Saknad (lång och tråkig läsning. Spoiler: ingen dör i slutet)

De senaste tre åren har döden varit väldigt närvarande i mitt liv. Jag får en kommentar på Jazzhands från “Flemming” om att dödens närvaro kan påverka oss  mer än vad vi inser. Jag blir glad för kommentaren, men också vemodig. Den rör något.

Vad dödens oinbjudna närvaro gjort för mig de tre senaste åren vet jag inte riktigt men jag fattar, vet och känner att den gjort något med mig och den där grundstabiliteten man har någonstans i maggropen.

Pappa dog först. Helt oväntat och chockartat.
Min sambo sedan fyra år lämnade mig i samma veva. Dubbel sorg.

Sen dog min farbror. Jag träffade honom på pappas begravning för första gången i vuxen ålder. Jag tyckte om honom. Han var en liten bit pappa. Sen försvann han. Tomt.

Sen dog vår katt Marius, vilket kan tyckas trivialt i sammanhanget men det blir en markering av något som avslutas, kanske ännu tydligare. Ett djur som funnits där i nästan tjugo år, helt självklar och oförändrad, när allting annat förändras. Kattens utseende åldras ju inte, som på en människa. Så en dag blir katten gammal och dör. Bara en dag.

Min dagmamma dog nyligen. Det kanske också låter trivialt men hon spelade en stor roll i min och min brors liv. Hon var trygg, stabil och bra. Det är jättekonstigt när en trygg och stabil person blir svag och försvinner.

Snart kommer mormor att göra det också, hon är så liten och svag nu. Skinnet på hennes armar är så tunt att man ser alla blå ådror under det, de sticker upp som om de var kablar under ett rispapper.

Vad gör det med en person. Det är en bra fråga. Vad gör det med mig?
Jag vet att jag, de senaste tre åren, rensat upp hela min bekantskapskrets. Jag har många och fler vänner nu. Fler nya. De som inte kände mig innan döden. De som känner mig nu.

Jag tänker mycket på döden. Och saknaden. Den kommer man inte ifrån.
Jag tänker på bräckligheten. Ibland är det en ödmjukhet, men så stannar man upp och liksom trampar lite snett och hamnar helt ur balans. Och känner att ingen är där att ta emot en. Sant eller inte (troligtvis inte) så är det en känsla som etsar sig fast.

Verklighetens catchphrases

Som konnässör inom trash-tv skulle ja vilja ta upp det här med “catch phrases”. Det finns vissa uttryck och formuleringar som bara hör reality-såpan till. Allra tydligast märks dessa i Kungarna av Tylösand, men så är den reality-showen också exceptionellt trashig. Kanske smutsigast, snuskigast och mest illaluktande i svensk tv just nu.

Därför är det alltså inte så konstigt att man där också hittar en hög koncentration av dessa uttryck:

1. “Som människa” (alt “Som person”)
Exampel: “Jag gillar honom som människa, men han är skitjobbig när han är full”.

2. “-mässigt”
Exempel: “Städmässigt är det nog jag som gör mest”.

3. “Jag kan tycka”
Exempel: “Jag kan tycka att det är snyggt med restylane-läppar, på rätt person“.

4. “Jag är spontan”
Exempel: “Jag är spontan och säger alltid vad jag tycker”.
Variationer: Jag är oförutsägbar/crazy/står för mina åsikter.