Det är fel…

…att Ulf Nilson inte fått sommarprata.

…när kaffe/te inte ingår i lunchpriset.

…att jag inom loppet av två veckor handlat fyra nya plånböcker. (Ursäkt: “de var på rea”).

Jämna plågor med Ulf

När jag vill uppleva bitterheten, hopplösheten och negativiteten hos en omsprungen gammelmoderat vänder jag mig till Ulf Nilson.

Men nu vet jag att Ulf Brunnberg är ett alternativ.

Lyssnar på hans sommarprat. Sammanfattningsvis en timmes lång rant om allt han retar sig på i dagens samhälle. Energiskatten, tv-reklam, USA, skatt i största allmänhet, dagens ungdom…

Han blir så upprörd över allt som finns att uppröras över att han ibland får säga åt sig själv att ta det lugnt. “Nä, nu lugnar vi ned oss med lite Michael Bublé…”.

Även om det hela är mycket underhållande på det där gammelmans/Ring P1-viset så blir man också lite orolig för karln och hans hälsa eftersom han är en hjärtattack waiting to happen med all den där fantastiskt dämpade ilskan. Den som startar mindfulnesskurs för bittra högeroldies har pengar att hämta. Om inte de bittra farbröderna anser att mindfulness är en modernitet såsom videoapparaten och automobilen och därmed bör bojkottas förstås.

Helgen – än så länge

Springer tio minuter på löpbandet. Låter som en astmatiker när jag kliver av. Jag svettas så mycket att jag måste blunda och blinka eftersom det hamnar i ögonen.

Jag tänker på munkar. Jag vill baka och äta munkar, förfina, hitta den perfekta. Det är nästa steg. Jo, det är nästa steg efter franska macarons och annat finlir. Surdegen och tillbaka till något slags enkelhet i hantverket men med den där dyra Cajsa Warg-touchen på det hela. Tänker att det är munkar som gäller. Ekomunkar eller munkar med sofistikerad fyllning. Kanske husmansmunken, med hjortronfyllning? Finaste mjölet, finaste frityroljan. Munk DeLuxe.

Sen torkar jag svetten från ögonen och från munnen. Det rinner överallt. Jag kollar på kaloriräknaren på löpmaskinen. Jag har sprungit bort kanske en tredjedels munk. Ska jag känna uppgivenhet? Jag vet inte. Jag känner ingen uppgivenhet, jag känner yra. Inför tanken på knådandet, hela grejen med att skapa perfektion och sen äta upp den.

Sen tänker jag att herregud, det är precis det här jag är programmerad att tänka eftersom jag bor där jag bor. Jag har gått på det. Jag har gått på det.

Hört på stan

“Nä, jag kör meditationen i iPhonen istället nu”

Fredagen då allt kan hända!!!!

Fredagen då jag bestämde mig för långklänning! Första gången i mitt liv!
Fredagen då maten i Radiohusets personalmatsal smakade bra! Och man fick kladdkaka “på maten”! Efterrätt ingick!

Vad som helst kan hända idag!!!!

Det är inte gnäll…det är nåt annat

Det är verkligen inte gnäll. Det är ambition. Längtan kanske. Det som får mig att känna att jag inte är där jag borde vara.

Jag känner mig steget efter.

Jag är varken olycklig eller särskilt bekymrad över detta. Bara försenad. Och tja, det är väl det den där ständigt återkommande gymnasiedrömmen handlar om, att känna sig omsprungen, allt man vill och allt man vill hinna med. Inte så att det nödvändigtvis är press det handlar om, mer att man känner att man kan mer, att det kanske till och med blivit ett missförstånd. Jag är faktiskt bättre än betyget G, jag tror du missförstått, herr lärare!

Eller redaktör.

Ironin: Ja, men bevisa det då och bomba inte på castings.

Du har två sofistikerade vampyrer och en sexig varulv efter dig – ge dig, Sookie!

Vissa dagar överlevs bara med ett besök på Svenskt tenn och ett nytt avsnitt av True Blood.

It used to be me

Improvisation brukade vara min styrka.

Minns en gammal text om Letterman versus Leno och hur Leno kanske hade bättre skämt men Letterman var kvickare och i slutändan är det liksom där den riktiga talk show-talangen visar sig.

Jag tänkte att jag ska vara Letterman.
Nej, så tänkte jag inte alls. Jag tänkte bara att jag aldrig kommer att se på Leno när Lettman finns. Såg ingen anledning.

Idag var jag på en audition, en slags casting. Jag hade blivit uppringd, tipsad om, headhuntad. Det handlade om improvisation och jag tänkte “ha, det är mitt forté, jag är som bäst utan manus” och bombade totalt. Stakade mig, hackade, glömde ord och upprepade mig. Saker jag aldrig, aldrig, aldrig gör annars.

Men det var fan inte så jävla lätt, säger jag till mig själv. Två pers i rummet som är stort som en garderob. En handkamera i ansiktet. Det var fan inte så jävla lätt.

Säger jag.
Och dunkar huvudet i väggen.