Men trots allt – en god jul

Här är en liten julfilmstext.

Blå timmen

Jag vet, det börjar bli tjatigt. Jag borde inte. Jag är så medveten om hur gammal den här historien är att jag betalar 1200 kr i timmen för att en kbt-terapeut ska lyssna till den istället för att jag ska besvära andra med den.

Och ändå kör jag på. Här och nu. Igen.
Ja, igen.

Historien om de som lämnar och den som blir lämnad, alltså. Om den blå timmens ensamhet. Himlen som är extra tung så här kring jul då allting blir spegelvänt. Då de som inte är kvar märks tydligare än de som är här. Smärtan blir större än friden. Ensamheten större än gemenskapen.

Det är så här det känns alltså. Som en brännhet tyngd över bröstet. Som ett borrande surr i huvudet och bakom ögonen. Det är så här akut ensamhet känns. Den känns som sorg. Är det sorg? Jag noterar det. Drar mössan över öronen och tvättar nya glasögonglasen med tröjan. De har blivit alldeles mascarafläckiga. Det är så här det känns. Borde jag inte sluta känna så här någon gång? Borde inte känslorna vara lika trötta på sig själva som jag är på dem och bara lämna mig ifred?

Jag går hem och försöker att döda dem. Först med samtal, resonerande. Men det går inte för jag gråter så mycket att jag måste släcka i lägenheten när jag sätter mig vid köksbordet och begraver ansiktet i händerna. Jag släcker för att jag inte vill att grannarna tvärs över gatan ska se. De har tänt julljusstake och allt, jag ser dem pyssla i köket. De ska få ha sitt julpyssel ifred såklart.

Sen ringer jag kbt-terapeuten. Ursäktar mig för att jag ringer dagen innan julafton och allt. Det är det säkert många som gör, säger jag.

Det är sorg, säger han.
Så här känns smärta och ensamhet och det är inte mycket att göra åt. Härda ut, sörj det som aldrig var, sörj det som kunde blivit och sörj det som var. Det är inget farligt, det kommer att gå över.

Just så säger han faktiskt. Det kommer att gå över.

Det känns dubbelt att höra någon man betalar stora pengar till säga “det går över”. Men samtidigt är det ju en tröst för tigerhjärtan. Det är inte den mest tröstande tanken när den blå himlen sänker sig ensamma, kvävande och pressande ljus över mig som en bedövande madrass. Men vilken är den mest tröstande tanken? Vilken skulle den kunna vara? Jag har letat efter den länge.

Nej, det funkar inte. Jag ger upp och tar tabletter. Terapeuten ringer och säger att jag måste acceptera de här känslorna. Han använder ordet “sörja” igen. Han säger att det är okej, det är inget misslyckande. Tabletter kan man ta till ibland också, när det behövs. “Tänk att du tar lite medicin för lite allergi bara” säger han i vad jag föreställer mig som “mitt i julstöket”.

Jag domnar bort. Huvudvärken dunkar, ögonlocken svider. Mascara i ögonen, jag försöker torka bort. Det är så jävla dumt det här. Så onödigt. Det här är en del av mig jag vill skära bort. “A skin too few” hette den där dokumentären om Nick Drake. Jag vill bända bort den där pressande, tryckande känslan över bröstet. Sätt dig upp mer ordentligt, luta dig tillbaka, försöker terapeuten. Kan du andas lättare då?
Jo, kanske lite.

Jag fortsätter att domna bort. Det här är så dumt. Så onödigt och dumt. Hur många andra håller på så här?
Så jävla dumt.
Tar en sömntablett och säger hej då till den här dagen. Löftet om att det går över känns långt bort men trots allt inte omöjligt. Det här är en dag bland alla andra dagar. En helg bland alla andra helger. Kanske är den här känslan bara en av alla andra känslor? I så fall är den också förbi i morgon.

Pundaren som ung

Oklart varför jag tog en sömntablett igår när jag ändå hade sprungit rekordsnabbt i tjugo minuter. Jag vet, tjugo minuter är inget att orda om men jag kom till gymmet för sent, de har “jultider” nu och stänger därför tidigare en vanligt. Likt en pundare knackade jag på glasrutan på dörren (kom dit fem minuter efter att de slutat släppa in folk) och bad att få komma in. “Schysstarå!”. En tjej kollade med “övriga personalen” som nickade och så blev jag insläppt med förmaningen “Bara du lovar att du är klar innan nio”. Jag körde hela pundarregistret med “Asså tack snälla, verkligen, och jag lovar”.

Därför blev det en kort runda, men jag sprang desto snabbare, som om det vore ett kortdistanslopp och prispotten var en ny säsong av 24. Stretchade inte heller vilket betalar sig idag när jag inte bara är sömntablettsknockad utan också aningen stel i låren (i den mån man kan vara “stel i låren”).

Idag är jag ledig (i den mån en frilansare är “ledig”, men ni kan det där nu). Jag har inga ärenden. Jag har inte måsten (förutom, möjligtvis, att dammsuga). Jag borde känna frihet och julglädje. Jag känner tomhet. Kanske lite rastlöshet till och med? Bör jag skriva ett till inlägg på Weird Science? Håna Kristofer Ahlström som vanligt? Eller bör jag – förvirring – ta det lugnt?

Jag är inte bara nybliven löppundare, gott folk, jag är också frilanspundare. Det tar tid att trappa ned och tända av. Bear with me.

Det här med finken

En dude berättade att han vill skaffa en fink som husdjur eftersom “de aldrig kan tämjas”.

Modernistisk relief föreställande Jesus

Vad är märkligast i den här artikeln om Anders Borg? Många menar att det är den här passagen där skribenten helt matter-of-factly menar att många vet hur Anders Borg ser ut “svart, åtsittande tröja”:

“Alla som sett honom i svart, åtsittande t-tröja (och det är många) vet att det gett resultat: Anders Borgs pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats”.

Men jag hävdar ändå att den märkligaste och mest intressanta passagen är denna:

“Bilder på de tre barnen, en akvarellmålning av Birgitta Liljedahl föreställande Marilyn Monroe och en modernistisk relief av Jesus pryder också rummet.
– Jag har valt själv, säger Anders, påtagligt nöjd”.

Den sköna dagen

Vad jag gjort idag? Inget speciellt, hängt på stans lyxigaste spa tillsammans med min mentor bara. Ångbastu, förfriskningar i form av små kiwiklyftor, hela den grejen. Yogaövningar med stor boll, simrundor och hårinpackning. Och sedan te i baren.

Det är ju ett litet rikemansparadis där, såklart, och så oerhört lyxigt. På det där behagliga, jag-har-inga-problem-i-världen-min-man-tar-hand-om-dem-åt-mig-sättet. Men ändå känner jag mig lätt obekväm i miljön. Alltså inte i bassängen/bastun/duschen (även om mina linser klagar och stundtals får mig att se utvecklingsstörd ut) men i miljön. Gud, jag kunde inte se mer osäker och malplacerad ut om jag ens försökte. Mina social skills blir till Lisbeth Salanders när det glider in snygga Östermalmsblondiner i omklädningsrummet med små, nätta stövletter och fula men äkta Louis Vuitton-väskor. Eller när pondusmagade farbröder med konungakrull glider in i baren och bara tar plats. Jag blir förbannad på mig själv för att jag reagerar ungefär med ett “Ja, gode herrn” och en nigning.

Men eftersom jag är den jag är så blir effekten att jag ansöker om medlemskap i ställets gym. True fact. If you can’t beat them join them. År 2012. Året då allting förändrades.

När man vill berätta för mycket

Det måste vara svårt. Såklart. Att göra en uppföljare till två succéfilmer, älskad av vit medelklass i alla åldrar världen över.

Såklart man känner press.

Men Young Adult är inte särskilt bra. Jason Reitmans nya med Charlize Theron som Mavis som är fast i gymnasiet fortfarande och tycker att alla som vuxit upp och gått vidare är tråkmånsar utan liv. Hon har någon fix idé att hon ska bli ihop – igen – med sin high school sweetheart, som för mig tycks obegriplig. Vem skulle vilja vara tillsammans med sin high school sweetheart idag?
Svaret är väl: de som inte förändrats sen high school.
För alla andra är det väl högst otänkbart och ointressant.

Jaja. Nå. Det är självklart en symbol för att man vill tillbaka till en tid då framtiden låg öppen och man var poppis, om man nu var det, och känner sig vilsen i nutiden och vuxenrollen.

Det jag vill fästa uppmärksamhet på här (förutom att jag en gång haft en regelbunden och stadig kontakt med Jason Reitman. Dock inte längre. Ture fact, klapp, klapp, tack för mig) är att det är väldigt mycket nittiotal nu. Visst, det beror säkert på att den generation 30-something-regissörer som kommer fram nu hade sin coming of age på nittiotalet och världen som den ser ut idag (numera gör man ALLT på DATA!) ter sig så väldigt, väldigt annorlunda.

Diablo Cody, som skrivit manus även till Young Adult (inte bara Juno, alltså) är definitivt stuck in the 90’s. Hon älskar rockiga tjejband, rutiga flanellskjortor och grrrls with attitude. Det står ju helt klart. Ungefär som Drew Barrymore.

Jason Reitman vill berätta för mycket, för tidigt. Han är typ min ålder och visst, han har en hel del livserfarenhet att tala om, och ett gott berättarhandlag men är han verkligen mogen nog att berätta om hur svårt det är att bli vuxen och ta ansvar för sitt liv? Där tänker man väl att den lite äldre Diablo Cody, fast i nittiotalet, har mer att berätta, men även hon verkar inte kunna se bortom high school. Till exempel så exemplifierar man Mavis infantilism med att hon har en liten hund och skriver teen novels.

Alltså, jag känner ju ganska regelbundet att jag borde klippa mig och skaffa ett riktigt jobb. Jag ser också att folk omkring mig växer om mig, skaffar barn och bildar familj. Det är inte det som gör mig stressad, utan att de verkar hitta ett lugn, en lunk. Det skulle kunna vara intressant att berätta om. Avunden för det snarare än längtan efter high school.

Å andra sidan har jag också en bekant som stundtals halkar in på en harang om hur han skulle vilja gå i gymnasiet igen, om hur allting var så mycket roligare och lättare då och hur alla blivit så tråkiga och skaffar äckliga barn och blir äckliga småbarnsföräldrar helt plötsligt och bara ljuger, ljuger och ljuger. För sig själva!
De kanske inte ljuger, de kanske förändras, säger jag. De kanske tycker, på riktigt, att det är skoj.
När jag säger den typen av saker anser han att jag också gått på lögnen så visst finns det folk som Mavis, såklart. Men jag vet inte om de är så intressanta, de vägrar ju utvecklas. Alls.

Och det är problemet i den här filmen också. Den börjar och stannar på noll.

Ett porträtt av vinnaren som ung

Jag och terapeuten gör en deal. “Klarar du det då?” frågar han.
Jo, men det ska jag väl klara, säger jag.
Klarar du det, frågar han igen.
Ja. Jag klarar det.

Dealen är hemlig, den är mellan mig och terapeuten. Eller mellan mig och mig, vilket man nu vill.

Jag vidtar åtgärder och förändringar nu. Jag är 35, det där dags att om inte krisa så byta riktning. Jag väljer det senare. Och nej, inte byta riktning sådär dramatiskt, jag ska inte välja ny karriär, läsa genusvetenskap eller designa barnkläder eller nåt. Men jag har ett nytt halvtidsjobb på gång. Det kommer att ge mig struktur och ett vardagsschema, vilket för mig är ovanligt för att inte säga unikt.

Så jag ska jobba halvtid på kontor. Eller okej, redaktion/byrå. Sen ska jag avsätta minst en schemalagd dag i veckan åt att skriva boken. Den där satans boken som bara ligger och skvalpar. Urlakad och medvetslös. Men ett bokförlag som visat intresse ingjuter hopp och motivation.

Annars går det inte. Alltså, att under mina flexibla, ever-changing dagar skriva en artikel och sen utbrista för mig själv “Nä, nu lägger vi jobbet åt sidan och öppnar det här dokumentet på 300 000 tecken och ser om jag kan få rätsida på det istället” händer ju inte. Så schemaläggning är den enda möjligheten. Och det är på gång. Väldigt mycket på gång.

Och löpningen. Fortsatt löpning ingår också i vinnarplanen. Igår sprang jag så att svetten lackade och jag såg ut som en skön idiot under tiden eftersom jag log vitt och brett när endorfinerna kickade in. High on life, man. High on life! Nån löpardude i full löparoutfit sprang bredvid. Han blev vinnaren denna gång, inte jag. Men det är okej. Jag vinner nästa gång och nästa år vinner jag sådär i allmänhet, tror jag. Bok och allt.

Stammisvinnaren

Jag och A löste förresten korsord tillsammans på stammiskrogen där söders charmigaste servitör jobbar. Han (ögon som smalnar när han ler, luggen som faller i pannan) går förbi och frågar “Vem vinner?”.

Jag säger att vi löser korsord.
Ja, men vem vinner då, undrar han.

Väljer att tolka hans användning av verbet “vinna” som att han syftar på vem som “vinner” i allmänhet. Vem som är vinnaren här i livet. Jag tänker efter en sekund och bestämmer mig för att det är jag.

Jag, säger jag och rätar på mig. Jag vinner.

Another day at the office

Idag består mina arbetsuppgifter av att närvara vid en reklaminspelning med Johan Renck.
Another day another dollar.