Om jobbiga stämningar

Idag lyckades jag ofrivilligt bli vittne till en blinddate, eller något slags första möte. Stod utanför Åhléns och väntade. En man med skägg, och friluftig, senig stil kommer rusande fram till kvinnan bredvid mig. Han ställer sig snabbt lite för nära henne och säger “Är det du som är Marie?”
Hon svarar ja, och han kramar henne. Hon är lite sen med att krama tillbaka så det hela blir aningen tafatt. Hon är nysminkad och klädd i blå kappa.

Jag ser på honom att han luktar illa. Lite så där unket, som folk som har ett äpple i ryggsäcken gör.

Jag ser att hon är besviken. Ganska så jättebesviken.
Jag ser att han inte är det. Tvärtom, han är supernöjd.
Den jobbiga stämningen som infinner sig är rätt så påtaglig.

Love strikes Hainer

Har som smått tagit upp boken igen. Nu är det bestämt, jag återgår till ursprungsidén och skriver en romcom i junketmiljö. Ursprungsidén alltså. “I dessa One Day-tider”, för att citera Klas Ekman.

Klas verkar skriva böcker med samma lätthet som en annan byter strumpor. Vi tog en lunch förra veckan och han frågade artigt hur de går med boken. Jag svarade trött att den ligger i frysen. Lär inte tinas upp det här året.

Klas frågade på. Jag berättade om kritiken den fått av insatt bokförlagsfolk. Klas åt sin köttfärslimpa och kom med lite kreativa förslag. “Skriv så här istället då”.

Huh!

Och “just like that”, som de säger i SATC, så fick jag skrivpeppen tillbaka. Nu har jag strukit halva boken, minst, rakt av, och ska kasta dit lite nya, färska grejor istället. Jag ska skriva in en mediasnubbe, som jag inte tänker namnge, som pratar hetsigt, hans andningar är som små miniflås. Jag ska skriva in bästa kyss-scenen of all times, och gärna också en “När skämt inte går hem”-scen från verkliga livet som jag gärna bearbetar på detta vis.

Just like that, som sagt. Just like that.

Ett LAGOM inlägg

Trots sprängande huvudvärk i morse blev det en bra dag idag också. Ibland behövs det så lite, eller i alla fall till synes lite. Vänner som kommer över, lagom spontant, chokladbiskvier och en omgång 90-tals-TP.

Om någon hade hissat upp en kamera utanför mitt köksfönster hade de kunnat knäppa en bild av detta: en tjej som skrattande skalar en satsuma, en kille som sträcker sig efter en pepparkaka och en annan som läser på ett frågekort.

Bilden av lycka. En sorts lycka. En flyktig, tunn, behaglig lycka.
Man ska aldrig bagatellisera eller glömma sådana stunder. De bästa.

Min första runa

R.I.P. Holger!

Höjden av värdighet

Igår bevittnade jag det som kan varit höjden av värdighet. Eller ovärdighet. Troligtvis det sistnämnda.

Jag var på Hamburger Börs och såg Joe Labero, Magic Master. Hans show heter Being Joe Labero/The Magic Inside Me. Ja, det går bra att läsa den meningen en gång till.
Jag var alltså på Hamburger Börs för att uppleva illusioner. Och för att min mamma önskade sig detta i 65-årspresent. Vem är jag att neka min mor Joe Labero?

Jag kan alltså idag svara på frågan “Vem betalar tusen spänn för att se Joe Labero?”. Förutom jag själv (hänvisar än en gång till min mamma), så är det firmafolk (Joe läste upp namnen på alla firmor som hade kick-off eller nåt där igår. Applåder följde efter varje firmanamn), i regel berusat firmafolk, snubbar i trettioårsåldern och “folk från landet”.
många dudesi t-shirt med tryck, med kavaj över.

Jag är, som vana Jazzläsare vet, inte främmande för magi och trollkonst. Illusionister anses ju vara lite mindre fina än trollkarlar, inom magin, som jag förstått det. Jag har talat med amerikanska trollkarlar om detta. Joe ligger nog kanske i mittfåran, han liksom blandar old school magic och illusionism. Lite korttrick, lite duvor och vita kaniner. Men också – på illusionisters vis – bredbent rock på hög volym, en Playboy-bunny och borttrollning av sig själv.

Några firmasnubbar blev fullare och fullare. en av dem blev utkastad, under pågående “klippa av slipsen på random gubbe i publiken”-trick. Vi som satt längst bak såg allting, från de två vakternas fasta handtag om den överförfriskade arbetaren, till uppviglarens tomma, glasartade blick. Gråmelerad huvtröja, noterade jag.

Alltså, att bli för full – och utkastad – från Joe Laberos show på Börsen…ja, det är nog det minst värdiga jag bevittnat. Fantastiskt.

Förlåt men…

…är vi inte lite lika ändå? Säg ja.

Mötet med akupunktören

Han såg ut som Seth Rogen, ganska exakt. Han konstaterade att mitt problem – att jag är så trött jämt – är relaterat till njurarna. Han förbjöd mig att äta “sparris, svamp och kalla mjölkprodukter” och betonade att jag måste sluta med detta direkt. “Cold turkey! Cold turkey!”. Sen stack han nålar i mig. I händerna och i anklarna. Det kändes mycket mindre än jag trodde att det skulle göra.
“Är du nålrädd?, frågade han. “Jag visar på mig själv först…” sa han och stack en nål i armen på sig själv.

Låg där på en brist med nålar i händer och fötter. Tänkte på mest ingenting. Fick “Everyday is like Sunday” på hjärnan.

Min första akupunktursession. Kvacksalveri säger A. Får se vad mina njurar säger.

Stoppa pressarna!

Intressant är att detta alltså är tidningen som har en fatwa hängande över sig. Man kan ju på sätt och vis förstå att de valde att publicera bilderna, det verkar ju inte vara alltför mycket action i Askersund om det här är toppnyheten.
Fotograf Peter Erikson har också bidragit med några sköna bilder längre ned. Missa ej!

Carolines samlade tankar om realitysnubbar del 1

Mina tankar om “catchfraser” resulterade i detta.

Engelsmän…

…slutar aldrig att tycka män i kvinnokläder är jättefestliga.
Och alla tekniker och naturare gillar Monty Python.
Två fasta ting vi alla kan finna viss trygghet i att veta.