Vid kvällar som denna kommer den: saknaden.
Det finns mycket man klarar, så småningom. Efter en förlust alltså, en sorg.
En vän förlorar sin mamma plötsligt och oväntat, hon skriver “nu förstår jag hur du kände dig“.
Jag minns en gång när jag var fjorton och gick i konfirmation. En gång pratade prästen om döden, jag kände hur det knöt sig i magen. Tänkte på mormor, trodde alltid att hon skulle försvinna först. Han sa att han hade varit med om massor av begravningar. Något sånt, jag minns inte riktigt. Vad det än var så fick det mig att, som en duktig flicka och student, att fråga honom, i pausen, hur man bäst förbereder sig på döden. “Finns det något man kan göra”?
Det fanns det ju inte, förstås. Sa han. Påpekade han.
Jag var missnöjd med svaret. Magen vred sig.
Det finns säkert de i min omgivning som tycker att jag “gick ner mig” eller “tog det lite väl hårt” när pappa dog/sambo drog. En jag trodde var en nära vän sa upp bekantskapen med mig.
Men vad jag lärt mig är att alla sorger ser annorlunda ut, även om de är lika. Detta säger jag till vännen som förlorat sin mamma. Sorg är mer än tårar.
Och en annan smärtsam grej: saknaden försvinner aldrig. Mycket av det andra gör det. Man kan skratta, man kan uppleva glädje. Det där trycket över bröstet lättar, precis som det gör när man blivit lämnad, eller upplevt en annan förlust. Man tror det ju aldrig då, men det lättar.
Man lär sig somna på egen hand på kvällarna, man lär sig prata om den som inte finns. Man kanske till och med kan gråta utan att det övergår i förtvivlan.
Men saknaden försvinner aldrig. Det gör den inte.
När jag besöker mataffärer utomlands, vilket jag älskar att göra, och ser raderna av alla vackra sardinburkar, så tänker jag på pappa. Var jag än var i världen så brukade jag alltid köpa hem den finaste jag hittade till honom.
Jag tänker på honom, jag saknar honom, önskar att jag trodde på ett liv efter detta.
En kväll som denna, med Bryan Ferry, Richard Hawley och Nick Drake. Fönstret kan fortfarande vara lite öppet, det är inte för kallt ännu. Då tänker jag på honom och saknar honom så fruktansvärt.
Men jag är inte förtvivlad. Längre.
Det är vad som händer. Det är så det ser ut.
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2010-10-09
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Etiketter None
-
Anna, 8:45 pm October 9, 2010:
Jag tillhör den klicken av människor som inte räds melankolin. Melankoli kan vara vackert. Melankoli kan få en att känna sig oerhört levande även fast – eller på grund av att – den kan få oss att tänka på döden. Vissa kvällar behöver vi lyssna på musik som drar fram tårar eller får hjärtat att brista. Tror det kan vara ett effektivt sätt att bevara kontakten med oss själva.
Jag är övertygad om ett liv efter detta efter att själv ha fått påhälsning av bortgångna närstående. Önskar jag kunde spilla över den tron på dig så att du kunde känna tröst i att ni kommer få ses igen!
-
Anna, 8:45 pm October 9, 2010:
Jag tillhör den klicken av människor som inte räds melankolin. Melankoli kan vara vackert. Melankoli kan få en att känna sig oerhört levande även fast – eller på grund av att – den kan få oss att tänka på döden. Vissa kvällar behöver vi lyssna på musik som drar fram tårar eller får hjärtat att brista. Tror det kan vara ett effektivt sätt att bevara kontakten med oss själva.
Jag är övertygad om ett liv efter detta efter att själv ha fått påhälsning av bortgångna närstående. Önskar jag kunde spilla över den tron på dig så att du kunde känna tröst i att ni kommer få ses igen!
