Jazzhands

Höjden av värdighet

Igår bevittnade jag det som kan varit höjden av värdighet. Eller ovärdighet. Troligtvis det sistnämnda.

Jag var på Hamburger Börs och såg Joe Labero, Magic Master. Hans show heter Being Joe Labero/The Magic Inside Me. Ja, det går bra att läsa den meningen en gång till.
Jag var alltså på Hamburger Börs för att uppleva illusioner. Och för att min mamma önskade sig detta i 65-årspresent. Vem är jag att neka min mor Joe Labero?

Jag kan alltså idag svara på frågan “Vem betalar tusen spänn för att se Joe Labero?”. Förutom jag själv (hänvisar än en gång till min mamma), så är det firmafolk (Joe läste upp namnen på alla firmor som hade kick-off eller nåt där igår. Applåder följde efter varje firmanamn), i regel berusat firmafolk, snubbar i trettioårsåldern och “folk från landet”.
många dudesi t-shirt med tryck, med kavaj över.

Jag är, som vana Jazzläsare vet, inte främmande för magi och trollkonst. Illusionister anses ju vara lite mindre fina än trollkarlar, inom magin, som jag förstått det. Jag har talat med amerikanska trollkarlar om detta. Joe ligger nog kanske i mittfåran, han liksom blandar old school magic och illusionism. Lite korttrick, lite duvor och vita kaniner. Men också – på illusionisters vis – bredbent rock på hög volym, en Playboy-bunny och borttrollning av sig själv.

Några firmasnubbar blev fullare och fullare. en av dem blev utkastad, under pågående “klippa av slipsen på random gubbe i publiken”-trick. Vi som satt längst bak såg allting, från de två vakternas fasta handtag om den överförfriskade arbetaren, till uppviglarens tomma, glasartade blick. Gråmelerad huvtröja, noterade jag.

Alltså, att bli för full – och utkastad – från Joe Laberos show på Börsen…ja, det är nog det minst värdiga jag bevittnat. Fantastiskt.

Etiketter None

  • Vän av ordning, 10:57 am October 22, 2010:

    The magic insider, om jag får be. Inte för att jag för ett ögonblick tvivlar på att master Labero har magin inom sig.

  • Vän av ordning, 10:57 am October 22, 2010:

    The magic insider, om jag får be. Inte för att jag för ett ögonblick tvivlar på att master Labero har magin inom sig.

  • Flemming, 11:33 am October 22, 2010:

    Jag har gått med mitt företag på t.ex “Stefan och Kim”. Det jobbiga är när man går på sådana saker – och arbetskamraterna verkligen gillar det hela. Då blir man tvungen att instämma för att inte verka helt bångstyrig, eller otacksam. Finns som tur är en kommentar som alltid funkar i de sammanhangen: “Han/Hon/De var mycket duktig/duktiga.” Det får folk att nicka instämmande “Ja dom var faktiskt väldigt duktiga!” Sa jag att vi var på Riverdance nån gång också? De var väldigt duktiga.

  • Flemming, 11:33 am October 22, 2010:

    Jag har gått med mitt företag på t.ex “Stefan och Kim”. Det jobbiga är när man går på sådana saker – och arbetskamraterna verkligen gillar det hela. Då blir man tvungen att instämma för att inte verka helt bångstyrig, eller otacksam. Finns som tur är en kommentar som alltid funkar i de sammanhangen: “Han/Hon/De var mycket duktig/duktiga.” Det får folk att nicka instämmande “Ja dom var faktiskt väldigt duktiga!” Sa jag att vi var på Riverdance nån gång också? De var väldigt duktiga.

  • Jazzhands, 3:01 pm October 22, 2010:

    Riverdance verkar grymt duktiga. Alltså verkligen. Alla de där stegen. Duktiga!

  • Jazzhands, 3:01 pm October 22, 2010:

    Riverdance verkar grymt duktiga. Alltså verkligen. Alla de där stegen. Duktiga!

  • Lotta Losten, 1:04 am October 23, 2010:

    För några år sedan bodde jag i Blekinge. En fredag kom Samantha Fox till det stora utestället i Ronneby. Givetvis åkte hela min klass dit och vi stod skitnära scenen. Jag nuddade hennes hand när hon sträckte ut den mot publiken som i övrigt bestod av fulla män som vrålade “visa pattarna” till Samantha. Nån kastade en ölflaska på scenen i frustration. Som att det skulle få henne att visa pattarna.
    Hon sjöng jättemånga dåliga låtar. Sist sjöng hon Touch me till de berusade männens lycka. Hon tog på sig själv, men visade inte pattarna.
    Det var ett fantastiskt ögonblick i all dess tragik.

  • Lotta Losten, 1:04 am October 23, 2010:

    För några år sedan bodde jag i Blekinge. En fredag kom Samantha Fox till det stora utestället i Ronneby. Givetvis åkte hela min klass dit och vi stod skitnära scenen. Jag nuddade hennes hand när hon sträckte ut den mot publiken som i övrigt bestod av fulla män som vrålade “visa pattarna” till Samantha. Nån kastade en ölflaska på scenen i frustration. Som att det skulle få henne att visa pattarna.
    Hon sjöng jättemånga dåliga låtar. Sist sjöng hon Touch me till de berusade männens lycka. Hon tog på sig själv, men visade inte pattarna.
    Det var ett fantastiskt ögonblick i all dess tragik.

  • Tweets that mention Jazzhands » Höjden av värdighet -- Topsy.com, 9:24 pm October 24, 2010:

    […] This post was mentioned on Twitter by Prankmonkey, Kalle Dixelius. Kalle Dixelius said: RT @SirPrankmonkey: Det här är så bra så det svartnar. http://www.folkvett.se/jazzhands/2010/10/hojden-av-vardighet/ […]

  • Tweets that mention Jazzhands » Höjden av värdighet -- Topsy.com, 9:24 pm October 24, 2010:

    […] This post was mentioned on Twitter by Prankmonkey, Kalle Dixelius. Kalle Dixelius said: RT @SirPrankmonkey: Det här är så bra så det svartnar. http://www.folkvett.se/jazzhands/2010/10/hojden-av-vardighet/ […]

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen