Bryan Ferry-kvällar när man är lite trött och melankolisk

Vid kvällar som denna kommer den: saknaden.

Det finns mycket man klarar, så småningom. Efter en förlust alltså, en sorg.
En vän förlorar sin mamma plötsligt och oväntat, hon skriver “nu förstår jag hur du kände dig“.

Jag minns en gång när jag var fjorton och gick i konfirmation. En gång pratade prästen om döden, jag kände hur det knöt sig i magen. Tänkte på mormor, trodde alltid att hon skulle försvinna först. Han sa att han hade varit med om massor av begravningar. Något sånt, jag minns inte riktigt. Vad det än var så fick det mig att, som en duktig flicka och student, att fråga honom, i pausen, hur man bäst förbereder sig på döden. “Finns det något man kan göra”?

Det fanns det ju inte, förstås. Sa han. Påpekade han.
Jag var missnöjd med svaret. Magen vred sig.

Det finns säkert de i min omgivning som tycker att jag “gick ner mig” eller “tog det lite väl hårt” när pappa dog/sambo drog. En jag trodde var en nära vän sa upp bekantskapen med mig.

Men vad jag lärt mig är att alla sorger ser annorlunda ut, även om de är lika. Detta säger jag till vännen som förlorat sin mamma. Sorg är mer än tårar.
Och en annan smärtsam grej: saknaden försvinner aldrig. Mycket av det andra gör det. Man kan skratta, man kan uppleva glädje. Det där trycket över bröstet lättar, precis som det gör när man blivit lämnad, eller upplevt en annan förlust. Man tror det ju aldrig då, men det lättar.
Man lär sig somna på egen hand på kvällarna, man lär sig prata om den som inte finns. Man kanske till och med kan gråta utan att det övergår i förtvivlan.

Men saknaden försvinner aldrig. Det gör den inte.
När jag besöker mataffärer utomlands, vilket jag älskar att göra, och ser raderna av alla vackra sardinburkar, så tänker jag på pappa. Var jag än var i världen så brukade jag alltid köpa hem den finaste jag hittade till honom.
Jag tänker på honom, jag saknar honom, önskar att jag trodde på ett liv efter detta.

En kväll som denna, med Bryan Ferry, Richard Hawley och Nick Drake. Fönstret kan fortfarande vara lite öppet, det är inte för kallt ännu. Då tänker jag på honom och saknar honom så fruktansvärt.
Men jag är inte förtvivlad. Längre.

Det är vad som händer. Det är så det ser ut.

Parfymen

Jag kan inte lukta på en jasminblomma till. Så trött på doften jasmin. Ha inte Chanel No. 5 i närheten av mig, jag kommer att bli yr i huvudet. Har nu luktat på fler jasminblommor än jag trodde var möjligt. Har dessutom:
ätit jasminblomma
plockat jasminblomma
besökt jasminodling
lagat mat med jasmin
sett jasmin destilleras
luktat på jasminolja
ätit jasmingodis
ätit jasminsylt
druckit jasminte

Fyra dagar i parfym- (och jasmin-)staden Grasse har gett mig en doftöverdos. För tillfället kan jag bara umgås med människor som helt saknar egen odör.

Det bekanta

Finns det något värre än att bli besviken?
Eller jo, det finns det väl. Död, sjukdom och sånt. Men det är ju också en form av besvikelser, även om det inte är den tyngsta känslan.

Jag minns flera besvikelser. Jag minns den växande besvikelsen under sommarlovet när telefonens signal gick fram utan att någon svarade. Alla var bortresta. Alla. Det var en långsam, sömnig sommar.

Jag minns besvikelsen då jag tillbringade de sömnigaste av den tidigare höstens dagar hos ett slött och tyst pensionärspar i LA, vid sjutton års ålder. Det var ett förortsområde som ser ut som alla andra i Californien. Rader av tegelhus med trevliga buskar och gräsmattor. Lugnt, tyst. Känns alltid som söndag. Jag cyklade runt, hittade inget att göra fast jag försökte. En dag skulle pensionärsdamen ta med mig till “ett köpcenter” och jag blev entusiastisk. Hon tog timmar på sig att göra sig i ordning. Jag väntade otåligt i vardagsrummet hela tiden, som en hund som väntar på mat, studerade henne när hon passerade förbi. Var hon klar nu? Skulle vi åka nu? Lyssnade när hon talade i telefon. Var hon klar nu? Skulle vi åka nu?
Till slut, när klockan var tre, och flera timmar hade gått, sa hon att vi inte skulle åka. Var det okej att ta det någon annan dag, det blev ju så sent nu?

Och så besvikelsen när man själv gör något man inte vill, säger något man hör låter fel.
Plötsligt är den man inte vill vara.

Blundar gör man kanske först. Försöker.
Men den är där, som den där sömniga, ljumma känslan från Sommarlovet Ingen Var Hemma.