Jag kunde ana att det fanns en himmel

Jag ställde klockan men vaknade tidigt i alla fall. Jag tog på mig en mörkblå klänning.
Den vackraste höstdagen, en sån där lugn dag, fast fullt sprakande.

Jag och mamma valde blommor, vi tog en orange bukett och delade upp den. Jag skrev ett kort med en sista hälsning från mig och Peter. Till den tryggaste i våra liv, den som alltid kallat oss “älskade vän”, som klappat oss på kinden. En hälsning till henne.
Jag tänkte inte att jag skulle gråta. Jag tänkte att jag är härdad nu, och jag har inte gråtit hittills i alla fall. Jag grät inte när jag fick beskedet att hon somnat in, ensam på sjukhuset, precis efter att läkarna sagt att hon skulle bli okej igen.

Men jag grät ändå. När jag satt i den lilla kyrkan, kanske den ödmjukaste lilla kyrka jag varit i. Det är det där med “borta för alltid” som tar en i slutändan.

Jag har syndat, jag har ljugit. Vad mer har jag gjort? Jag har varit självisk. Jag är allt dumt och elakt någon någonsin sagt att jag är. Nu börjar jag om.
Så tänkte jag medan prästen orkestrerade ett finstämt farväl.

Sonja var bara kärlek. Hon var faktiskt det. Stor, varm och rar. Hon liksom vaggade lite när hon gick, såg alltid frisk och solbränd ut, även när hon blev sjuk. Man lurades att tro att hon skulle stå emot allt.

Det var inte så att jag kände guds dömande hand på min axel. Det var inte det. Vad jag kände var kärlek, och hur jag bara vill bli ren från allt annat, och omfamna det goda som finns kvar, nu när en av de vackraste människor jag någonsin känt gått bort.

Jag såg Sonjas ansikte i hennes två döttrar och blev sorgsen. Det kan tyckas konstigt och banalt att vara fäst vid sin gamla dagmamma men betänk att jag gick hos henne, varje dag, från att jag var nio månader fram tills jag var elva. Mot slutet handlade det väl mest om att äta mellanmål där och sen gå ut och leka, men hon har sett mig i hela mitt liv. Vi har hållit kontakten, hon har fortsatt kalla mig “älskade vän”.

När vackra, kärleksfulla människor försvinner så rubbas en hel värld.
Solen sken.
Efter begravningen blev det landgång och princesstårta.
Jag känner mig bedrövlig, både renad och vemodig. Det där med att tiden stannar till ett ögonblick ibland. Det stämmer.

Gud vilket svamligt inlägg

…om Cornelis. Den tjockisen.
Jag ber att få utveckla.