Vad jag önskar mig mest av allt just nu

Hör du mig, Jon Snow? Väntar du på mig därute?

Tomhet. Saknar Game of Thrones. Lyckas snubbla över ovälkomna fakta vad gäller en viss Jon Snow och nån skank han hittar i typ “den förtrollade skogen”.
Bara min favorit. No biggie. Bara karaktären mina dagar numera kretsar kring. Whatever. Vaddå jag dyster och så vidare.

Sedan 24 tog slut har jag inte kunnat fylla tomrummet som slutet av en älskad tv-serie orsakar. Game of Thrones fyllde plötsligt och oväntat tomrummet, gjorde mig hel igen. Nu detta.

Whatever.

Den RENASTE humorn!!!

I morgon kan man höra mig debattera/argumentera för dialekthumor i Johanna Koljonens radioprogram Jättestora frågor. Det är viktigt att jag får stöd i detta, eftersom utfallet i debatten avgörs genom röstning på sr.se.

Det subtila skämtet

Brorsan är här på besök från Japan. Han noterar ett högt antal “novelty shirts” aka “skämt-t-shirts” i Sverige. Har inte tänkt på saken förut, men jag inser att det stämmer när jag ser en tjock dude med en “Jag är snyggare än Clive Owen”-t-shirt tvärs över gatan, och sen en svettig dude med en tröja med en pole-dancer på med texten “I support single moms/in Vegas” på.

Så kanske det. Kanske.

(Varför Clive Owen, förresten? Av alla människor)

Fortfarande tom

Fortfarande tom. En riddare fattas mig, egentligen två. Snälla, trevliga människor skickar mig därför den glada nyheten att det blir en Thor II per sms. Ännu fler snälla, trevliga människor skickar mig länken till TTs filmredaktörsjobb som ligger ute och uppmuntrar mig att söka. Gör något med ditt liv!

Men jag är en modern cowboy, heltidsanställning är inget för mig. Jag tackar för omtanken, lyfter coyboyhatten och rider sedan sakta iväg i solnedgången.

Jag brukade se mig själv som livegen men numera ser jag mig själv som en  cowboy. The Lonesome Ranger. Jag och min häst/laptop. Tar korta projektgig då och då, sen rider vi vidare. Vi älskar friheten, oh som vi älskar friheten!

Och frihet har jag i exakt en vecka till sedan väntar sommarjobb som inte slutar förrän hösten är här.

…och då rider jag iväg till de förenade staterna, dit mitt hjärta längtar.

Sammanfattningsvis

I didn’t know I was looking for riddare/asagud until I found you

Jahapp. Då sitter man här igen då och känner tomheten som bara sista avsnittet av en säsong av en älskad teve-serie kan lämna.

Game of Thrones, alltså. Ja, jag är lika förvånad som ni.  Riddare, narrar, korpar och hela den grejen. Inte trodde man väl att man skulle falla för sånt tjafs. Men nu sitter jag här och funderar på vem jag allra mest vill ha som wallpaper på datorn – Rob Stark eller Jon Snow.

Efter den DRABBANDE kärleken jag helt oväntat kände till Thor och hans bringa efter att ha sett filmen, och efter denna DRABBANDE kärlek jag nu känner till dessa två ädla riddargossar är jag skakad. Mitt inre är i uppror. Vem är jag egentligen? I didn’t know I was looking for riddare/asagud utnil I found you. Är jag en sån som gillar scifi nu helt plötsligt? Jag har svårt att förlika mig med den tanken. Jag hade hellre stannat kvar i garderoben men här är vi nu. Jag är kär i två riddare och en asagud.

Är vi någonsin de personer vi tror att vi är? Jag bookmarkar sidan med Game of Thrones-släktträd och laddar ned bilder på riddare. Vem är jag egentligen? Lär man någonsin känna sig själv ordentligt?

Och nu, efter det OMSKAKANDE sista avsnittet av säsongen så känner jag återigen den där oroliga känslan. Den där osäkerheten, som efter en bra säsong av 24. Kommer vi ses igen? Kommer vi göra varandra besvikna eller vågar man hoppas…?
Jag har blivit sviken förr. Men alltid vågat älska igen. Ta klivet ut och se första avsnittet av en teve-serie igen och låta sig falla hejdlöst. Det brukar röra sig om annat. Om smarta dramer, sofistikerade amerikanska komedier (nej, det är ingen motsägelse). Sällan serier som involverar dvärgar och riddarzombies. Men här är jag nu och vem kan döma mig? Allt jag gjorde var att bli kär. Jag valde aldrig detta. Men det är den jag är.

Bilden av vilden

Dags att ta bladet från munnen och erkänna att jag tittar på Game of Thrones. Jag följer det. Ja, det är medeltiden och folk talar konstigt och har dålig hygien men jag ser den ändå med stor behållning.

Framför allt är jag road av bilden av vilden.

Som gammal socialantropolog är man ju extra intresserad av otämjda folkslag. Dock fick vi lära oss att det inte finns något som heter “naturfolk”, eller folk som liksom lever “närmare naturen”, eller ens “ocivilicerat”. De har bara andra former av civilisationer.

Må så vara, men inte förr i tiden. Då fanns det vildar minsann. Boy, fanns det vildar. Drogo och hans sköna krigargäng bemästrar elden, är rädda för vatten, idkar samlag på djuriska sätt, äter råa djurhjärtan och brölar ut i luften.

Nu ska vi inte dra förhastade rasistslutsatser eftersom mycket av det vi skulle kunna kalla primitivt också hittas hos det utvecklade, härskande, vita folket. Också de tror på “varelser i skogen” (vildarna tror på drakar, de vita tror på jättar), beter sig djuriskt och brölar. Också de tycker att en kamp på liv och död är bra underhållning, de föredrar en kamp med svärd och vildarna föredrar en kamp med spjut men båda slåss till en dör och det ses som vanligt lördagsnöje, ungefär som Så ska det låta.

Men vilden vinner ändå, han är ädel i all sin enkelhet. Han brölar och slår sig för bröstet men är alltid rak och ärlig med vad han vill ha. Blond prinsessa. Vill ha. Han fintar inte, och trixar. Han brölar och tar. Någonstans kan jag uppskatta hans raka och ärliga stil.

Klassresan del 5

Är inne på Svenskt tenn och känner någon slags skam och en hemlig förhoppning över att ingen jag känner ska se mig där. Så många år, så många timmar och minuter jag spenderat på att hata stället och allt det står för. Borgerligheten, självgodheten, det certifierade Goda Svenska Smaken.
Nu står jag här, håller i en kruka för 850 spänn och tänker återigen på mor och far och deras pensioner. Är det vulgärt av mig, svekfullt till och med, att köpa denna dyra kruka? Borde jag skämmas? Tänker att jag borde ge mamma pengarna istället. “Här, köp dig nåt fint!”.

Utanför står en Unicef-värvare och en tiggare som tagit av sig skorna. Är de statister? Del av ett socialt experiment? Varför har de annars placerat sig precis utanför stans kanske dyraste butik, i sin genre.

Jag tänker, som jag brukar, att barnbarnen kan ärva krukan och att saker från Svenskt tenn alltid går att sälja vidare för typ inköpspriset.
Men vem försöker jag lura? Jag har inga barn, kommer knappast att få barnbarn. Vem skulle ärva krukan – mitt gudbarn Gabriel? Förvisso, men hey, är det skäl nog att köpa den? Ingen kommer ärva mig. Så är det. Mina grejor kommer att efterskänkas till någon form av välgörenhet. Så det jag köper är för min egen skull. Saker jag vill omge mig med innan de sedan skänks bort.

Så jag köper krukan. Betalar obegripliga 850 spänn. Sväljer hårt och försöker att inte tänka på mormors pension på 8000 spänn. Hur kommer man ifrån den känslan?
Eller, ännu viktigare – vill man det?

Surrealism

Surrealistisk grej.
Somnar. Vaknar, i vanlig ordning, mitt i natten av att folk står på min gata och skriker. Stojar och har sig.
Jag vaknar, är mitt inne i någon slags sömndvala, hör någon snubbe säga “…å Fritzls fru bah Josef, har du slä(c)kt i källaren?”.

Jag somnar om.