Ny giv

Okej, ny giv. Jag ska bli glädjespridare. Nya Bertil Monegrim, han som skrivit en trevlig insändare av typen Dagens ros, varje vecka sedan 1958. Om jag börjar nu kan jag ta över stafettpinnen.

Jag ska sprida glädje, bli ihågkommen som en solstråle. “Hon var alltid så varm!” ska man säga om mig. “Hon kunde muntra upp en, även på den gråaste dag”.

(Detta förutsatt att man i framtiden kommer att prata som på 50-talet)

Jag ska börja med att skriva enbart positiva hälsningar på folks Facebook-walls. Innan veckans slut ska jag ha skrivit fem insändare. En är i och för sig något kritisk, men jag tror den kommer att löna sig i längden. Jag har länge undrat varför man recenserar konserter. För vem? Var är konsumentupplysningen i det?
Jag får inget svar från Mattias Dahlström på DN. Lika bra det, för annars mister han väl jobbet. Om han tänker tanken ut alltså och, liksom jag, inser att det är menlöst.

Okej, det är inte glädjespridande per se. Ej heller att se till att någon får sparken som konsertrecensent på grund av överflödigt arbete. Men i det långa loppet. Utrymmet kunde ju fyllas med positiva nyheter?

Veras ypperliga doftidé!

Hej!

Vera!

Detta är en ju ypperlig idé. Så bra att du borde styra upp detta, kontakta företag som erbjuder “upplevelser”, sälja in din idé, eller presentera den för till exempel COW eller NK och casha in. Jag blir varm av tanken. Detta är en suverän idé! Och nej, mig veterligen finns ingen sådan möjlighet idag. Vad säger läsarna? Är det något jag och Vera inte vet?

Tack för ditt mail!

Caroline

Män som lyfter sig

Taj sunset – välkommen till Goa!

Escadas sommardofter. Låt oss prata om dem.

Escada är alltid först ut med sina värmesprakande summer editions, tror de finns på disk redan i januari. Peppen på vilket tema man kan ha valt på parfymen just i år brukar vara stor, även om man i stort sett alltid kan vara säker på att det har något med hetta och jetset-resemål att göra, inslaget i en aptitlig “fruity-floral”-blandning.

Nå.

Tyska (!) Escadas kläder och accessoarer (scarves!) har starka färger och grafiska mönster. Det går också igen i parfymflaskornas design, i synnerhet sommardofternas.
1990 släpptes den numera klassiska doften Escada by Margaretha Ley, en exotisk orientaldoft med bergamott, hyacint och kokos, på en söt bas av musk, vanilj och sandalträ.
Margaretha Ley grundade märket, tillsammans med maken Wolfgang. Hennes såldes i en hjärtformad, handblåst flaska med en utsökt liten kork, och marknadsfördes som “en exotisk resa”, och “alla dina drömdestinationer”. Att resa genom parfymen är ett tydligt budskap i alla Escadas parfymer. Man skulle kunna säga att det är “deras grej”.

Det var Tropical Punch 2001 som satte tonen för detta. Escada hade släppt massor av dofter innan, men just Tropical Punch banade väg för något. Den var tropisk, luktade passionsfrukt, papaya, persika och vit musk. Exotiskt! En resa till en paradisö! Sommar året runt!
Tropical Punch lockade de yngre parfymköparna, som ville lukta fräscht och fruktigt, inte damigt, inte sportigt. Kanske lite, lite åt godishållet? Helst skulle flaskan vara cool också, och Escadas färgglada, klara, grafiska kartonger gjorde susen.

Sedan dess har Escada släppt över 40 dofter, varav hälften ungefär har utgått Det har blivit lite deras grej – de färgglada sommardofterna som varje år släpps i begränsade upplagor och sedan försvinner. Poff! Med namn som skvallrar om lyxsemester och/eller heta resemål – Ibiza Hippie (2003), Island Kiss (2004), Into the Blue (2006) Ocean Lounge (2009) – har man fortsatt att ta vid där Tropical Punch slutade, med fruktiga, blommiga sommarparfymer med touch av musk. Många parfymentusiaster hävdar att det var Escada som satte doftfamiljen “fruity-floral” på doftkartan.

Årets sommardoft följer samma mönster. Taj Sunset doftar mango och kokos, i en söt, lite muskig blandning. Någonstans däremellan doftar den vit sand, oändliga stränder, bungalows och gratis drinkar. I vanlig ordning.

Den kommer garanterat sälja som smör. De politiskt medvetna kommer dock inte köpa den. Escada har bombats med anti-päls-aktioner i flera år nu, eftersom de envist vägrar göra kläder utan kadaver.

DNs krogkommision besöker Volt

Är det bara jag eller är det inte något skevt med den här bilden? Vad är det kvinnan i bild äter egentligen?

Jag blir inte alltför lockad, det blir jag inte.

“En otrevlig doftsituation”

Hej Caroline!
jag fann mig själv i en otrevlig situation häromdagen: jag upptäckte att inga av mina parfymer egentligen passade mig. jag har haft följande: light blue, lancome hypnose, stella in two stella mc cartney, chloé och nu sist coco mademoiselle. de två sistnämnda gillade jag mest, men chloé är det så många som har, och jag älskar coco m, men den är för söt! jag söker en doft som är mer kryddig, men utan att vara för orientalisk (och ofta är de orientaliska för “tunga” och passar mer äldre kvinnor). jag gillar i allmänhet vanilj, och trä, och jag letar efter en doft som är mer jordnära, som inte känns så artificiell. tror du du kan hjälpa mig, trots mina virriga beskrivningar?

