Det måste vara svårt. Såklart. Att göra en uppföljare till två succéfilmer, älskad av vit medelklass i alla åldrar världen över.

Såklart man känner press.

Men Young Adult är inte särskilt bra. Jason Reitmans nya med Charlize Theron som Mavis som är fast i gymnasiet fortfarande och tycker att alla som vuxit upp och gått vidare är tråkmånsar utan liv. Hon har någon fix idé att hon ska bli ihop – igen – med sin high school sweetheart, som för mig tycks obegriplig. Vem skulle vilja vara tillsammans med sin high school sweetheart idag?
Svaret är väl: de som inte förändrats sen high school.
För alla andra är det väl högst otänkbart och ointressant.

Jaja. Nå. Det är självklart en symbol för att man vill tillbaka till en tid då framtiden låg öppen och man var poppis, om man nu var det, och känner sig vilsen i nutiden och vuxenrollen.

Det jag vill fästa uppmärksamhet på här (förutom att jag en gång haft en regelbunden och stadig kontakt med Jason Reitman. Dock inte längre. Ture fact, klapp, klapp, tack för mig) är att det är väldigt mycket nittiotal nu. Visst, det beror säkert på att den generation 30-something-regissörer som kommer fram nu hade sin coming of age på nittiotalet och världen som den ser ut idag (numera gör man ALLT på DATA!) ter sig så väldigt, väldigt annorlunda.

Diablo Cody, som skrivit manus även till Young Adult (inte bara Juno, alltså) är definitivt stuck in the 90’s. Hon älskar rockiga tjejband, rutiga flanellskjortor och grrrls with attitude. Det står ju helt klart. Ungefär som Drew Barrymore.

Jason Reitman vill berätta för mycket, för tidigt. Han är typ min ålder och visst, han har en hel del livserfarenhet att tala om, och ett gott berättarhandlag men är han verkligen mogen nog att berätta om hur svårt det är att bli vuxen och ta ansvar för sitt liv? Där tänker man väl att den lite äldre Diablo Cody, fast i nittiotalet, har mer att berätta, men även hon verkar inte kunna se bortom high school. Till exempel så exemplifierar man Mavis infantilism med att hon har en liten hund och skriver teen novels.

Alltså, jag känner ju ganska regelbundet att jag borde klippa mig och skaffa ett riktigt jobb. Jag ser också att folk omkring mig växer om mig, skaffar barn och bildar familj. Det är inte det som gör mig stressad, utan att de verkar hitta ett lugn, en lunk. Det skulle kunna vara intressant att berätta om. Avunden för det snarare än längtan efter high school.

Å andra sidan har jag också en bekant som stundtals halkar in på en harang om hur han skulle vilja gå i gymnasiet igen, om hur allting var så mycket roligare och lättare då och hur alla blivit så tråkiga och skaffar äckliga barn och blir äckliga småbarnsföräldrar helt plötsligt och bara ljuger, ljuger och ljuger. För sig själva!
De kanske inte ljuger, de kanske förändras, säger jag. De kanske tycker, på riktigt, att det är skoj.
När jag säger den typen av saker anser han att jag också gått på lögnen så visst finns det folk som Mavis, såklart. Men jag vet inte om de är så intressanta, de vägrar ju utvecklas. Alls.

Och det är problemet i den här filmen också. Den börjar och stannar på noll.

• Postad 2011-12-18
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None