och de kostar inte ens tjugofem spänn.
Jag beställer blåbärspannkakor och får en hög som är säkert en decimeter hög. Och en liten skål med sirap, såklart.

Jag blir, som alltid, gråtfärdig.

Jag orkar inte ens äta häften av den enorma portionen. En kvinna som också sitter vid disken är klar med sin frukost. Hon har inte ätit upp sin toast och hon har kvar en liten citronskiva man får till teet. Hon ber om en doggybag. “Visst, Darlene” säger tanten bakom disken. Darlene packar ned två toast och en skiva citron. “Synd att slänga” säger hon “Det finns så mycket man kan göra med citron”. “Absolut”, svarar tanten allvarligt.
Jag får grova, mysiga Twin Peaks-vibbar av detta eccentriska beteende Darlene uppvisar.

“Är det säkert att du inte orkar mer”, frågar man mig. Känns som om alla stammisar på en gång fäster uppmärksamheten åt mitt håll. Jag är plötsligt utbölingen, den nya. Jag är Agent Cooper, om man så vill. Jag försäkrar att jag inte orkar ett endaste blåbär till men att allt smakade utsökt.
En av damerna lägger en varm hand på min axel medan hon plockar bort min tallrik. Jag får lust att beställa en milkshake bara för att få sitta kvar lite till, men orkar verkligen inte mer mat.

Jukeboxen spelar gamla dängor. Jag tackar för mig och går till stationen med lätta steg, och väntar på bussen med ett leende. Runt en timme senare är jag hemma igen

• Postad 2010-03-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None