Frenemies

Jag var precis med i en jouralisttråd där det började skojas lite eftersom en i tråden är korre i Afrika. Jag skrev “Hur många skålpund med ris måste jag langa upp för att köpa den?” (om en zebrafot) och konversationen dog.
Det var tre timmar sen.

Är det rasism att prata om “skålpund med ris” i Afrikasammanhang?

Jag fick för någon vecka också erfara den hårda vägen att man inte bör skoja om att någon är “bögig” på bild. I synnerhet inte om man inte har stenkoll på alla inblandades sexualitet samt eventuella humortankar kring denna.

Fåfängans pris

Här är mina nya, dyra 4000-kronorsglasögon bredvid mina gamla, billiga 1000-kronorsglasögon.
Antiklimax.

Gamla vänner, gamla fiender

Den är där hela tiden nu. Som en jobbig släkting man inte blir av med hänger den mig i hasorna. Även om jag utropade mig självständig, klippte banden och fick igenom en laglig skilsmässa så skulle släktskapet till ångesten fortfarande finnas kvar. Min arvedel, som det heter. Blodsbandet, det försvinner inte.

Men nu är det nytt år och hela det samlade klustret av minerade dagar mellan jul och nyår är förbi. Vår bästa tid är nu, sjöng Jan Malmsjö igår och jag sjöng med. Halvhjärtat visserligen eftersom inte ens Malmsjö såg ut att hålla med. Han såg faktiskt rätt sjuklig ut, rent av döende. Plus att han sa något i stil med “Den kanske inte stämmer men vi får i alla fall låtsas”.

Mitt hem är stökigare än någonsin. Jag brukar ju ha rent. Ju mer jag har att göra desto renare är det hemma. Nu är det stökigare än när jag var nyinflyttad. Det ligger barr på köksgolvet och soffan syns inte för att den är full med kläder och prylar som slängts hit och dit.

Jag lyssnar på Everything but the Girl. Jag lyssnade på dem jämt förr om åren. Och så försöker jag plocka undan julgrejorna (jag satte inte fram särskilt många i år) och hittar en låda full med gamla foton. En EBTG-rad fastnar. Don’t let your teardrops rust your shining heart.

Last call

Älska folk mindre och sporta mer. Mina nyårslöften 2012.

Stuff human people like

Gör ett nördtest på nätet och får reda på att jag är så mycket människa man kan vara. Till och med i fantasivärldar där jag kan vara vad som helst är jag människa.
Det är okej för mig, om än lite tråkigt. Jag har ju ändå alltid hatat sci-fi lite grann och föraktat simpla människor som uppskattar det så det är – jag upprepar -  heeelt okej för mig.

Har på senare år dock lärt mig vara mer accepterande mot fantasy, men vägrar att ens befatta mig med “alternativa världar” och framtidsdytopier. Så det är kanske inte så konstigt att jag blir “människa” och inte cyborg eller rymdmonster i ett test på Internet.

Dock vill jag påpeka med stolthet i rösten att Internet anser att jag är en Night Watch. Nu är det kanske det tristaste man kan vara – stå och vakta en mur på livstid, i evig vinter, men det betyder att jag är Jon Snows framtida fru och det uppskattar jag. Även om det endast kan ske i en alternativ fantasivärld. IRONI!!!!

Uppryckning

Okej, operation uppryckning inledd. Jag har nu spenderat ett fyrsiffrigt belopp, som skall förbli okänt, på olika “reafynd” över staden. Min ekonomi har erfarit en smärre backlash men jag mår i alla fall bättre och det är ju huvudsaken. Visst, jag vaknade med en begynnande förkylning, alla de bekanta symptomen, men sånt kan man leva med. Det hör ju till och så vidare. Plus att man får äta kopiösa mängder glass vid förkylningstillfällen.

Det blev filmsammanfattning i P3 Populär i morse, innan ett tvåtimmarsbesök hos dyra skönhetsterapeuten. Det var kul som alltid men också sorgligt eftersom programmet läggs ned i övermorgon. Sista medverkan någonsin med andra ord. En tom och trist känsla, jag älskar verkligen att sitta i den där studion, se den gröna lampan tändas och höra den krispiga direktsändningstystnaden i hörlurarna. Kommer att sakna det.