Hej hej!

Otrevlig situation! Hm, instinktivt tänker jag på Estée Lauders Sensuous Noir. Den är “oriental light” kan man väl säga. Milt kryddig, inte söt, hemligt lila som en nattorkidé. Jag tycker den är underbar.

Men du har också, i alla fall någon gång, tilltalats av sötare, flickigare damdofter (som Coco Mademoiselle) så kanske Youth Dew är värd en sniff? Den är också från Estée Lauder, något sötare och mindre kryddig än Sensuous Noir, men fortfarande hypnotisk. Den brukar kallas för “Opium Light“, säkert tack vare orkidén som gömmer sig i hjärtat.

Mer jordnära dofter (och här kan våra definitioner på vad som räknas som “jordnära” gå isär) hittar du kanske bland Guerlains Aqua Allegoria-dofter, de är mer “inspirerade av naturen”, och luktar saker som fikon, friska örter och mimosa. Kan det vara något tror du? De säljs i lite större flaskor, men är väldigt lätta och framför allt lättburna.

På allmän begäran…

…viasar jag upp min samling av saker med St. Bernardshundar med en tunna runt halsen. Jazzhands-exklusivt! Hemma hos! Obs! Obs!
Trots idogt samlande har det bara blivit tre objekt. Följande kan konstateras: St. Bernardshundar med tunna om halsen är en raritet.

Kronjuvelen är förstås den här imponerande statyetten.

…även om den här lilla rackaren också gör sitt bästa för att platsa i samlingen samt vakta några DVDs.

“Här vaktar jag” etc. Tavla i hallen. Den typ av konst jag gillar = man ser vad det föreställer. Och detta föreställer en hårt arbetande St. Bernardshund med en tunna om halsen. Respekt för den.

Delad gläjde

Igår var jag på bokrelease. Jag vill egentligen inte rikta mer uppmärksamhet mot Kristofer Ahlström och hans bok Bara någon att straffa, han är tillräckligt jobbigt och äckligt begåvad ändå. Om han inte vore så trevlig, älskvärd och rolig så skulle jag lätt kunna avsky honom, med ett hat byggt på grov avundsjuka. Men nu är det precis tvärtom. Jag högaktar karln.

…vilket gör det något lättare att leva. Eller i alla fall räkna honom till inte bara vän utan även del i humorkollektivet. Det är så här jag balanserar min beundran/avund. Det är en variant av “if you can’t beat them join them“. Om du inte är lika imponerande duktig som Kristofer Ahlström så bilda ett humorkollektiv tillsammans med honom.

(Fotot snodde jag från Nöjesguiden. Och det är förresten inte K. Ahlström i bild, tillsammans med mig utan ytterligare en medlem i humorkollektivet, som antagligen håller med mig i allt ovanstående)

Respekt!

Långt innan kändisparfymen fanns kändisparfymen. Old school-Hollwyoodstjärnor gjorde inte egna parfymer, de fick parfymerna tillägnade sig. Respekt.

Audrey Hepburn, till exempel, fick den mjuka blomdoften L’interdit i present av sin gode vän Hubert de Givenchy. Bara att tacka och ta emot. Tre år senare släpptes den offentligt, Audrey stod som kampanjens ansikte i en serie underbara bilder. Numera är den väl borta från marknaden? Hoppas jag har fel.

Grace Kelly, den kanske vackraste av dem alla, kan mycket väl ha haft världens mest romantiske make. Till deras bröllopsdag lät han (det i alla fall då ytterst förnäma ) Creed göra en parfym åt henne. Det blev Fleurissimo, en blommig, feminin och – självklart – romantisk doft. En kunglig gest om någom, skulle jag säga.

Marlene Dietrich fick Angelique Encens i present av Creed, i en fin, knubbig flaska som inte klär henne. Men ändå.

Mae West stod modell för Shiaparellis Shocking, som faktiskt var chockerande på sin tid. Inte bara för den sexiga flaskan, som i förlängningen också inspirerat Jean Paul Gaultiers Classique och Femme Rochas) men också den chockrosa färgen (Shiaparellis signatur) och den erotiska (faktiskt!) doften.

Josephine Baker har fått hur många parfymer som helst tillägnade sig. En som gjordes inför hennes första  besök i Paris någon gång på 30-talet är rätt spektakulär. Den finns i ett parfymmuseum i Grasse. Jag såg den förra året, och det är inte en vacker syn med dagens mått mätt – en vild hottentott med bastkjol och galna ögon. Tjenare.
Bättre då med Guerlain Sous le Vent från 1933 som fortfarande säljs, eller – faktiskt – vår egen Byredo Bal d’Afrique som sägs inspirerad av Baker. Säkert en ordlek på Bal Négre, som hon uppträdde i.
Häromåret lanserade stora kedjan Sephora tillsammans med Etat Libre d’Orange en egen hyllningsdoft till henne, med namnet Josephine Baker. Rekord i hyllningsparfymer? Jag gissar det.
Hon sägs för övrigt ha promenerat runt på Paris gator med en tam leopard, men det är säker bara en myt.

Frilansdefinitioner

Hamnar på stan vid lunchtid, bestämmer mig för att, av outgrundlig anledning, äta kinabuffé. Sushi “ingår” varpå jag resonerar som så att om jag bara äter sushi så blir det som om jag äter största sushitallriken för 95 kronor, vilket alltså betyder att jag tjänar på det.

Vad jag inte räknar med är att jag också äter fyra friterade räkor, och att det vilar något vansinnigt tragiskt över någon som sitter ensam på en kinabuffé.