-
Flemming, 5:50 pm October 10, 2010:
Det där med att “gå ner sig” är ju lite tramsigt. Det är ju faktiskt inte man själv som bestämmer det. Det vore trevligt om det var så, och man kunde “rycka upp sig”, men det funkar inte riktigt på det sättet. Att säga till folk i det läget att rycka upp sig är förstås bara att lägga så kallad lök på laxen, och få en att känna sig otillräcklig. Men vissa människor har det inte riktigt i sig att vara ett stöd åt andra, människor som helt enkelt är ganska självupptagna och okänsliga. Visst, man kan kanske inte begära att vänner hjälper en att kicka ett heroinberoende, men jag tycker att det är ganska kasst med folk som inte klarar att man är sorgsen och lite tyst när man umgås, utan att de blir lätt agressiva, vilket jag har råkat ut för. Sådana personer kan man gott trappa ner på umgänget med.
-
Flemming, 5:50 pm October 10, 2010:
Det där med att “gå ner sig” är ju lite tramsigt. Det är ju faktiskt inte man själv som bestämmer det. Det vore trevligt om det var så, och man kunde “rycka upp sig”, men det funkar inte riktigt på det sättet. Att säga till folk i det läget att rycka upp sig är förstås bara att lägga så kallad lök på laxen, och få en att känna sig otillräcklig. Men vissa människor har det inte riktigt i sig att vara ett stöd åt andra, människor som helt enkelt är ganska självupptagna och okänsliga. Visst, man kan kanske inte begära att vänner hjälper en att kicka ett heroinberoende, men jag tycker att det är ganska kasst med folk som inte klarar att man är sorgsen och lite tyst när man umgås, utan att de blir lätt agressiva, vilket jag har råkat ut för. Sådana personer kan man gott trappa ner på umgänget med.
-
Caroline, 6:01 pm October 10, 2010:
Ja, det är faktiskt, utan konkurrens det dummaste man kan göra. Säga “ryck upp dig” eller “gå inte ned dig nu!”. Vill man finkänsligt påpeka att personen ifråga borde hantera sin sorg, bearbeta den på något annat sätt så kan man föreslå något konstruktivt tillsammans. “Får jag bjuda dig på middag, du kanske inte äter så bra nu för tiden?”. Eller liknande.
-
Caroline, 6:01 pm October 10, 2010:
Ja, det är faktiskt, utan konkurrens det dummaste man kan göra. Säga “ryck upp dig” eller “gå inte ned dig nu!”. Vill man finkänsligt påpeka att personen ifråga borde hantera sin sorg, bearbeta den på något annat sätt så kan man föreslå något konstruktivt tillsammans. “Får jag bjuda dig på middag, du kanske inte äter så bra nu för tiden?”. Eller liknande.
-
Flemming, 10:41 am October 11, 2010:
Angående sorg kan man ju fundera på hur motsatsen hade varit, om folk som förlorar någon lipade en gång och sedan åter förvandlades till en Peter Jidhe av konform socialitet. Det hade varit en rätt så omänsklig värld. I stamkulturer tenderar man att vara ytterligt respektfull inför andras förluster och ger sitt fulla stöd till dem som sörjer. Man behandlar sorg som ett tecken på att man behöver stöd och sällskap, och sorg beteendemässigt är den signal både djur och människor använder för att indikera detta. Det är alltså högst basala och allmänmänskliga grejer.
-
Flemming, 10:41 am October 11, 2010:
Angående sorg kan man ju fundera på hur motsatsen hade varit, om folk som förlorar någon lipade en gång och sedan åter förvandlades till en Peter Jidhe av konform socialitet. Det hade varit en rätt så omänsklig värld. I stamkulturer tenderar man att vara ytterligt respektfull inför andras förluster och ger sitt fulla stöd till dem som sörjer. Man behandlar sorg som ett tecken på att man behöver stöd och sällskap, och sorg beteendemässigt är den signal både djur och människor använder för att indikera detta. Det är alltså högst basala och allmänmänskliga grejer.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments