Rysk coaching

Gillar min nitiska, ryska danslärarinna. Idag var hon förkyld, satt på en pall och klappade takten, koreograferade oss därifrån. Hökögonen svepte över salen. Varje gång hon reste sig var jag livrädd att hon skulle komma fram till mig och smälla mig på fingrarna. Eller i alla fall rätta till min hållning.

Hon skyler aldrig sitt missnöje heller utan låter oss få veta att vi inte gör rätt. När vi inte håller armarna absolut raksträckta får vi banningar.

Jag gillar det. Inser alldeles för sent att det är tough love som är det rätta, att det är de stränga lärarna som man i slutändan gillar bäst. Inte Döda poeters sällskap-lärarna som försöker tala kidsens språk och dunka i ryggen.

Vad jag behöver nu är alltså en rysk, stenhård livscoach som kan slå mig på fingrarna varje gång jag nedvärderar mig själv, slackar med ryggen och tjurar för att jag inte bor i LA. Ett käppslag ska jag ha. Eller fem.
Det ryska missnöjet ska skölja över mig när jag börjar med en artikel alldeles för sent, eller när jag äter filmjölk till middag.

Tala ur skägget!

Det här med mumblecore, jag vet inte jag. Det känns för mycket hipster, det vill säga krystad och tillrättalagd avslappning.
Jag vill se flotta, bombastiska, påkostade filmer, gärna med imponerande kostym och scenografi. En film som är som ett fotoreportage i Vogue. Jag vill se Marie Antoinette, eller, för all del, Somewhere. Är trött på mumblecore och posörindie.

Ja, det är filmfestivaltider nu. Jag längtar efter en tjock, röd matta.

Hur tänker man…

…med de här öppettiderna?