Guld, rökelse och myrra

Julen är skimrets, blingets, guldets och glittrets högtid! Så har det varit i alla tider.

Guerlain tar synnerligen fasta på detta och vinner årets lyxrace med sin guldkollektion som är en specialutgåva inför jul. Guld, rökelse och myrra! Allt på en gång.

Guerlains delikata ögonskuggor går i lila, och serveras på ett guldfat tillsammans med en svart eyeliner. Det är som att ha Cleopatra i en liten ask. Det lilla etuiet ligger härligt i handen, både smidigt och tungt på samma gång, vilket givetvis ger mervärde till produkten, sånt som Dior och YSL annars är så bra på. Att få produkter att kännas som smycken, eller extra lyxiga menar jag

För kännaren kan tilläggas att varje limited edition-produkt har Guerlain-biet gömt någonstans i eller på sig. Biet har varit Guerlains (och franska monarkins?) symbol sedan 1800-talet så här finns inte bara guld och rikedom (alltså lyx) utan dessutom tradition. Det är vad symbolen signalerar, i alla fall för mig. Ungefär som gamla pengar versus noveau riche.. Är det inte bina som syns på ögonskuggan högst upp till vänster, förresten?

Sublime Radiant Power – deras (och kanske marknadens) bästa kroppsskimmer kommer också i en julversion och skänker kroppen en både julig och ljuvlig guldglow som doftar svagt av viol. Ett bra köp om du frågar mig. Kanske borde den doftat rökelse eller kanel istället så här i juletider, men den glittrar i alla fall ikapp med julgransstjärnan.

Intervju med Mattias Dahlström som gav Black Eyed Peas en nolla i betyg i DN

Mattias Dahlström (aka “M”, här på Jazzhands) gav Black Eyed Peas skiva “The Beginning” en nolla i betyg i gårdagens DN och orsakade därmed något av en folkstorm.

Vilken slags min hade du när du lyssnade på skivan?
– Jag vet inte. Nog för att det finns anlag för fåfänga i mig, men jag skriver inte skivrecensioner med spegel framför mig. Om jag ska gissa skulle jag säga bekymrad. Möjligtvis en aning lidande.

Var ärlig nu, övervägde du aldrig att stänga av skivan?
– Flera gånger, jag lyssnade på skivan sex-sju gånger, men har man tagit sig an ett jobb så gör man det. Jag är väldigt luthersk på så sätt.

Varför satte du inte bara en etta?
Jag vacklade mellan betygen, men kände att en etta hade varit ett för högt betyg. Man får se till skillnaden mellan vad BEP från sin position (på ett ibland ganska cyniskt sätt) försöker göra och vad gruppen verkligen gör. Avståndet däremellan (mellan ambition och prestation) är avgrundsdjupt. BEP förvanskar och skändar allt som är bra och vackert med ett par genrer jag verkligen älskar och har följt under 20 års tid.

Nästan två hundra kommentarer på DN, nästan två hundra “likes” och en entry på engelska Wiki. Hade du någonstans ändå räknat med detta?
– Jag hade väl trott på kanske något enstaka argt mejl, kanske tummen upp från indievänner som i alla fall inte riktigt fattar varför jag inte gillar BEP men älskar, typ, Big Boi, men de här reaktionerna hade jag faktiskt inte förväntat mig. Än mindre räknat med. Jag tänker, helt ärligt, inte så.

Blev du varnad eller tillsagd av DN, typ “du vet att det bara förekommit en enda nolla tidigare”?
– Inte alls. Jag har aldrig varit med om att mina redaktörer på DN haft några synpunkter på mina betyg. På misslyckade formuleringar, bristande resonemang och antalet inskjutna bisatser i en och samma mening, visst, men aldrig på siffrorna. Med den här skivan berättade jag att jag satt en nolla, min redaktör sa att han trodde att det var den första (även om det sen visade sig vara fel). Mer än så var det inte.

Hur känner du inför recensionen såhär idag?
– Jag är riktigt nöjd med ungefär fem texter om året, av kanske 150, så ribban är väldigt hög, men den här är jag ganska tillfreds med. Hade kanske velat ha en snärtigare slutkläm, men annars känns den bra.

Media Luxury Living Världsfrånvändhet Outrage!

Går på butiksfest.
På inbjudningskortet (tjockt papper, inlaga) står det klart och tydligt att man kommer att förse sina gäster med en goodiebag. Det står också vad den kommer innehålla. Ett mycket intressant grepp?
Eller, det står varifrån gåvorna i goodiebagen kommer att komma ifrån.

Jag går dit såklart. I för kalla kläder.
Jag skakar hand med folk, träffar kompisar. Luktar på Opium av YSL.
Ställer mig i girighetskön sen när jag ska dra. Den som bara är till för att le och säga “…tack för allt” och sen snegla mot goodiebagen.

Det finns två olika goodiebags. Jag får en som är mindre. Detta upprör.
Den innehåller inte alls saker från den långa listan. Den innehåller tre produktprover.

Någonstans är det vansinne att bli sur över detta.
Ändå blir jag det.
Fräckt. Ja, fräckt!
Hur har man mage och så vidare.
Outrage!
Hade jag vetat…osv

… allt medan A nynnar på “Jag mår illa” av Magnus Uggla, och flinar.

Samma snitt har de som snyltar på varje premiär.
För är det fritt, då kan du ge dig fan på att dom är där.

Likväl klagas det på maten, va snålt det är på faten,
och hur fan kan man bjuda på Alger?

Du nya, sköna värld!

…och här är dagens stora nyhet!
Jag börjar beautyblogga på Rodeo!

December, dude

Får förslag på Destiny’s Childs julskiva. Av en viss musikkritiker i DN.
De slutar inte waila.
De wailar verkligen hela tiden.
Men sluta WAILA då!

Musikkritiker i DN. Sa jag det? De vet inte alltid vad de talar om. Slentrianhänvisar till Phil Spector och så vidare. Fnyser åt Air Supplys Sleigh Ride.

Hehe.

Samma problem med Mariah Careys skiva. Hon wailar ju bara hela tiden. Förresten är det inga jullåtar, det är nyskrivna wailarlåtar som någon lagt på lite bjällerklangljud på.

Allt pekar på Michael Bublé men den vägen tänker jag inte ta.

För övrigt fyller jag år i morgon och männen på bilden intill är uppenbart gay.

Korten på (smink)bordet

Just det. Det är lika bra jag tar upp det här redan nu.
Den här bloggen presenteras av Saether, som är ett distributionsbolag. De distribuerar först och främst dofter och ser till att vi får hit fantastiska parfymer som SJP Lovely, Marc Jacobs Lola och Chanel No. 5. De tycker att det skrivs för lite om dofter, och allt som hör dofter till.
Det tycker jag också.
Därför är de med och presenterar den här bloggen.

Saethers åsikter reflekteras inte i bloggen. Det är mina egna åsikter som presenteras här. Det är viktigt att poängtera. Saether är en tyst partner i detta, de samarbetar inte med mig, om vad jag ska skriva eller hur.

Urvalet är mitt.
Tankarna är mina.
Åsikterna är mina.

Men vi delar ett intresse för doft.

Bästa hälsningar
Caroline

Icke-parfym

Juliette has a gun har sannerligen valt en minimalistisk approach till den nya parfymen “Not a Perfume“. Den innehåller bara en enda ingrediens, nämligen basnoten ambroxan som luktar ambra, tobak och trä.

Du känner igen ambroxan-doften när du luktar på den. Lukta på, till exempel Dolce & Gabbanas Light Blue, Lanvins Rumeur, Byredos M Mink och Diors Midnight Poison så vet du.

Tanken är att skapa en parfym som inte känns eller luktar på en parfym. En doft som är definierbar och ren.

Tja, varför inte? Ibland kan man behöva en paus från tunga, komplicerade parfymer och bara lukta lite svagt av fräsch natur, i all enkelhet.

Juliette has a gun är förresten ett ganska roligt märke, skapat av Romano Ricci.
Just det, släkt med Nina Ricci.
I sin ungdom ville Romano inte ha något med familjeföretaget att göra. Tvärtom, han sa sig hata allt vad skönhet och doft hette och var mest intresserad av rock’n’roll. Och Shakespeare.
Men 1988 dog farfar Ricci, och 2000 såldes företaget vilket på något vis fick Romano på andra tankar. 2006 gav han ut fem dofter, framtagna av mästarnäsan Francis Kurkdjian (som ligger bakom storsäljare från Dior, Jean-Paul Gaultier, Elizabeth Arden och Narcisco Rodriguez) och hittade på ett namn som fick stå för hans två stora intressen – Shakespeare och rock.

Han bär alltid en fedora-hatt och döper alla sina parfymer – utom den här då – till kvinnonamn, som representerar en särskilt typ av kvinna.

“Not a Perfume”-kvinnan lär ju vara ordningsam, läsa Didion och gå klädd i Chloé-kläder. Det är min gissning.

Mad eyes

Om det finns en färg som dominerar alla nya paletter i vår så är det lila. Från stöddig disco till blyg lavendel.

Vem började rulla den lila bollen? Jag vet inte. Här är i alla fall Diors version.

Det roliga med lila är att färgen får de vampiga modellerna att dra åt drag king-hållet. Det tycker jag är fint. När en stark lila kombineras med till exempel rött läppstift så blir det John Waters camp-filmer, Elizabeth Taylor och Flashdance.
Det tycker jag är en fin och trevlig kontrast till blekt vampyrmode (asexuellt i modetappning), blek hy och starka läppar (som en oskuldsfull Snövit som knappt blivit kysst) eller kyska Mad Men-kvinnor i rött läppstift och eyeliner.

Lila är femme, vamp och Cher. I alla fall när den bärs på det här överdrivna viset.
Och det gillar jag.
Samtidigt som Mad Men glider in i slutet av 60-talet och kvinnorevolutionen nalkas så samlas modellerna med den lila ögonskuggan på catwalken och säger girlpower.

Engelsmän alltså…

Idag har jag sett över två timmar Clint Eastwood-film, och över två timmar Mike Leigh-film.
Båda filmerna handlar om Livet och Döden.
Och lite om Familjen.

Jag konstaterar följande:
1. Engelska skådespelare vinner alltid över amerikanska. Oftast för att de tillåts vara fula.
2. Engelsmän har fula tänder (bevis: bilden)
3. Engelsmän har i regel märkliga förhållanden till sina mödrar. Antingen på ett dåligt sätt eller på Robbie Williams-sättet, dvs något för nära.
4. I England finns alltså chips med ketchupsmak?

Du nya, sköna värld!

Jag skulle inte gå så långt som att kalla en flytande eyeliner för vulgärt. Eller, jo kanske. Kakeyeliner, flytande på burk som appliceras med pensel, annars får det nästan vara, för min del. Penna endast i nödfall, och i så fall en skarpt vässad och välkyld. Gärna också vattenfast.

Det är väl lika bra att erkänna här och nu att jag är väldigt selektiv.

Det är inte så att jag älskar makeup  och parfym helt förbehållslöst. Snarare kan man väl tala om en passion, en nästan lite snobbig kärlekshistoria där endast det bästa är gott nog.
Bara den sanna kärleken överlever, och de produkter som står vid min sida fast solen skiner, näsan är röd och håret beter sig som om det vore i trotsåldern. Dessa ska hyllas!

Jag skriver alltså inte om sminkglädje per se, utan det underbara i att förändra, framhäva och dölja. Om min beundran för Alexa Chungs omöjliga hår och min avundsjuka inför Ali McGraw. Och om underbara, fantastiska lukter som förändrar allt.

Välkommen till Fifty Scents!