De senaste tre åren har döden varit väldigt närvarande i mitt liv. Jag får en kommentar på Jazzhands från “Flemming” om att dödens närvaro kan påverka oss mer än vad vi inser. Jag blir glad för kommentaren, men också vemodig. Den rör något.
Vad dödens oinbjudna närvaro gjort för mig de tre senaste åren vet jag inte riktigt men jag fattar, vet och känner att den gjort något med mig och den där grundstabiliteten man har någonstans i maggropen.
Pappa dog först. Helt oväntat och chockartat.
Min sambo sedan fyra år lämnade mig i samma veva. Dubbel sorg.
Sen dog min farbror. Jag träffade honom på pappas begravning för första gången i vuxen ålder. Jag tyckte om honom. Han var en liten bit pappa. Sen försvann han. Tomt.
Sen dog vår katt Marius, vilket kan tyckas trivialt i sammanhanget men det blir en markering av något som avslutas, kanske ännu tydligare. Ett djur som funnits där i nästan tjugo år, helt självklar och oförändrad, när allting annat förändras. Kattens utseende åldras ju inte, som på en människa. Så en dag blir katten gammal och dör. Bara en dag.
Min dagmamma dog nyligen. Det kanske också låter trivialt men hon spelade en stor roll i min och min brors liv. Hon var trygg, stabil och bra. Det är jättekonstigt när en trygg och stabil person blir svag och försvinner.
Snart kommer mormor att göra det också, hon är så liten och svag nu. Skinnet på hennes armar är så tunt att man ser alla blå ådror under det, de sticker upp som om de var kablar under ett rispapper.
Vad gör det med en person. Det är en bra fråga. Vad gör det med mig?
Jag vet att jag, de senaste tre åren, rensat upp hela min bekantskapskrets. Jag har många och fler vänner nu. Fler nya. De som inte kände mig innan döden. De som känner mig nu.
Jag tänker mycket på döden. Och saknaden. Den kommer man inte ifrån.
Jag tänker på bräckligheten. Ibland är det en ödmjukhet, men så stannar man upp och liksom trampar lite snett och hamnar helt ur balans. Och känner att ingen är där att ta emot en. Sant eller inte (troligtvis inte) så är det en känsla som etsar sig fast.
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2010-10-04
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Etiketter None
-
Flemming, 6:21 pm October 4, 2010:
Man får känslan att allting faktiskt kan gå åt helvete. Det är ju inget man bör hålla kvar, men den biter sig fast. Den kom rätt olämpligt för mig, när jag var runt 18, och bet sig kvar. Man blir nöjd med att bara hålla sig ovan ytan, men man känner sig aldrig nöjd, och har tankarna på att man när som helst kan tvingas dyka under igen. Det är inte sorg, och det är inte posttraumatisk stress, men det är ångest och känslan av att förlora.
-
Flemming, 6:21 pm October 4, 2010:
Man får känslan att allting faktiskt kan gå åt helvete. Det är ju inget man bör hålla kvar, men den biter sig fast. Den kom rätt olämpligt för mig, när jag var runt 18, och bet sig kvar. Man blir nöjd med att bara hålla sig ovan ytan, men man känner sig aldrig nöjd, och har tankarna på att man när som helst kan tvingas dyka under igen. Det är inte sorg, och det är inte posttraumatisk stress, men det är ångest och känslan av att förlora.
-
annalin, 6:48 pm October 4, 2010:
Alltså, DOG din sambo också, eller var det “bara” att han stack?
-
annalin, 6:48 pm October 4, 2010:
Alltså, DOG din sambo också, eller var det “bara” att han stack?
-
Jazzhands, 8:07 pm October 4, 2010:
Ah, borde förtydligat där. Nej, pappa dog. Sambon flyttade ut.
-
Jazzhands, 8:07 pm October 4, 2010:
Ah, borde förtydligat där. Nej, pappa dog. Sambon flyttade ut.
-
Alarmisten, 7:55 am October 6, 2010:
Det är ett svidande kargt perspektiv som man önskar att man slapp. Men som nog är nödvändigt. Jag har börjat lyssna på P2 i bilen. Ett säkert tecken på att jag förbereder mig på livets förgänglighet.
Fint skrivet.
-
Alarmisten, 7:55 am October 6, 2010:
Det är ett svidande kargt perspektiv som man önskar att man slapp. Men som nog är nödvändigt. Jag har börjat lyssna på P2 i bilen. Ett säkert tecken på att jag förbereder mig på livets förgänglighet.
Fint skrivet.
-
Jessica, 12:10 am October 7, 2010:
Jag tror inte det går att föreställa sig att förlora en förälder förrän det hänt. Alla jag känner som tvingats uppleva det har varit lite annorlunda människor sen. Inte bättre, eller sämre, utan bara lite annorlunda.
Lori Anderson beskriver nånstans hur hon promenerade sin Jack Russel (Lulubell) och en gigantisk rovfågel slog ner på den. Det gick bra och hunden klarade sig utan skråmor, men Anderson förklarade att efter det var Lulubell annorlunda. Hon hade upptäckt en dimension till att vara vaksam på enligt principen “Kan di va så jävliga?” – fara kan komma uppifrån.
Anderson använde Lulubell som metafor för USA efter 9/11, men det känns som att det kan vara applicerbart på att förlora en förälder också. Men jag vet inte.
Man kan veta med förnuftet att någon som dött inte hade något val, men nånstans i neuronbanorna känner man sig ändå övergiven och kan på nått plan uppleva sig övergiven. Personen är ju inte med en längre oavsett hur det gick till.
Nej, jag håller med. När man förlorat flera på kort tid och lever i limbo medans man långsamt förlorar en till. Det är klart att hela ens jag blir en aning upplöst. De flesta av oss har ju vår identitet i relation till andra och för varje person man förlorar försvinner en liten, liten bit av vem man är. En roll man aldrig mer har tillfälle att spela.
Jag vet att det inte är en tyck-synd-om-mig-post men ledsamt är det ju, det kommer man inte ifrån. Du har mina djupaste sympatier.
-
Jessica, 12:10 am October 7, 2010:
Jag tror inte det går att föreställa sig att förlora en förälder förrän det hänt. Alla jag känner som tvingats uppleva det har varit lite annorlunda människor sen. Inte bättre, eller sämre, utan bara lite annorlunda.
Lori Anderson beskriver nånstans hur hon promenerade sin Jack Russel (Lulubell) och en gigantisk rovfågel slog ner på den. Det gick bra och hunden klarade sig utan skråmor, men Anderson förklarade att efter det var Lulubell annorlunda. Hon hade upptäckt en dimension till att vara vaksam på enligt principen “Kan di va så jävliga?” – fara kan komma uppifrån.
Anderson använde Lulubell som metafor för USA efter 9/11, men det känns som att det kan vara applicerbart på att förlora en förälder också. Men jag vet inte.
Man kan veta med förnuftet att någon som dött inte hade något val, men nånstans i neuronbanorna känner man sig ändå övergiven och kan på nått plan uppleva sig övergiven. Personen är ju inte med en längre oavsett hur det gick till.
Nej, jag håller med. När man förlorat flera på kort tid och lever i limbo medans man långsamt förlorar en till. Det är klart att hela ens jag blir en aning upplöst. De flesta av oss har ju vår identitet i relation till andra och för varje person man förlorar försvinner en liten, liten bit av vem man är. En roll man aldrig mer har tillfälle att spela.
Jag vet att det inte är en tyck-synd-om-mig-post men ledsamt är det ju, det kommer man inte ifrån. Du har mina djupaste sympatier.
-
Lotta Losten, 9:11 am October 13, 2010:
Precis den där vaksamheten känner jag igen mig oerhört i. Förlorade två vänner inom loppet av två år. Båda tog livet av sig. Innan det levde jag ett liv där folk kunde dö av sjukdom och olyckor men helt plötsligt var jag tvungen att vara vaksam på att folk inte VILLE leva. Det gjorde mig så rädd. När som helst kunde det hända, man behövde inte se det på dem, folk håller så mycket inom sig. Det känns inte fullt så starkt längre men visst har jag blivit mer vaksam. Folk ska vilja leva och inte vilja dö. Det är ju så det ska vara. Man ska inte behöva oroa sig för att folk i ens närhet ska dö av egen fri vilja.
-
Lotta Losten, 9:11 am October 13, 2010:
Precis den där vaksamheten känner jag igen mig oerhört i. Förlorade två vänner inom loppet av två år. Båda tog livet av sig. Innan det levde jag ett liv där folk kunde dö av sjukdom och olyckor men helt plötsligt var jag tvungen att vara vaksam på att folk inte VILLE leva. Det gjorde mig så rädd. När som helst kunde det hända, man behövde inte se det på dem, folk håller så mycket inom sig. Det känns inte fullt så starkt längre men visst har jag blivit mer vaksam. Folk ska vilja leva och inte vilja dö. Det är ju så det ska vara. Man ska inte behöva oroa sig för att folk i ens närhet ska dö av egen fri vilja.
-
Caroline, 9:41 am October 13, 2010:
Vaksamhet är ordet. Vaksam. En positiv person skulle kanske förklara det som att man blir med intagande av livets vara, kanske mer närvarande och tacksam. “Den här stunden kan vara den sista jag upplever tillsammans med denna människa”. Men någonstans, i bakgrunden, lurar ett grått, hotfullt moln. Man är aldrig redo, hur gammal eller sjuk människan i fråga än är. De dör inte, de försvinner. De slutar vara, finns inte mer. Det är något jag aldrig kommer att greppa. Aldrig.
-
Caroline, 9:41 am October 13, 2010:
Vaksamhet är ordet. Vaksam. En positiv person skulle kanske förklara det som att man blir med intagande av livets vara, kanske mer närvarande och tacksam. “Den här stunden kan vara den sista jag upplever tillsammans med denna människa”. Men någonstans, i bakgrunden, lurar ett grått, hotfullt moln. Man är aldrig redo, hur gammal eller sjuk människan i fråga än är. De dör inte, de försvinner. De slutar vara, finns inte mer. Det är något jag aldrig kommer att greppa. Aldrig.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments