Behöva “space”

Har alltid haft svårt med att “ta plats” i ett förhållande. Eller över huvud taget tror jag, även professionellt. Är superusel på att ta (bra) betalt och så vidare.

Hos killar har jag oftast inte haft några grejer, har inte velat “tränga mig på”. Lämnar handväskan i hallen, packar ned mina rengöringsgrejer varje gång det vankas övernattning, istället för att lämna dem i badrumsskåpet.

Min förra – underbara – terapeut pratade med mig om detta. Hon sa att det är viktigt att ta plats. Hon jämförde, sa att “hur skulle du känna om din partner frågade om han kunde få ha lite saker i en låda hos dig, för framtida bruk”. Jag sa att jag skulle tycka det var roligt, att det skulle kännas bra.

Men nu är jag här igen. Hur mycket plats får man ta? Jag har en stor resväska på golvet med en grovt temporär känsla. Hängde upp tre plagg i garderoben, bredvid hans grejer. Har en necessär i badrummet. Men fyller kylen med mat varje dag (svårt att låta bli när utbudet är så lockande).

Men nu är det ju så att jag inte bor här. Nu är det ju så att jag och vi pratar om Stockholm som mitt hem eftersom det är så det är. “När jag kommer hem igen” osv. Så jag fattar att etableringsläget inte är självklart.

Eller så tänker jag för mycket vilket antagligen är det mest troliga. Det var någonting som hände härom kvällen, minns inte vad. Där jag sa något i stil med “…eller så kunde vi göra så här…” och han sa på halvt allvar och halvt skoj “Sluta göra livet så komplicerat för dig själv” och jag insåg att han hade rätt och att han nog menade precis det och att det enda man (jag) egentligen kan göra i alla givna situationer här är att lita på det som händer.

De lätta sakerna

Han jobbar sent så jag lagar middag. Jag gillar ju sånt, att stöka i ett kök och laga mat och godsaker. Köper vattenmelon och mynta på marknaden för runt en dollar styck. Blandar det med feta.
Det är så löjligt lätt här. Råvarorna är så enormt härliga och kostar knappt någonting. Det är inte ens en utmaning, man tossar bara ihop några grönsaker så har man en perfekt sallad eftersom allt smakar så bra.
Jag bakar en blåbärspaj också när jag ändå är igång. De färska bären är billigare än frysta. Det är liksom ingen konst, allt är för enkelt.

Han börjar jobbet lite senare så vi planerar en sovmorgon men vaknar ganska tidigt ändå. Äter frukost på en Louisiana/cajun-diner med bås. Jag ser mig omkring och upptäcker att förutom oss har stället bara fyra gäster. Två pensionärspar. Denna upptäckt gör mig obeskrivligt glad. Att vi är som pensionärsparen, äter en tidig frukost på dinern. Vi delar på två olika rätter, han tar notan och det känns som om vi varit gifta i tre år.

Jag vet att jag borde jobba mer. Ligga i lite, pitcha idéer och skriva bok. Men jag gör det inte. Istället får jag en enorm tillfredsställelse av att välja ut mogna citroner i butiken och jag blir glad när jag ser ett apelsinträd i full blom med stora, blossande frukter. Javisst, jag borde se till att få lite gjort. Men inte just nu. Jobba och skicka fakturor känns väldigt långt bort från min lycka just nu.

En debut

Min debut som fotbollsfru (“WAG”) var inte helt framgångsrik. Jag satt mest och huttrade och frös, det blir riktigt kyligt här om kvällarna. Sa hej till en hund och missade någon viktig dribbling. Eller passning. Eller vad termen nu är.
Jag var å ena sidan uttråkad, samtidigt som jag också kunde se att han såg riktigt het ut i fotbollskläderna. Jag upplevde också en konstig avundsjuka. Tänk att vara bra på någonting synligt, som folk kan se omedelbart. Som att vara bra på fotboll. Eller spela ett instrument eller något. Men speciellt avundas jag någon som är bra på någonting fysiskt.
Tänker jag och blir avundsjuk. Vad är jag bra på? Skriva kanske, och det jag skriver finns bara på svenska så han kan ändå inte läsa. Och det är dessutom ingenting som bara syns, omedelbart, som en snygg passning eller dribbling eller vad det nu kan heta. Till och med jag kan se att han är duktig. Till och med jag kan uppskatta skönheten i det, dominansen över bollen. Kontrollen och säkerheten.
Så jag sitter vid fältet och huttrar och är kall. Samtidigt som jag känner avundsjuka. Och den där konstiga, irrationella känslan av att vara tacksam över att få vara med honom, över att han som är så bra på fotboll vill hänga med mig. En logik som inte håller hela vägen, givetvis.
Matchen slutar, han går över fältet och jag ser att han är varm och svettig. Jag vill samtidigt säga att jag tycker att han är så jävla grym och så fruktansvärt vacker.  Och samtidigt inte säga någonting alls eftersom jag är avundsjuk.

Kusten är klar

Direktflyget från Stockholm till LA var smidigt men sedan väntade nära två timmar i säkerhetskön. Inte lika smidigt. Och stressande också eftersom jag hade ett tåg att hinna med. Hoppade därför in i en taxi och bad chaffissen att köra så snabbt han kunde med påföljden att jag blev åksjuk.
Har alltid haft lätt att bli åksjuk tyvärr och tidsomställning, LA-trafik, värme och ett vätskeunderskott gjorde inte direkt underverk.
Prio ett när jag kom till stationen var därför att köpa biljett och prio två att uppsöka vattenklosetten för att åtgärda illamåendet om man säger så. Hann med tåget med fem minuters marginal. Hann inte köpa tidning eller någonting så de 5 1/2 timmarna på tåget var rätt trista trots den mäktiga utsikten. Havet på ena sidan och på andra sidan gröna fält, bortglömda rancher och röda berg som ser ut som kulisser i en western. Vilket de säkert tjänstgjort som också.
Men till slut kom jag fram. Kvällen var ljummen, jag var lätt groggy men jag fick tillbaka allt lugn och allt hopp när vi sågs på stationen och bara kramades. Väldigt länge.

När den stora väskan kommer fram

Optimistiskt tar jag ned den mellanstora resväskan från vinden. Jag har såklart idiotiskt många resväskor. Gav precis bort en weekendväska på hjul till mamma eftersom jag sällan gör weekendresor. Som kräver en liten, vacker kabinväska. Trots det har jag fyra resväskor på vinden. Olika storlekar, olika behov.

Tar ned den näst största, inte den vanliga “Amerikakofferten”. Tänker att med en mindre väska är jag mer flexibel och jag kommer ju kuska runt en del. Tänker att jag får ta med två väskor på planet pga uppgradering och jag kan ju i så fall bara komplettera med en större vanlig nylonväska på plats. Jag vet var de säljer sådana, på Farmer’s market. Alla storlekar, största ligger på under tre hundra kronor.

Sedan minns jag förstås att det inte funnits en enda gång i min USA-resehistoria som jag inte behövt en stor väska. “Fynd” som görs längs vägen (som sist när jag var tvungen att handla en stor snäcka i Key Largo av endast den anledningen att den var så vacker), behov som upptäcks och måste tillgodoses (ett par skor som plötsligt ger blåsor och måste kompletteras med ett annat par).

Att överge den mellanstora och istället gå upp och hämta ned den vanliga, gigantiska, känns lite som ett misslyckande. Varför?

När man blir äldre

Det finns många fördelar med att bli äldre. En av anledningarna till att två av mina närmsta vänner är kvinnor på 60+. En av dem, min mentor, äter jag lunch med. Jag berättar att jag kommit fram till att ett långdistansförhållande är helt idealiskt för mig. Man ger känslorna en paus, inte tvärtom. Friheten, som jag inte helt fattat hur mycket jag värdesätter, är intakt.
Sedan skulle inte långdistansupplägget funka lika bra om jag inte hade A och andra närheter här förstås, som bibehåller balansen. Men det är en annan sak.

Vi pratar om att fotbollskillen sagt att han jobbar tillsammans med en före detta flickvän, de är kollegor.
Detta stör mig såklart initialt. Inte svartsjuka, det tror jag inte, utan en slags oro. En “jaha, jag visste att det var något fel”.
Men sedan tänker jag “okej, men vad är hotet här? Vad är störningsmomentet? De har antagligen jobbat ihop under hela ÅRET som jag och fotbollskillen haft daglig kontakt. Detta är bara ny info men det är ingenting nytt i situationen”.

Och min mentor säger “Är det inte fantastiskt att man kan utvecklas och förändras så?”
Och jag håller med.

Skriva och hylla

Såg förresten Whit Stillmans nya Love & Friendship. Älskade den. Baserad på en historia av Jane Austen som hon skrev i en liten anteckningsbok som tonåring (!). När jag såg den blev jag tacksam och glad över att Stillman verkligen, verkligen betonat de två främsta genikvalitéerna hos Austen: humorn och den krassa synen på äktenskap. Hur romantisk man än tycker att kärleken mellan, säg, Lizzie Bennett och Mr. Darcy än är så kvarstår faktum att Lizzie hade varit utblottad om hon inte gift sig. Äktenskap som nödvändighet, som överlevnadsstrategi och ett sätt att levla.
Hur som helst, jag inser nu också hur oerhört mycket Stillman har gemensamt med Wes Anderson. Både i estetik men också i berättandet. Driver han med oss? Är han ironisk? Men samtidigt finns stora känslor där. Om en djupt begravna i ett gravt kontrollerat estetiskt utformat hjärta.

Men egentligen var det inte det jag tänkte på utan faktiskt skrivande. Om hur de allra bästa romaner – tycker jag – får det att verka enkelt. Tror det är därför jag beundrar Truman Capote, till exempel, men hade svårt att hitta nerven i I Love Dick. Till exempel.
När ton och känsla överordnar sig formen och inte tvärtom.

Och på förekommen anledning (eller inte alls förekommen) så har jag en känsla och en tanke som jag skulle vilja förmedla i någon slags bokform. Måste hitta tonen bara.
Det tycks mig som om det blir lättare att skriva en bok om man redan skrivit en. Tre böcker om man redan skrivit två. Ungefär som med tatueringar – ont först men sen vill man ha fler. Kanske tänka att man vill ha någonting permanent, något bestående som säger någonting om en?

Hur som helst. Min hyfsat lösa plan är att låta LA vara startskottet (som så ofta) och den officiella inramningen (varför tycker jag alltid att jag behöver en sådan?) är att Skriva En Ny Bok. Har idéer, har lösa skisser men behöver en deadline. Och ett startdatum. Vilket blir nästa vecka då…

Varför man skriver böcker och varför jag måste skriva en bok är tankar som inte sällan drabbar mig. Jag väljer att tänka att det är för att jag är en hantverkare, inte någon slags ordkonstnär. Jag tillverkar en vara som säljs i en bransch som handlar med dessa varor: stories.
Inte för att jag har saker att säga världen, inte för att jag måste berätta någonting. Utan för att jag kan och för att det är min bransch, mitt yrke. För att roa kanske, för att var ska jag annars skriva allt det jag tänker på. Och kanske framför allt av samma anledning som man läser böcker: för att känna att man inte är ensam.

Regn i sommaren

På väg till biografen tittar jag på himlen, den ser rätt grå ut. Men väderappen säger soligt utan minsta antydan till regn. En minut senare har himlen öppnat sig och åstadkommit ett lokalt oväder där jag får ta av mig skorna för att vada (vattnet går till ankeln) över Folkungagatan för att ta mig till stationen.
Hade jag inte haft en film att se skulle jag vänt men nu blev det plötsligt äventyrsfilm i verkliga livet istället. Måste ta mig till stationen! Måste ta mig in till stan!
Men vattnet forsar ned för trapporna vid Medborgarplatsens station, det ser ut som ett fancy vattenfall. Och nere vid stationen ser jag att vattnet är högt som i en liten bassäng.
Jag vänder om, med skorna i handen vadar jag över Götgatan till den andra uppgången. Där står fullt med folk, de har samma ansiktsuttryck som på ett marsvin. Väntande, överraskade och lite, lite rädda.
Jag vadar genom vattnet på stationen, vadar barfota genom spärrarna och ned för trapporna ned på perrongen. Först där sätter jag på mig skorna.
Konstigt nog går tågen fortfarande, jag hoppar på och åker till Rådmansgatan. När jag stiger upp ser jag till min förvåning att gatorna är torra. Här har livet rullat på som vanligt, inget regn som tvingat människorna att ratta in överlevnadsinstinkterna och samtidigt försökt att inte tänka på att klimatkrisen kommer göra att världen går åt helvete.
Glider in i biosalongen, sätter mig ned och känner att hela jag är fuktig av regn.

I och med nedräkningen…

En veckas nedräkning och viss oro kickar in. Det är samma gamla vanliga. Ännu hyfsat mild, somnar okej om jag kompletterar sömnpillren och rutinerna med en lugnande Lergigan.
Vet inte om det är pillrens fel eller bara fel i allmänhet som gör att jag drömmer om han med kalufsen. Två år sedan nu och ändå kommer han tillbaka i både drömmar och genom påminnelser och associationer.
“Hur tar man sig enklast till Stora Essingen?”, frågar A som ska dit på fest.
“Ettans buss”, säger jag som genast tänker på att kalufsen bor längs den sträckan.

Till exempel.

Det känns i kroppen som någonting oavslutat, något som bara tagit en paus. Fast så är det inte. Det första jag tänker på när jag vaknar är tyvärr inte fotbollskillen utan den här tanken: “Men det spelar ju ingen roll för han vill ju inte“.
Kalufsen alltså. Och förresten var det långt över ett år sedan jag såg honom sist och det var ju en ren slump. Så det är ju inte som om någonting kontinuerligt med ett tillfälligt avbrott direkt.

Vad betyder han, tänker jag rationellt. Vad symboliserar han? Jag tror svaret är hopp. Han var ett hopp för mig, den första jag kände upptinade känslor för efter att ha varit död i ett år (jag var död, jag var på sjukhus i två veckor med diagnos död, förkrossad och förtvivlad). Tror det är därför han envisas med att stanna kvar.

Kanske speciellt nu när jag själv försvinner?

Borta/Hemma

Kanske är jag helt desillusionerad, kanske är jag förblindad men jag tycker att kvällsljuset om sommaren på Värmdö inte finns någon annanstans. Det är så väntande, som om det bara är den lilla, stilla förhandstimmen innan någonting händer.
Magic hour säger man ju på engelska om det där ljuset. I skärgården tycker jag man upplever det gånger två. Eller tio. Glittret i vattnet som ligger stilla och bara störs av en fisk eller två, eller en stor fiskgjuse som flyger och sätter sig i en trädtopp.

En kväll går jag ned mot vattnet, nästan som i trans. Som om jag följer ljuset. Jag ser kvällssolen skina mellan de enorma hallonbuskarna och bären ser rödare ut än om dagen. Mellan buskarna glittrar grönt och ännu mer grönt, som en labyrint.
Jag går barfota, hör syrsorna. Känner fuktigt gräs och stickigt grus under fotsulorna och blir plötsligt tårögd. Jag ser den snälla, röda bastustugan och tänker på hur troget den stått där i alla år. På alla somrar jag, pappa, mamma och Peter kilat ned just den här lilla stigen ned mot sjön. Och att det nu aldrig mer blir så eftersom området är sålt.
Jag får tårar i ögonen och tänker att det här behöver jag inte anstränga mig för att minnas, jag minns det redan.
Sedan vänder jag mig om och ser A stå på den gräsiga stigen vid hallonen, ser hans konturer mot solen. Jag går dit och ser att också han har tårar i ögonen.
“Jag blev plötsligt rörd”, säger han.
“Jag med”, säger jag.