Höll för övrigt på att säga att “Never Let me go” handlar om “cyborgs”. Jaja, evande organdonatorer, whatever. Same, same. Årets besvikelse i vilket fall som helst.

Vemodet fortsätter men terapeuten och nattsömnen har ingett hopp. Det kommer kanske att ordna sig trots allt.

Avstickare/Pånyttfödelse

Okej, ny idé: jag besöker Clarion hotells spa. Där ska det, förutom diverse hot tubs, också finnas en snödusch. Precis som på bergstopparna i Himalaya! Jag kommer att bli både renad och pånyttfödd.
Detta är mitt sista hopp.

(I kombination med terapitiden i morgon då)

Min svarta, nedfläckade, sargade själ (hösten har varit tuff) behöver duschas med oskyldig, ren snö.

Backlash

Drar till gymmet igen. Springer igen. Det går inte alls bra, jag blir trött och yr och klarar inte ens en halvtimme. Kanske beror det på att jag inte åt någon frukost innan jag drog dit. Inte lunch heller för den delen, så visst, det kan finnas en logisk förklaring. Däremot hittar jag inget som kan förklara denna oerhörda trötthet. Släpar mig ut ur gymmet, armbågar mig fram bland reafryntliga människor i Skrapan och däckar sedan ihop ännu en gång hemma. Ont i hjärtat, ont i bröstet, ont överallt. Försvinn otäcka värk, försvinn.

Röda dagar, svarta nätter

Hyr en knippe romcoms och bygger ett torn av kuddar i sängen. Nu jävlar ska det svarta väck. Bort med det. Det är ju bara känslor, som bekant. De är inte farliga och de kan inte skada.

Så sägs det i alla fall.

Min plan funkar inte särskilt bra, jag blir så där vansinnestrött igen och hamnar i koma. Somnar, drömmer om båtsemester i Italien med Kristin där vår båt blir stulen och vi tvingas bo hos excentrisk men snål konstnärinna. Vaknar och lyssnar på ljud. Vartenda ett gör att jag hoppar till. När citrusträdet i fönstret tappar en frukt som med ett litet “thump” studsar ned på byrån och sen golvet. Vatten som rosslar i rören. En ensam cyklist.

Funderar på att gå upp men vet att det kommer slå helt fel. Jag ligger i sängen under täcket och lyssnar och ställer upp mina allra tappraste innersta soldater som får stå upp mot tårarna som hotar att invadera och ta över hela mig hela tiden. Det är som om de smugit in i drömmen till och med för när jag somnar om drömmer jag att jag tappar bort min bror och jag springer runt och letar i absolut förtvivlan.

Helgen, segheten, huvudvärken och Hur sporten räddade mig från känslorna

Det stämmer inte. Huvudvärk, sån enorm trötthet i hela kroppen och så det där dunkandet precis innanför tinningarna. Det är med svårighet jag tar mig upp ur sängen och sväljer en näve huvudvärkstabletter och supervitaminer. Sen kravlar jag mig tillbaka och börjar kolla på Noah Baumbachs Kicking and Screaming som jag gett mig själv i julklapp. Jag ger upp efter en kvart. Huvudet sprängs.

Igår, på julafton, drog jag till gymmet. Jag och kanske tio andra nyttjade maskinerna och försökte se bortom det stora L-tecknet i våra pannor. Jag höjde hastigheten så mycket jag kunde i jakten på…ja vad? Utmattning? Nån slags tillfredsställelse? Jag vet inte. Fångade ändå mig själv i spegeln när jag trettio minuter senare lämnade löpbandet för att stretcha och tittade automatiskt bort. När jag springer tror jag att jag är 180 cm lång och har ben som en Barbiedocka. Besvikelsen när man ser sig själv röd, genomsvettig och med glansig blick. Utan Barbieben (kanske lika bra iofs, Barbie ser ju vanskapt ut. Word. Grrlpower etc)

I säng till elva, dödstrött, helt utan pillerpåverkan. Alltså verkligen helt slut. Visst, jag åt kanske mer cheddarost än jag borde ha gjort men ska det göra mig helt knockad, verkligen? Snacka om svag.

Vaknar tio timmar senare med huvuddunk. Hur vek är jag egentligen? Jag vet inte. Men hellre sömn än tja, tankar och sånt. Fuck tankar och sånt. Nästa år – nyårslöfte – ska jag älska folk mindre och sporta ännu mer.